Dödligt vatten

Kapitel 12

När de kom tillbaka till högkvarteret gick John, Oskar, Tom och Anna till sina rum efter träningskläder och sedan till dojon. John ville träna sina närkampskunskaper inför ett möte med Amos. Oskar var den som kunde ge bäst motstånd, men också Tom och Anna kunde hjälpa till en del. De var också lätta djuphavsdykare, vilket betydde att de hade gått en obligatorisk självförsvarskurs. Anna gick även sporadiskt på självförsvarsträningar. John bad dem alla tre att gå på hårt mot honom, vilket de gjorde. Det innebar att John tog i hårt när han försvarade sig mot dem, men de sa ingenting. De ville hjälpa honom. De tränade i en timme och sedan fick de ge plats för en junior karate träning. John blev frustrerad över att de måste avbryta, men han sa ingenting, utan gick ut ur dojon tyst. Men Oskar, Tom och Anna märkte hans frustration.

"Han klarade sig ju bra mot oss", sa Tom. "Så han borde nog klara av Amos när han får tag på honom".

"John kan mycket när det kommer till att slåss, men Amos har svart bälte i både karate och judo", sa Oskar. "Så vi tre kan inte simulera honom fullt ut". "Långt ifrån i själva verket". "Och utanför en dojo finns inga regler". "Amos kan använda vapen".

"Det kan John också göra", sa Tom.

"Och det är ju hans plan a", sa Anna.

"Det är sant", sa Oskar. "Men...".

"Ursäkta, kan ni antingen viska eller lämna dojon och prata?", sa en kvinnoröst.

Oskar, Tom och Anna vände sig om. Karatetränaren tittade surt på dem.

"Ni stör", sa hon.

"Ursäkta oss", sa Oskar. Tom och Anna höjde ursäktande varsin hand och så gick de ut ur dojon.

Klockan sju på kvällen gick John till JP:s rum. Återigen blev John insläppt tio i sju.

"Ursäkta att du igen fick vänta", sa JP. "Slå dig ner".

John satte sig ner. På JP:s bord fanns en dator vänd mot honom. Med videospelaren uppe.

"Jag hörde om din upptäckt igår i Amos gamla rum", sa JP. "Och hur du reagerade då". "Både Jan och jag tycker att det här är bästa sättet att se om du på riktigt kan hålla dina känslor i styr". Han öppnade en fil. "Titta på videon noga".

John såg Frida öppna dörren till sitt rum och Amos komma in genom dörren. De pratade och kramades. Amos förde handen innanför Fridas byxor. Hon knuffade honom ifrån sig och blev knuffad på sängen. Amos fortsatte sitt våldtäckts försök medan Frida försvarade sig. John blev argare för varje sekund. Och när han såg Amos sticka Frida med metallvirussprutan och bryta hennes arm stängde han ögonen och bet ihop tänderna. Håll dig lugn, tänkte han för sig själv. Gör ingenting dumt. Då blev det tyst. Videon var slut. JP tittade fundersamt på John.

"Jag startar den en gång till", sa han efter en stund.

John såg samma sekvens igen. Han blev argare hela tiden. Och vid slutet av videon då Fridas arm bröts blev det för mycket. John hoppade upp från stolen och skrek rakt ut. JP stoppade videon medan han tittade på John utan att säga ett ord. John andades tungt och vände sig mot JP.

"Vad hände med...", började JP. "Med...".

"Med vadå?", frågade John ilsket.

"Dina...". "De...".

"Prata!", skrek John.

JP steg upp från sin stol. John andades tungt och skakade irriterat på huvudet.

"Okej", sa han. "Gå och säg till Jan att jag är kickad".

JP höjde en hand. "Inte nödvändigtvis". "När har du spaningsskift imorgon?".

"På eftermiddagen".

"Okej". "Då får du komma tillbaka imorgon klockan elva på förmiddagen och så gör vi ett nytt försök med videon". "Om du imorgon lyckas hålla dig tillräckligt lugn så får du delta i ditt skift". "Det kanske blir lättare imorgon nu när du har sett videon och vet vad du kommer att se".

John bet ihop tänderna. Det skulle inte alls bli lättare. Videon hade fastnat i hans huvud redan första gången den spelades. Det räckte. Han ville inte se den flera gånger. Och om Tomas, Eden, Rebecka och Lotta blev hemskickade på förmiddagen så skulle han smyga med och förhoppningsvis få sin hämnd på Amos. Tanken på hämnd hade blivit ännu starkare efter att ha sett videon. John tänkte snabbt. Han måste ha förmiddagen ledig.

"Okej", sa han. "Då ses vi i...". Han höll sig för huvudet och vinglade.

"Är du okej?", frågade JP.

"Jag känner mig faktiskt lite febrig", svarade John. "Jag kände mig likadan för några timmar sedan, men då gick det om". "Tydligen bara tillfälligt".

"Okej". "Nå vi får hoppas att det går om tills imorgon". "Mät febern på morgonen och meddela mig om du kan komma hit imorgon eller inte". JP skrev upp sitt telefonnummer på en lapp och räckte över den till John.

"Tack", sa John och tog emot lappen. "Vi ses". Han gick ut ur rummet, förbannad. Men i alla fall så hade JP gått på hans lögn. Nu återstod bara att se om Tomas och flickorna blev hemskickade. Och svaret fick han när han gick in på sitt och Oskars rum.

"Tomas och Amos tidigare flickvänner lämnar FMD imorgon vid elva", sa Oskar.

"Perfekt", sa John. "Då har jag troligtvis ihjäl Amos imorgon".

"Men oavsett om du får din hämnd imorgon eller inte, hur ska du ta dig tillbaka till högkvarteret utan att märkas?".

"Jag kommer på något".

"Vad ska jag göra om Jan kommer och knackar på dörren?".

John berättade om sitt besök hos JP och vad hans ursäkt skulle vara.

"Så eftersom jag har feber så är du inte på rummet", sa John.

"Då är allt lugnt så länge du lyckas ta dig tillbaka obemärkt", sa Oskar. "Men den där JP". "Jag vet inte vad jag ska säga om honom".

"För tillfället avskyr jag honom nästan lika mycket som Amos".