Dödligt vatten

Kapitel 8

Strålbenet och armbågsbenet i Fridas underarm hade gått av helt och hållet. Genast efter röntgen fördes hon in i operationssalen. Före operationen tog en läkare och extraherade så mycket metallvirus som han kunde ur Fridas arm med en spruta, och kirurgen väntade ett par timmar med operationen tills benskörheten försvann. Och operationen blev både lång och svår.

Medan Frida opererades sökte alla på FMD efter Amos. De undersökte alla byggnader och högkvarterets uteområde, och skogen i närheten, men de såg inga spår av honom. Han hade flytt från högkvarteret.

De första timmarna efter operationen var Frida ensam i ett rum och mådde väldigt dåligt. När illamåendet gick om kom John, Oskar, Tom och Anna in och höll henne sällskap. Efter en stund gick John, Oskar och Tom ut medan Anna blev kvar och tittade på filmer med Frida. Frida ville hålla sitt löfte om att spendera mera tid med Anna igen. Men hon hade ont och tog mycket värktabletter. Senare på kvällen när Anna gick iväg kom John tillbaka. Frida hade bett om att få honom bredvid sig under natten och läkaren hade gått med på det. De låg bredvid varandra och pratade. Frida hade armen i gips ovanpå en dyna på magen.

"Jag blev ihop med Amos två veckor efter att vi kom hem från Lanzarote", berättade Frida. "Under ett spaningsskift som han och jag var med på blev vi attackerade". "Jag blev slagen i huvudet och föll i vattnet". "Jag hade drunknat om inte Amos hade hoppat i efter mig". "Flera harpuner var nära att träffa honom". Frida suckade. "Eller så trodde vi". "Nu vet vi att MDF missade med flit". "Men ja, jag var tacksam över att han hade riskerat sitt liv för mig". "Jag hade också pratat mycket med honom under en veckas tid och jag tyckte han var trevlig". "Och jag kände mig ensam". "Jag ville ha närhet". "Och han gav mig det".

"För att få något mera", sa John. "Hade han frågat om...".

Frida nickade samtidigt som en tår rann ner för hennes kind. "Han frågade om det när vi hade varit ihop i tre veckor". "Jag svarade att jag vill vänta med det och han sa att han var okej med det". "Han frågade inte igen".

John kysste henne på sidan av huvudet.

"Jag tyckte att han var som du", sa Frida. "Men han är motsatsen till dig". "Jag förstår inte varför han är med MDF". "Han gjorde så mycket för Mästerdykarna".

"Jag vet inte vad som fick honom att gå med dem", sa John. "Men nu vet vi varför MDF alltid legat ett steg före oss med metallviruset". "Och vad han gjorde under sina sista fem månader utomlands". "Han var med och skapade det".

"Ja". Frida lutade huvudet mot hans axel. "Jag vill snart börja sova". "Kan vi prata om något annat en stund?".

"Visst".

Ett par timmar senare sov Frida, men John fick inte sömn. En gång slöt han ögonen en kort stund men sedan blev han klarvaken igen. Försiktigt, utan att väcka Frida klev han upp ur sängen och gick omkring i rummet. Han vände sig mot fönstret. Det var uppe på glänt. Han gick fram till det och stängde det, och tittade ut genom det. En ensam person gick mot stranden med en stor låda, men annars var det ingen som rörde sig utomhus. Personen vände ansiktet mot sjukhuset. John gapade. Det var Amos. Så han hade inte stuckit. Han hade gömt sig någonstans på området. Men nu var han tydligen på väg därifrån. John kunde se en båt vid stranden. Han vände sig mot Frida och sedan tittade han igen ut genom fönstret på Amos. Och började koka av ilska. Nu ska du få igen! Han öppnade fönstret. Det fanns en stege på högra sidan av det. Han skulle inte hinna ikapp Amos om han sprang ner för trappan. John klättrade ut genom fönstret, tog tag i stegen och började klättra ner för den i snabb takt. Den var kall men brydde sig inte om det. Det var bara två våningar ner till marken så han var snabbt nere. Amos hade inte sett honom. Men han var nära båten. John måste få honom att stanna upp och själv komma till båten först. Han såg sig omkring. Det låg en stor sten ett par meter till höger ifrån honom. Och tio meter snett framför honom till vänster låg en stor buske. Han plockade upp stenen och kastade den i busken. Det hördes tydligt när den landade och Amos stannade upp. Han vände sig mot busken samtidigt som John gömde sig bakom ett träd.