Unexpected

7

Min hals brände och mitt huvud dunkade i takt med mina snabba, oroliga hjärtslag. Mina ögon vägrade få fokus och hela min kropp vibrerade i desperation av att förstå vart jag hade hamnat. Jag andades hetsigt och tryckte händerna mot det som jag antog var ett golv, i hopp om att få något sorts grepp om situationen. Mina händer kände på det fuktiga materialet under mig som jag snabbt förstod var jord. Jag drog ett prövande andetag för att försöka avgöra om jag befann mig utomhus. Men när jag fick kontakt med den unkna lukten konstaterade jag snabbt att jag var i någon slags jordkällare.
Jag gjorde ett försök till att ställa mig upp, men kastades hårt ner igen av mina bakbundna händer. Paniken började stiga i mig och jag försökte desperat vrida mig loss från det som jag satt fast i. Mina händer kom i kontakt med någon form av tyg, så jag gissade att jag satt fast i någon form av fåtölj eller soffa. Min andning började bli snabbare och jag kom på mig själv med att sitta och hyperventilera. Jag hade ingen aning om vart jag var, om jag hade gjort något fel eller vad som skulle hända med mig. Plötsligt gnydde soffan bakom mig till. Jag ryckte till av rädsla och lyssnade uppmärksamt efter fler ljud.
"Hallå" väste soffan med en klar mansröst. Jag hoppade skrämt till och flyttade mig så långt bort som möjligt bort från den talande soffan. "Ta det lugnt, det blir bara värre om du hyperventilerar" fortsatte soffan. Jag kisade ut i mörkret och försökte få en skymt av den främmande människan som jag satt hopbunden med.
"Hejsan" svarade jag ironiskt, trots att jag visste att han hade rätt.
"Vem är du?" frågade han förvirrat. Jag himlade med ögonen i mörkret. Vi var fast i en jordkällare, antagligen kidnappade för att fungera som gisslan till någon sjuk liga. Alltså var det inte riktigt rätt tillfälle för att lära känna varandra.
"Räta på ryggen och sträck fram händerna" fortsatte han sen när han insåg att jag inte skulle svara. Jag var på väg att ifrågasätta hans plan när jag insåg att jag inte hade någon bättre att komma med. Så jag gjorde som han sa. Jag kände hur hans händer arbetade mot mina och bara några sekunder senare kunde jag dra fram mina armar. Jag mumlade ett tyst tack, då jag hade aldrig varit ett så stort fan av att tack folk och spela ödmjuk. Men han verkade inte lägga någon större vikt i det. Jag ställde mig snabbt upp igen och försökte ignorera att min omgivning våldsamt började snurra omkring. Jag tog ett par vacklande steg i mörkret, men samtidigt som mitt dunkandet i mitt huvud ökade, började även mitt synfält att krympa. Jag tog ännu ett prövande steg och kände hur det svartnade för ögonen samtidigt som mina ben gav vika. Men innan jag slog i marken fångade ett par starka armar upp mig.
"Du blöder från pannan, ta det lugnt" uppmanade killen mig och satte försiktigt ner mig på golvet. Reflexmässigt flög min hand upp i pannan och hittade snabbt det sår han pratade om, som var oroväckande stort. Jag antog att min svaghet i kroppen berodde på blodförlust och jag försökte undvika att tänka på hur användbar min kropp skulle vara i en närkamp. Plötsligt hördes klumpiga steg utanför och jag kom snabbt upp på fötter igen. Samtidigt som jag totalt ignorerade hur rummet än en gång började snurra, försökte jag höra vart stegen kom ifrån. Ett gnisslande ljud hördes och en svag ljusstrimma lös in i rummet. En stor man syntes i dörröppningen. Han stirrade oförstående på mig i några sekunder innan han vände på huvudet och började ropa.
"Sam, hur fan har de tag-" började han men hann inte längre innan jag hade lyckats fått ett bra grepp om hans nacke. Smidigt välde jag ner honom på marken och lyckades ta upp hans kniv som han hade i fickan, i fallet.
"Ni gjorde ett sjukt dåligt jobb med att binda fast oss" hörde jag Oscars röst bakom mig. Han skrattade och tittade ner på mannen som medvetslös låg placerad mellan mina fötter. Plötsligt dök ännu en person upp i dörröppningen och stannade när han såg sin kompis ligga på golvet. Oscar sprang fram, gjorde något med mannens nacke som resulterade i att även han sjönk medvetslös ner på marken. Jag tog täten och började springa ut ur källaren, men bara efter några meter hörde jag ett panikladdat skrik. Jag vände mig om och fick se en annan man hålla i killen jag hade suttit bakbunden med, med en pistol tryckt mot hans tinning. Jag tog upp kniven som jag hade fått tag i och träffade pricksäkert mannens hand. Med ett skrik släppte han killen som började rusa ikapp mig. Tillsammans sprang vi för våra liv samtidigt som jag desperat försökte lokalisera mig. Plötsligt hördes en högljudd smäll. Ett pistolskott. Sen ett till. Jag vände mig om och såg killens ögon vara fyllda med panik samtidigt som kulorna ven omkring oss. Jag tog hans hand, rädd att tappa bort honom, och sprang till baksidan av en container.
"Okej, ingen panik. VI behöver fokus." väste jag till honom och han nickade beslutsamt till svar. Jag tog av mig min klocka och tryckte på en röd knapp i en viss kombination. Det var koden för SOS. Larmet skulle då gå på kontoret och förstärkning skulle snart vara här. Vi skulle snart bli räddade.

Jag kikade runt hörnet av containern och såg två män springa mot oss, fullt beväpnade. Jag, som helt hade glömt mitt blödande sår, letade desperat efter vapen. Bredvid mig låg lyckligtvis ett järnrör, och jag drog slutsatsen av att vi antagligen var vid någon storts soptipp.
"När jag säger till springer du för ditt liv och lägger dig under containern där. De kommer inte se dig, samtidigt som plåten ger dig lite skydd från kulorna." sa jag så bestämt jag kunde. "När du ser en röd Mercedes, hoppa in i den och berätta vår situation. Okej?" Han nickade snabbt och jag såg hur hans tidigare panik omvandlades till effektivitet. Jag samlade mig och tog ett stadigt tag om mitt järnrör. Jag tittade prövande ut bakom hörnet och när männen endast var någon enstaka meter ifrån mig ställde jag mig upp.
"Nu" sa jag så lugnt jag kunde och såg i ögonvrån hur han, förvånansvärt snabbt, rusade iväg mot sitt mål. Jag bemötte de tre männen med all kraft jag hade. Då jag inte ens var i närheten av färdigtränad, var mitt mål endast att slå på allt jag såg röra sig. Vid ett tillfälle lyckades jag få in ett bra slag vid ena mannens tinning och han föll ner till marken. Med nyfunnet självförtroende försökte jag med samma taktik på den andre när jag kände en förlamande smärta i min vänstra axel. Jag såg i ögonvrån hur mannen som hade skjutit mig log ett nöjt leende. Jag gjorde ett försök till att springa men mannens stora händer slöt sig snabbt om min hals. Han tryckte upp mig mot väggen och flinade kallt.
"Inte så kaxig nu längre, va? Lilla Rollands, är inte mamma och pappa här för att rädda dig?" sa han med äcklad röst. Jag kände hur ilskan steg i min kropp och jag började kämpa emot allt vad jag hade. Men då smärtan i min axel fick mig helt ur balans, samtidigt som blodförlusten gjorde hela världen dimmig, hade jag ingen chans. Mannen tog upp sitt vapen och var precis på väg att skjuta när ett skrik lämnade hans kropp. Blod började flyta ut från hans mage och han släppte mig samtidigt som han sjönk ner på knä. Bakom honom stod killen, med en blodig kniv i ena handen. Jag log svagt och grep tag i kanten på containern för att inte falla ihop. Jag såg en suddig Mercedes rulla fram och ur två personer steg ur den.
"Bonnie? Är du okej?" hörde jag mammas hysteriska röst skrika. Pappas ögon granskade oroligt min kropp medan mamma sprang fram och tittade på min skadade axel. Jag vacklade till och kände hur min kropp var nära på att ge upp. Killen, som jag fortfarande inte visste namnet på, tittade oroligt på mig och la en arm runt min kropp för att stödja mig.
"Dem sköt henne, vid axeln." sa han och jag kände hur hans arm lyfte upp mig några centimeter från marken.
"Lilla hjärtat" suckade mamma och tittade skräckslaget på mig. Jag försökte le ett så lugnande leende som möjligt samtidigt som jag såg hur hela mitt synfält fylldes av små prickar.
"Tom, ring Louise och ta hand om männen. Jag tar hand om de här två" sa hon plötsligt med en betydligt mer fokuserad röst. Pappa nickade beslutsamt och försvann bort med telefonen tryckt mot örat samtidigt som han höll ett vakande öga på omgivningen. Vi gick tillbaks mot bilen, jag som knappt gick på marken då killens arm ständigt befriade mig från min tyngd. Jag gjorde en ansats till att ställa mig upp, då jag skämdes över att en främmande kille var tvungen att bära mig. Men när min fulla vikt lades på mina ben, kände jag hur såret i min axel plötsligt släppte ifrån sig alldeles för mycket blod då jag överansträngde min kropp. Hela världen blev plötsligt svart och jag kände hur min kropp tappade all kontroll. Killen lyfte lugnt min arm över sitt huvud samtidigt som han tog tag i mina knäveck. Jag lutade mig mot hans bröst och lät mig lugnas av hans rytmiska hjärtslag. Jag hörde hur mamma panikslaget skrek mitt namn, innan mina muskler slutade att fungera och mitt medvetande försvann.

^^^^

Stay strong xoxo