Unexpected

50

Jag stod tveksamt och vägde på min klacksloklädda fot, osäker på om jag skulle gråta, om det var min plikt att göra det eller om jag ens hade rätt till det. Hur mycket jag än vände och vred på situationen kom jag ändå alltid fram till samma svar. Jag var en mördare. Jag visste inte om jag gjorde fel i att vara på begravningen, för hela min kropp skrek att jag bara skulle springa därifrån. Skulle jag som hade dödat honom få sörja tillsammans med de som älskade honom? Jag kunde inte ens se dem i ögonen. Jag kunde inte möta deras förkrossade blickar med vetskapen om att det var jag som hade orsakat dem. Att det var jag som hade orsakat deras gränslösa lidanden. För jag hade dödat Jake. Det var hans liv eller mitt som skulle ha tagit slut. Jag valde hans. Jag insåg där och då, att det valet var något jag skulle ångra för resten av mitt liv.
"Sluta" hörde jag plötsligt en röst bakom mig. Jag snurrade runt och mötte Oscars blick. Han hade ett allvarligt uttryck i ansiktet som matchade med den typiska begravningskostymen han hade på sig. "Sluta vara så hård mot dig själv" Han la en hand mot min kind och jag tog tacksamt emot hans närhet. Han tittade på mig med en öm, mjuk blick. Precis den blicken man möter alla gråtande ansikten med på en begravning. Jag insåg att detta sorligt nog knappast var den första begravningen han var på.
"Vad gör jag här?" suckade jag plågat, både till mig själv och honom. "Oscar, allt det här är mitt fel. Jag borde ju egentligen bli dömd för mord! Jag har ingen rätt till att vara ledsen, tycka synd om mig själv eller ens sakna honom. För det var jag som dödade honom. Jag." förklarade jag upprört och tittade menande på honom i hopp om att han skulle förstå mig. Självklart gjorde han inte det. Istället för att ge mig någon instämmande nickning, drog han in mig i sin famn. Jag suckade tungt och lutade huvudet mot hans bröstkorg.
"Du vet att han skulle ha dött ändå. Det du gjorde var av ren medmänsklighet, för att han skulle slippa att lida. Du har all rätt i världen att vara ledsen, för Bonnie, du är inget mer än en människa. En människa som är svag ibland, som gråter och saknar." sa han stadigt mot mitt huvud. Jag förundrades över hans ord, hur sättet han pratade på fick mig att vilja tro på allt han sa. Hans trygghet omfamnade mig och för en sekund lät jag mig själv tro på hans ord. Men mitt samvete tog snabbt över och effekten av hans övermänskliga lugn rann av mig.
"Jag vågade inte ens läsa mitt tal. Han var värt så mycket, nej han är värd så mycket mer. Han förtjänar allt. Det var jag som tog det ifrån honom, jag som är skyldig honom allt i världen. Men ändå är jag så svag så att jag inte ens vågar läsa ett jävla tal." klagade jag in mot hans kropp och kände hur gråten än en gång hotade i halsen. Oscar suckade och sköt mig mjukt ifrån sig.
"Dåså" sa han beslutsamt, tog tag min hand och började gå längs grusgången. "Kom" Han drog prövande i min hand och jag följde tveksamt efter. Kyrkan var tom på folk då alla hade åkt vidare till församlingshemmet för det typiska begravningsfikat. Tillfället då man gråter, men samtidigt skrattar genom tårarna av gamla minnen som kommer upp till ytan. Min kropp vägrade följa efter dem, vägrade låta mig sitta med dem, äta smörgåstårta och lyssna på historier om Jakes barndom. Så jag hade stått kvar, instängd i mina tankar, inlåst tillsammans med panikångesten, tills Oscar hade kommit och räddat mig ifrån en del av dem.
Jag hade på mig samma klänning som jag hade haft under den kvällen då Jake kysste mig. Trots att vår relation hade ändrats med tiden, och all romantik mellan oss hade försvunnit, så fanns bandet av tillit och närhet kvar. Jag älskade honom, men inte på det sättet som jag älskade Oscar. Min relation till Jake var något annat, en sorts kärlek som jag aldrig tidigare hade stött på. Men det minskade inte saknaden jag kände, snarare förvärrade den.

Oscars hand kramade min och hans kroppsliga lugn smittade än en gång av sig på mig. Jag förstod inte hur han gjorde det, men det var omöjlig att inte känna sig trygg i hans närhet. Det känslomässiga inflytandet hans blotta närvaro hade på en, var helt magiskt.
Tillsammans gick vi förbi rader av gravstenar och jag kunde inte låta bli att tänka på hur nära det hade varit att mitt namn skulle vara inristad på en av dem. Med tanken på allt som hade hänt var det ett under att namnet Bonnie Rollands faktiskt inte stod på någon av stenarna. Ett mirakel.
Jag kunde skymta den välbekanta, bronsfärgade gravstenen när vi gick på den svagt gropiga grusgången. Vant aktade jag mig för en rot som slingrade sig över gången, samma rot som jag hade snubblat över ett par gånger innan jag började lära mig grusgången utantill. Nu kunde jag gå den, undvika varje grop, hänga med på varje sväng och självklart kliva över roten, med förbundna ögon. Jag vände upp min blick mot den bronsfärgade gravstenen innan jag suckade ljudligt, samlade lite kraft och fäste ögonen på gravstenen bredvid. Den var silvrig och skimrade svagt i den varma kvällssolen. Oscars hand kramade min hårdare när vi vek av på den sista svängen som grusgången hade att erbjuda. Vi stannade och tillsammans tittade vi på gravstenarna och luften fylldes upp av doften ifrån alla de miljoner blommor som prydde den silvriga. Jag böjde mig ner för att lägga min hand på den vackra, bronsfärgade gravstenen och drog ömt fingrarna över de silvriga bokstäverna. Marcus Cooper. Oscar la sin hand bredvid min och tillsammans klappade vi den mjukt innan min blick drogs till den andra gravstenen. Jag stannade upp i rörelsen, tittade länge på de inristade bokstäverna innan jag vågade röra dem med samma ömhet som innan. Jake Presta.
"Han lyssnar. De båda gör" sa Oscar mjukt. Jag förstod vad han menade och rätade snabbt upp min rygg. Oscar kysste mig ömt på axeln samtidigt som jag vecklade upp papperslappen som jag hade haft gömd i min jeansjacka. Jag harklade mig högtidligt för att lyckas samla ihop mina känslor så att jag inte skulle börja gråta där och då.
"Jake Presta" läste jag stelt med en radiostyrd röst. När jag uppfattade tonläget jag hade insåg jag att det var fel, att jag var fel. Så jag suckade tungt, skakade på huvudet och la ifrån mig lappen. Jag kunde inte läsa det, jag kunde inte låta som en robot när jag läste de orden som jag en gång hade gråtit till. Jag behövde göra det på riktigt. "Första gången jag träffade dig hade jag gått totalt vilse i min nya skola. Du såg mig och utan att tveka hjälpte du mig att hitta rätt. Du förklarade att för mig att det var din specialitet, att hjälpa vackra damer i nöd. Senare den dagen kallade jag dig för min tappre riddare. Jag hade ingen aning att de orden skulle bli mer verklighet än jag önskar. Efter den dagen fortsatte du att charma mig, nu i efterhand förstår jag att det var ditt jobb men det spelade ingen roll. För jag föll för dig väldigt snabbt. Dina chokladbruna ögon, din humor och den romantiken du hade, gjorde det omöjligt för mig att inte göra det. Jag vet nu att det var planerat, att det var meningen att det skulle gå till så. Men jag vet att det var äkta, för de känslorna som fanns i både dina och mina ögon är någonting man inte kan planera" Jag tog en paus för att svälja ner alla tårar och tittade på fotografiet av Jakes leende ansikte. "Du räddade mig på alla sätt som går att bli räddat på. Du tog såna risker för att hjälpa mig, lämna ledtrådar för att försöka varna mig och hela Place 101. Du tog en kula för mig för att du stod upp mot din chef. Du räddade mig. Det blev din död" min röst skar sig och jag snörvlade ofrivilligt till. Oscar kramade min hand, en gest som berättade att han stod vid min sida. "Efter den dagen du räddade mig när jag blev misshandlad började du göra allt för att få mig fri. Jag inser nu att du redan då hade bestämt dig för att det inte var du som räknades, utan att det var jag som skulle fortsätta leva. Ända in i din sista stund kämpade du med att lindra mina skuldkänslor. Du försökte övertyga mig att jag hade gett ditt liv en mening, att jag hade gett dig godhet. Att jag hade gett dig ett hjärta. Men det är inte sant, inte ens i närheten. För din godhet och ditt hjärta är det största jag någonsin har sett. Det var din godhet som fick mig att försätta leva och ditt hjärta som tvingade mig att fortsätta kämpa. Trots att det var mitt fel att du blev skjuten av din chef, misshandlad, fick en spruta intryckt i din kropp som skulle döda dig, gjorde du inget annat än att tacka mig. Jag minns vartenda ord du sa. Det kommer jag alltid att göra. Jake, jag är evigt tacksam. Jag ska ägna mitt liv åt att göra dig stolt över mig, göra allt jag kan så att din död får en mening. Jake, du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag kommer aldrig glömma dina ögon, din humor, dina ord och uppoffringar. Jag kommer aldrig glömma dig. Vi ses om ett tag. Hejdå, mina tappre riddare" Jag hade inte märkt de tårar som rann nerför mina kinder. Jag tog ett steg tillbaka och tittade på den andra gravstenen. "Hejdå mina tappra riddare. Jag kommer aldrig glömma er" viskade jag krossat och struntade i att jag nu grät. Jag tog ett hulkande andetag och Oscar drog in mig i sin famn. Han vaggade mig från sida till sida samtidigt som jag grät mot hans kostym.
"Jag vet att de redan är så stolta de kan bli. För Bonnie, du har nyss överlevt det värsta en människa kan tänka sig. Den styrkan du har, den viljekraften som får dig att inte gå under, ger deras död en mening. De visste om det. Vet du hur jag vet det?" frågade han och lutade sitt huvud mot mitt. "För jag hade gjort samma sak, tusen gånger om för dig med." Trots att hans röst var lika stadig som den alltid var, hörde jag spår av den tjockhet som bara gråt för med sig, i den. Jag lyfte på huvudet och såg hur hans ögon var blanka av tårar.
"Du vet det du sa förut, om din skuld till Marcus?" frågade jag plötsligt och jag kände hur han vacklade till av det plötsligt alldeles för känsliga samtalsbytet. Han nickade försiktigt och tittade frågande på mig. "Om du nu hade haft en skuld, är den återbetald för länge sen. För allt han ville var att skydda mig, och ända sen hans död har du ägnat hela ditt liv åt att få mig trygg. Han kan inte bli mer stolt över dig än vad han är nu" sa jag mjukt och torkade bort en av de tårar som hade letat sig ner på hans kinder. Han log mot mig, ett leende som var fylld av både sorg och glädje.
"Jag älskar dig" sa han och pussade mig på pannan.
"Jag älskar dig med" svarade jag och njöt av hans närhet innan jag försiktigt lösgjorde mig ifrån hans grepp. Jag vände mig bort ifrån gravstenarna och min familj stå vid vår bil på parkeringen. Bredvid vår bil stod en annan och vid den stod en annan familj. Oscars familj. Mamma och Lilly var mitt inne i en känslosam omfamning medan min pappa torkade sina tårar när min lillebror var uppslukad av Christophers stora famn.
Jag tog Oscars hand och tillsammans började vi gå tillbaks längs den slingriga grusvägen. Vant undvek jag än en gång den välbekanta roten med vetskap om att det absolut inte skulle bli den sista, när vi gick i riktning mot parkeringen. Jag log och drog in kvällsluften i mina lungor. En känsla av frihet fyllde min kropp och trots omständigheterna var jag lyckligare än vad jag någonsin hade varit.
"Oscar?" sa jag och tittade upp på honom. Hans ögon glittrade när de mötte mina och fick ett fick ett magiskt skimmer över sig när solnedgången speglades i dem. "Du har lyckats" fortsatte jag och blickade upp mot himmelen som var målad i alla de varma färger som just en solnedgång har att erbjuda.
"Med vadå?" frågade han förvirrat och kramade min hand.
"Jag är trygg nu" sa jag och såg i ögonvrån hur han sprack upp i ett överlyckligt leende. Jag vet inte om jag grät, kanske gjorde jag det. Men då var tårarna gjorda av lycka. En lycka som bara frihet för med sig. För jag var trygg. Äntligen var jag trygg.

^^^

Tack för att ni har läst trots att det har tagit så långt tid för mig att skriva klart. Jag har verkligen älskat att skriva alla 51 delar, men det verkliga livet kom tyvärr emellan varje kapitel och gjorde så att jag ibland glömde bort det livet som jag har skapat här. 
Men nu har jag gjort det, nu är Unexpected slut. <3

Vem vet, vi kanske ses igen om ett tag, men tills dess 

Stay beautiful. Stay strong
xoxo

Neverland :*