Unexpected

3

Jennifer Ainston & Pierce Brosnan - Julia & Tom Rollands ( Bonnie's och Joeys föreldrar)

Jag kastade av mina vita sneakers och slängde min jeansjacka slarvigt över en stol. En vecka hade passerat av mitt nya liv. Jag började nästan känna mig som hemma, hur konstigt det än vara så trivdes jag.
"Jag är hemma!" skrek jag för att väcka lite uppmärksamhet. Jag stannade upp i rörelsen för att vänta på svar, men konstigt nog mötte huset mig med total tystnad. Då bilarna stod parkerade på uppfarten fick jag en konstig känsla i magen. Jag styrde mina steg mot köket men hann inte långt förens mina fötter stötte i något hårt. Jag tappade snabbt balansen och bokstavligen flög över flyttkartongerna som ingen hade orkat packa upp än. Helt plötsligt dök en svart byrå upp framför mig. Jag slöt ögonen och var berett på en fullkomlig krock men istället kände jag en konstig känsla spridas som en våg i min mage. Jag öppnade ögonen och såg hur jag föll baklänges in genom den svarta byrån och landade en duns på andra sidan väggen. Jag ställde mig chockat upp, fullkomligt ovetande om vart jag hade hamnat. Jag tittade min omkring och konstaterade att jag hade hamnat i någon sorts rum. Jag skulle inte vilja påstå att det var en jordkällare, men någonstans där intill. Hur som helst, hade jag aldrig varit där tidigare och hade ingen som helst aning om hur jag hade tagit mig dit. Rakt framför mig fanns det en stor skärm som var fastmonterad mot en gigantisk metallvägg. Förvirrat granskade jag de fyra bilder som visades på skärmen. De var olika platser, platser som jag mycket väl kände igen. Min hjärna kopplade ihop situationen och jag insåg att det var ett övervakningssystem över mitt hus.
Under skärmen fanns ett långt, svart skrivbord med två välbekanta ryggtavlor placerade framför. Mamma och pappa. De både pratade hetsigt med varandra och gestikulerade mot skärmen. Jag rusade fram och sträckte fram granden på mammas axel, fullkomligt desperat efter att få svar. Men innan jag hann blinka hade hon tagit tag om min handled, vridit om den och slängde ner mig på golvet med en smäll. Luften gick ur mig. Hon skulle precis koppla ett nytt grepp på mig när hon mötte mina ögon.
"Bonnie?! Herregud, förlåt mig, jag trodde du var någon annan." ropade hon panikslaget och sträckte ut en hjälpande hand. "Hur gick det, hjärtat?" fortsatte hon med samma panik i rösten.
"Vad tror du?" fräste jag upprört och tog ett par djupa andetag. Hon klappade mig på kinden och tittade på mig med ledsna ögon.
"Hur kom du hit Bonnie?" frågade pappas röst sammanbitet och hans stora kropp tornade upp sig framför mig.
"J-jag ramlade" stammade jag förvirrat fram och försökte desperat få något sorts grepp om situationen. "Vad är det som händer?" jag fortsatte att stamma och min röst vibrerade av osäkerhet. Mammas blick var ännu mer ledsen än tidigare och hon klappade mig ännu en gång ömt på kinden.
"Det var inte meningen att du skulle få reda på det såhär, men det är lika bra att du vet om det." började pappa med en sån samlad och kontrollerad röst som bara han kunde ha.

Framför mitt chockade ansikte berättade pappa något som jag aldrig skulle kunna ha tänkt mig. Han berättade något som skulle förändra hela mitt liv, sätta mig i större fara än vad jag någonsin hade varit i. Han berättade för mig att de var agenter. Först trodde jag inte på dem, då allt de sa var helt otänkbart i min värld. Men ju mer han förklarade för mig började jag förstå mer och mer. Sakta men säkert började allt falla på plats. Jag förstod nu varför mamma och pappa aldrig var hemma då de sa att deras jobb behövde dem. Varför de aldrig kunde komma på skolavslutningar, eller varför de aldrig ställde upp på klassresor. Varför de inte ville visa sig tillsammans med mig eller Joey. När jag var lite trodde jag att de skämdes över oss och i vissa stunder trodde jag att mina föräldrar gjorde allt i världen för att inte spendera tid med oss. Men istället skyddade dem oss. Genom att inte visa sig tillsammans med oss, skyddade dem oss från deras gemensamma största och mest farliga fiende. Men nu var deras plan förstörd, nu kunde de inte skydda oss medan vi omedvetna levde våra liv. För jag hade upptäckt dem. Jag visste inte om jag skulle vara glad över att få veta sanningen, eller gråta eftersom jag visste att mitt liv som en normal tonåring hade just då tagit slut,

"Vad ska ni göra med mig?" frågade jag efter att den värsta chocken hade ögat sig. Mina tankar letade sig till liknande situationer som jag hade sett, fast då i en overklig actionfilm. Situationer där personen som upptäckte den hemliga organisationen antingen fick minnet bortraderat, eller tvingades möta ett öde som var värre än döden. Jag svalde hårt.
"Det var bara en tidsfråga innan ni skulle få reda på det." sa mamma beklagande.
"Vi tänker träna dig och Joey till att bli en av oss, till att kunna försvara er själva. Ni ska bli hemliga agenter från Place 101." fortsatte pappa med samma kontrollerade röst. Vid det här tillfället trodde jag att de var komplett dumma i huvudet. De ville att jag skulle bli en agent. De trodde att jag skulle vara lugn med att de hade ljugit för mig i hela mitt liv. De trodde att jag inte skulle bry mig om att mitt liv helt plötsligt svävade i fara, att hela den framtiden som jag hade tänkt mig, var helt förstörd. Jag ville fortsätta leva mitt liv som en normal tonåring. Jag ville festa, dricka mig alldeles för full och ta en massvis med dumma beslut som jag sen skulle ångra. Men det var försent för det nu. Mun största prioritering framöver skulle bli att lära mig döda. Alltså, att lära mig hur jag skulle kunna överleva.

Jag vände mig om och försökte desperat hitta vägen ut. Mamma tryckte på en knapp och en liten lucka öppnades bredvid mig. Osäkert kröp jag genom den och nådde snart den gråa hallmattan. Förkrossad stampade jag upp för trappen och in till mitt rum. Jag låste snabbt dörren bakom mig och gled ner på golvet. Jag vilade mitt huvud på mina knän och spände mina käkar i ren frustration. Så frustrerad som jag kunde bli, då jag inte hade en aning om hur jag skulle kunna hantera det jag nyss hade hört. Hur jag skulle kunna hantera mitt nya liv.

Efter några minuter hörde jag försiktiga knackningar på min dörr. Eftersom jag så väl kände igen de svaga, rytmiska dunkandet tvekade jag inte en sekund med att låsa upp. Jag satte mig ner på sängen och såg hur min lillebrors ansikte var nära på att bryta ihop. Joey hasade sig upp i sängen bredvid mig, drog upp täcket till hakan och gjorde plats för mitt huvud att vila på sin arm.
"Berättade dem?" frågade jag och stålsatte mig för hans reaktion. Jag tittade upp på honom och mötte ett par ögon som var fyllda till bredden av tårar. Han nickade osäkert och jag torkade direkt bort tårarna som nu hade börjat trilla ner för hans kinder.
"Jag är rädd" stammade han fram. Jag flyttade närmre honom och la en lugnande hand på hans blöta kund.
"Jag vet, lille man, jag vet" svarade jag stumt.

^^^

Stay strong xoxo