Unexpected

46

Jag stod som fastfrusen i marken, väl medveten om att han menade allvar med det han hade sagt, att det inte fanns några andra vägar att gå. Antingen skulle Jake dö eller så skulle jag göra det och det var jag som skulle bestämma vems liv som var värt mest.
Mannen med kritvit hy log ett triumferande hånflin samtidigt som han granskade mitt chockade ansiktsuttryck. En försiktig hand las på min axel och Oscar ställde sig bestämt bredvid mig.
"Bonnie, jag vet vad du tänker, jag vet vad du vill. Men tänk på Joey, på Julia och Tom. Du är det bästa dem har. De älskar dig över alla gränser, de hade blivit förkrossade" sa han med en frustrerad nästintill desperat röst. Jag hann tänka på att Oscar inte alls var rädd för Mannen med kritvit hy, Oscar stördes knappt av hans närvaro längre. Utan rädslan som fanns i hans ögon berodde på mig, berodde på att han visste hur nära det var att han skulle förlora mig igen. Förlora mig för alltid den här gången.
Plötsligt hördes ytterligare steg i korridoren och två beväpnade män dök upp bredvid Jake. De båda riktade sina vapen mot oss. Ett mot Lilly och ett mot Oscar. Tusen olika tankar flög igenom mitt huvud, tusen olika scenarion som skulle kunna hända. Jag tänkte på hur många det var som hade dött för mig, hur många från Place 101 som hade attackerat Q.S.A och riskerat sina liv, för mitt. Jag tänkte på Marcus. Marcus som kastade sig framför bilen som egentligen var avsett att döda mig. Hans liv avslutades för att mitt skulle fortsätta. Om jag skulle ha överlämnat mig själv skulle alla de dödsfallen vara förgäves. För då skulle Mannen med kritvit hy tillslut ha dödat mig, och jag skulle ha accepterat det. Jag skulle ha svikit alla deras offer, jag skulle ha svikit dem och gjort så att deras död inte längre hade någon mening. Att de alla hade dött i onödan.
Men framför mig stod Jake med döden bokstavligen några centimeter ifrån hans hals. Jake som hade offrat mer än någon annat för min skull. Han var inte värd det. Jag insåg att Mannen med kritvit hy hade rätt, det var mitt fel. Hur själviskt det än lät, hade jag aldrig kunnat leva med mig själv om jag vände mig om, gick ut till min frihet och lämnade Jake till att dö efter en oändligt lång tid av smärta. "Om du inte kan välja att leva för din egen skull, gör det för dem" fortsatte Oscar och trevade efter min hand. Jag stod som paralyserad, oförmögen till att prata och röra mig. Jag var fast i mitt huvud, inlåst i alla tankar. "För mig" Hans röst svek honom. Den sprack och jag kunde höra hur tårarna hotade i hans strupe. Jag vände mig långsamt om och hörde hur Mannen med kritvit hy skrattade varnande. Oscars ansikte sken upp när jag stod vänd mot honom och hans ögon lös av tacksamhet.
"Bonnie ja-" började han men jag avbröt honom med en lätt huvudskakning. Jag la en hand på hans varma kind och upptäckte att mina händer skakade.
"Förlåt" viskade jag och kände hur något dog inuti mig. Det sista hoppet jag hade lyckats hålla kvar i försvann. Jag hade bestämt mig. Jag visste vad jag skulle göra. Oscar krossades där och då. En flod av tårar började rinna nerför hans kinder samtidigt som han desperat skakade på huvudet. "Hälsa mamma och pappa, säg att dem inte kunde ha gett mig och Joey ett bättre liv. Att inget av det här är deras fel, att de har gjort allt de har kunnat" jag kände hur även mina tårar började rinna samtidigt som Oscar krampaktigt tog tag i min hand. Plötsligt mindes jag ord som jag hade hört för en evighet sen. Ord som hade sagts till mig en kväll precis innan ett övergångsställe. Marcus sista ord repeterades i mitt huvud, de ord som han hade sagt innan bilen träffade honom.
"Säg till Joey att vad som än händer, kommer jag alltid att älska honom. Även fast han inte ser mig så skyddar jag honom och kommer alltid göra vad som helst för att få honom trygg. Han är min lille man och kommer alltid att vara det" sa jag och använde de ord som Marcus hade sagt till mig. Oscar grät framför mig. Hela hans kropp vibrerade samtidigt som han desperat tryckte min hand mot sin kind. Han visste att det inte fanns något han kunde göra, att ingenting han sa spelade någon roll. För jag hade bestämt mig, och han visste lika mycket som jag att inget kunde ändra på det. "Glöm aldrig hur vacker, smart och underbar du är. Du får aldrig ändra på dig för någon" fortsatte jag och tittade in i Oscars förkrossade ögon. "Oscar, jag är din och kommer alltid att vara det. Jag kommer alltid se dig och du kommer alltid göra mig stolt" jag tog hans hand för att placera den på min kind, för att för en sista gång kunna känna hans trygga värme. "Alltid" viskade jag innan jag lugnt släppte taget om hans hand och vände mig om. Med Oscars desperata rop i ryggen gick jag emot Mannen med kritvit hy vars hånflin hade växt sig större än vad jag någonsin hade sett det tidigare. Jag stirrade in i hans roade ögon och förväntade mig att samma ilska som jag alltid hade känt gentemot honom skulle fylla mig. Men det gjorde det inte. Jag kände ingenting. Oscars bedjande bakom mig nådde mig knappt och jag tittade på Mannen med kritvit hy med en blick tom på känslor. Världen runt omkring mig hade blivit blek, nästan grå. Jag visste att jag skulle dö och jag hade accepterat det.
Plötsligt flög jag åt sidan och landade med en duns på marken. Jag lyfte förvirrat på huvudet och såg hur hus Oscar rusade förbi utan att ägna mig så mycket som en blick. För hans ögon var riktade mot någon annan.
"Du ska fan inte få ta henne igen!" skrek han i samma sekund som han tog ett språng emot Mannen med kritvit hy. Mitt hjärta stannade än en gång. Det kändes som om allas hjärtan som stod i närheten stannade de med. Mannen med kritvit hy backade smidigt undan Oscars försök till attack medan en av soldaterna klev fram istället. Plötsligt ekade Oscars skrik mellan väggarna och han föll ner på huk med armarna lindade om sin kropp. Soldaten hade tryckt en kniv i honom och blod började sippra fram igenom Place 101's uniform. Ett nytt, öronbedövande skrik, fullt av ren panik, fyllde korridoren. Jag vet inte om det var mitt eller Lillys. Kanske bådas. Jag reste mig upp, rusade fram till Oscar och sjönk ner på knä bredvid hans kropp. Han flämtade av smärta trots att han kämpade för att få kontroll på sin andning. Hans ögon mötte mina och jag kände hur den känslolösa fasaden jag tidigare hade haft, revs ner. När hans blick vilade på mig började han andas normalt och det såg ut som om hela hans kropp slappnade av. Jag visste inte om det var ett gott tecken eller inte, om det lugnet han plötsligt fick betydde att han hade gett upp.
"Förlåt" viskade Oscar fram med en röst som var knappt hörbar. "Jag älskar dig" Jag tog hans hand och kramade den hårt. I ögonvrån såg jag hur ena soldaten gick emot oss mig med sitt vapen riktat mot Oscar.
"Döda honom inte" väste Mannen med kritvit hy. "Smutsiga förrädare. Han förtjänar en förnedrande död" Han spottade äcklat på Oscar som fortfarande inte hade släppt blicken ifrån mitt ansikte. Plötsligt var min acceptans som bortblåst och hela jag fylldes upp av ett hat som var starkare än jag någonsin hade känt tidigare. Jag stirrade anklagande på Mannen med kritvit hy samtidigt som jag i ögonvrån såg hur Oscar varnande skakade på huvudet.
"Vad har du tänkt göra, sötnos?" Mannen med kritvit hy skrattade roat. "Du vet vad sprutan innehåller och jag tvekar inte en sekund på att döda ännu en förrädare" Han tryckte sin arm hårdare mot Jakes strupe som gav ifrån sig ett gurglande läte. Hans ögon brann av ilska men greppet som Mannen med kritvit hy höll honom i, gjorde så att han sakta kvävdes.
*Det är okej* mimade Jake samtidigt som han beslutsamt stirrade på mig. Plötsligt regerade min kropp före mitt huvud och innan någon hann uppfatta vad som hände, rusade jag emot ena vakten och armbågade honom hårt i ansiktet. Jag tog sats och sparkade träffsäkert den andra mannen rakt på näsbenet som gav ifrån sig ett högljutt knak. Jag sparkade bort ena vapnet så att den låg utom räckhåll samtidigt som jag smidigt plockade upp den andra. Vakterna började återhämta sig och jag tvekade inte en sekund innan jag tryckte på avtryckaren som skickade en varsin kula till de två männens hjärtan. Adrenalinet var det enda som styrde mig, alla mina spärrar och logiska tankar var som bortblåsta. Jag vände mig och om såg Lilly stå som förstenad, pressad mot väggen samtidigt som hon panikslaget hyperventilerade. Jag sparkade det andra vapnet mot henne, nickade menande så att hon tvekande tog upp den i sina stakande händer. Ytterligare snabba fotsteg hördes plötsligt i korridoren och två vakter sprang upp bakom Mannen med kritvit hy.
"Lilly!" ropade jag och hon reagerade på ren instinkt. Hon sköt de två vakterna med en sådan träffsäkerhet så att de inte ens hann blinka innan de döda, föll ner till marken.
"Nu räcker det!" skrek Mannen med kritvit hy plötsligt. Jag som hade varit uppslukad av kaoset runt omkring mig hade nästan glömt bort hans närvaro. "Ser du hur många du har dödat? Din lilla pojkvän ligger och förblöder i ett hörn samtidigt som tusen av dina egna soldater gör samma sak. Är det så du vill ha det, är ditt liv värt så mycket mer än deras?" Hans ögon brann av ilska när de mötte mina. Jag tog ett varnande steg framåt och höll vapnet riktad mot hans ansikte. "Förstår du inte vad du har gjort? Efter att jag har tagit itu med dig står din ynkliga lillebror på tur, sen dina föräldrar och slutligen alla som du någonsin har älskat" Han skrattade rått. Ilskan, hatet i mig förnyades och varje centimeter av min kropp vibrerade av adrenalin, när hans hot nådde mig.
"Lämna Joey utanför" morrade jag och tog ännu ett stadigt steg emot honom. Han skrattade plötsligt ett högt, galet skratt som studsade mellan väggarna.

"Det var riktigt underhållande att se hur han stod ut med allt vi utsatte honom för. Men varje gång vi frågade honom vart du var, svarade han med exakt de tre orden. Sen misshandlade jag honom så att han inte kunde prata på ett tag, för hans eviga tjat om dig gick mig verkligen på nerverna" Han log ett nöjt leende när han såg hur mitt ansikte förvreds av hat. Han tryckte varnande sprutan lite närmre Jake som såg ut att tappa medvetandet vilken sekund som helst på grund av syrebrist. Där och då försvann den sista spärren inuti mig. All moral rann av min kropp. Allt som jag hade lärt mig inom Place 101, om att vinna och förlora. Om att försvara det som gick, men acceptera när det var över och lämna det som vi hade förlorat. Jag trotsade alla lagar och alla gränser. För i ren vrede rusade jag emot Mannen med kritvit hy, höljde mitt vapen och med all min ilska i ryggen lät jag mitt finger trycka ner avtryckaren. Ljudet av en kula som lossades ekade mellan väggarna och mina öron fylldes upp av hans smärtfulla, hatiska vrål. Efter det kändes det som om världen stod stilla. Jag stannade upp i rörelsen och stirrade ner på de två kropparna som låg framför mig. En med ett hål igenom magen och en med spruta intryckt i nacken.

^^^

Stay beautiful, stay home & stay safe xoxo