Unexpected

12

Efter den händelsen blev jag och Joey väldigt vaksamma. Joey, som var mån om att skydda mig från allt och alla, släppte mig knappt med blicken.
Det hade gått elva dager sen den natten då jag blev jagad i skogen. Elva dagar, och varken jag eller Joey hade hört något mer. Det gjorde mig mer säker på att det jag hade varit med om, hade helt enkelt varit ett rån som hade spårat ut. Jag visste att det inte förklarade mannens plötsliga död, men de tankarna sköt jag envist åt sidan. Att jag och Joey mådde bra, var allt som räknades.
Men jag kunde inte släppa oron i min kropp. För Jake var som bortblåst. Efter den där natten för elva dagar sen, hade jag försökt kontakta på alla sätt som gick, men helt utan framgång. Jag var rädd för att vad det nu var som hade dödat mannen som jagade mig, kanske hade gjort Jake illa också.

Jag och Joey hade blivit ivägskickade för att hämta upp pizza på pizzerian som bara var ett par få minuter från vårt hus. Eller mina föräldrar hade rättare sagt skickat iväg mig för jobbet, men eftersom Joey fortfarande inte hade slutat vara så paranoid följde han mig.
Vi var på väg tillbaks när Joey plötsligt stannade. Hans röst, som tidigare hade berättat om sitt hat mot sin mattelärare, tystnade tvärt. Han satte en beskyddande arm framför mig som tvingade även mig att stanna. Jag tittade frågande på honom.
"Joey?" frågade jag och tittade mig förvirrat omkring. Joey såg ut som ett kanin, som hade satt alla sina sinnen på spänn, beredd att fly från det hotande rovdjuret. Han nickade i riktning mot gatan och jag följde hans ögon. Framför mig stod en gestalt, avslappnad lutad mot en lyktstolpe. Jag stelnade till. Trots att gestalten stod med ryggen mot mig, kunde jag lätt avgöra vem det var.
"Det är han, eller hur?" frågade Joey och gjorde ett försök till att trycka mig lite bakom sig. Jake. Jag lät kassen med pizzakartongerna i falla till marken samtidigt som jag rundade Joey och började småspringa mot Jake. Utan att tänka slog jag armarna om Jake, eftersom min lättnad över att han mådde bra tog över. Men i samma sekund som min arm la sig kring Jakes midja, vände han sig snabbt om och prickade in ett hårt slag i min mage. Eftersom jag var totalt oförberedd på hans slag, kände jag hur luften flög ur min kropp. Jag landade med en duns på marken och drog girigt efter andan. Jake föll ner på knä bredvid mig.
"Bonnie?! Herregud, förlåt!" skrek han och sträckte ut en hjälpande hand. Jag skakade på huvudet och tog ett till djupt andetag.
"Det var inte meningen, jag trodde a...-" försökte han förklara innan han blev avbruten av en knytnäve som träffade hans kind. Jake vacklade omtöcknat baklänges och tog ett grepp om lyktstolpen för att inte falla omkull.
"Om du så mycket som rör henne igen, lovar jag att det är det sista du gör" väste Joey hotfullt med knytnäven höjd för att slå ett ytterligare slag. Jag kom snabbt på fötter och tog tag i den.
"Joey det är lugnt, det var mitt fel. Han visste inte att det var jag" Joey tog avvaktande ner knytnäven samtidigt som han höll ett vakande öga på Jake som gned sig över käken.
"Titta, jag mår bra" fortsatte jag övertygande och gjord en gest mot min kropp. "Vänta där borta, jag kommer" Joey nickade sakta, och utan att riktigt släppa ögonen från Jake vände han sig om och började gå en bit ifrån.
"Det är ingen dålig lillebrorsa du har, en sån knytnäve är inte att leka med" sa Jake med ett litet flin. Han tog ner handen från käken och jag såg hur ett stort rött märke hade bildats där.
"Han har någon sjuk beskyddarinstinkt" svarade jag och log varmt åt Joey som stod och stirrade hotfullt på Jake. "Men han är det bästa som finns" Jake skrattade och tog ett steg närmre mig. Utan förvarning drog Jake in mig i sin famn.
"Hej Bonnie" mumlade han på mitt huvud.
"Hej Jake" jag drog in lukten av hans Ralph Lauren-parfym och log nöjt. "Vart har du varit?" min röst lät betydligt mer svag än vad jag hade tänkt att den skulle. Jake suckade tungt.
"Jo, ja. Ehm" stammade han nervöst fram. Jag blundade hårt och puttade Jake sakta ifrån mig, så att jag skulle kunna tolka hans ögon. "Familjeproblem, jag var tvungen att sticka och reda ut det" sa han osammanhängande. En rynka uppstod mellan mina ögonbryn och jag tittade misstroget på honom. Han kliade sig nervöst i nacken samtidigt som han gjorde allt för att inte möta min blick.
"Familjeproblem?" frågade jag eftersom jag var säker på att det var något mer som han inte berättade.
"Det blev bara så, okej? Jag var tvungen!" jag ryggade tillbaka över hans tonhöjning. Han tittade bedjande på mig och tog försiktigt min hand. "Tro mig, jag ville ringa dig, men det gick bara inte" hans frustrerade stämma gjorde mig plötsligt illa till mods. Jag tog ett tveksamt stek tillbaka och tog sakta bort min hand som tidigare låg i Jakes.
"Okej" svarade jag tveksamt samtidigt som jag försökte hitta något svar i hans kroppsspråk, men eftersom han vägrade möta min blick var det ganska så omöjligt. Plötsligt mötte hans ögon mina och jag såg hur de speglade rädsla och osäkerhet. Jag la mitt huvud på sned, totalt förvirrad över vad som hände.
"Jake?" jag gick fram ett steg eftersom jag insåg att han varken var arg eller hotfull, utan bara rädd. "Vad är det som händer?" något blixtrade till i hans blick, och det såg ut som om någon just hade slagit honom.
"Jag kan inte berätta!" skrek han i ren frustration. Än en gång hoppade jag skrämt undan. Jag såg i ögonvrån hur Joey varnande ställde sig upp från bänken han tidigare hade suttit på. Jake såg ut som om han led, som om någon höll på att grilla honom på bål eller liknande.
"Förlåt Bonnie, det är allt jag kan säga, förlåt" kved han smärtfyllt. Sen gick allt lite för snabbt. Han drog min intill sig igen, fast hårdare den här gången. Han förde våra ansikten närmre varandra samtidigt som han ömt la sin hand på min kind. Han pressade desperat sina läppar mot mina och jag kände hur hela jag fylldes med värme. Jag slöt ögonen och njöt av tillfället, njöt över att få Jake tillbaks. Men bara efter några sekunder försvann hans kroppsvärme och jag öppnade hastigt ögonen. Jag tittade mig förvirrat omkring. För framför mig fanns inget annat än den höga gatlyktan som spred ett dunkelt sken över den lilla gatan. Han var borta. Igen.  

^^^

Stay beautiful xoxo