Unexpected

33

Bara en halvtimme efter att Oscar utan den minska tvekan tömde koppens innehåll började sömntabletterna ge verkan. Han blev allt mer flummig och jag märkte hur hans ögonlock kämpade för att hålla sig öppna. Han försökte säga något men orden kom bara ut som ett osammanhängande mummel. Jag svarade så gott jag kunde trotts att det dåliga samvetet gnagde inom mig. Att förråda Oscar var något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Men för tillfället hittade jag absolut inga andra vägar ut och det fanns alldeles för lite tid för att vela. Jag var tvungen att välja och ta ett beslut. Jag var alltså tvungen att lämna Oscar, för alltid.

Några minuter efter det hade han somnat i soffan där jag satt bredvid honom. Han andades tungt och ett rofyllt uttryck tog plats på hans nedsövda ansikte. Jag böjde mig fram och lämnade en fjäderlätt kyss på hans läppar. En överväldigande smärta bultade i mitt hjärta och gjorde det svårt för mig att behålla koncentrationen. Den blå filten som tidigare hade värmt upp våra kroppar drog jag mjukt över honom och placerade försiktigt min hand på hans kind.
"Jag kommer sakna dig" viskade jag krossat. "Hoppas att du någon dag kommer förlåter mig, men jag har inget val." en tår rann nerför min kind när jag försiktigt vecklade ut en skrynklig liten pappersbit. Jag greppade osäkert pennan som låg till höger om mig och började med skriva på darrig hand.

"Förlåt, hoppas att du en dag förstår. Jag kommer aldrig glömma dig.
Jag älskar dig
Bonnie"

Det lilla pappret fylldes snart av salta prickar och efter ett tag gav jag upp med att få ut mina känslor i ord. Det kändes som om alla mina tankar inte kunde förstå varandra och blev istället till en ända röra. Jag slängde en stressad blick på den tickande klockan och drog efter andan. Minutvisaren hade närmat sig timvisaren i en farlig takt och stod nu på 23:40. Jag ställde mig snabbt upp på vingliga ben och strök mjukt Oscars hår. Hans ansikte såg så rofyllt ut där han låg i det dunkla ljuset. Nästan som ett konstverk.
Hans regelbundna andetag fick mig som alltid att känna en gnutta trygghet inom mig. Jag log ett sorgset leende och kände hur ett flertal salta tårar hade brutit sig loss från mina blanka ögon. Jag böjde mig försiktigt ner och kysste ömt hans panna.
"Hejdå Oscar, jag kommer aldrig glömma dig" viskade jag mellan tårarna och gav honom en sista blick innan jag beslutsamt vände mig om. Mitt hjärta värkte som aldrig förr men jag visste att jag inte kunde göra på något annat sätt. Allt som krävdes var lite mod för att våga göra rätt sak. Vilket i mitt fall bokstavligen var att och gå mot min egen död.

• • •

Den kalla vinden rev mig i ansiktet när jag passerade träd efter träd i en hög hastighet. Mina ben sprang så fort dem orkade samtidigt som min skräckslagna blick sökte av området. Jag befann mig precis i början av parken men kunde inte se varken mannen med kritvit hy eller någon annan.
Den gigantiska klockan påbörjade sina tolv slag vilket fick mig att öka på farten ännu mer. Jag anades häftigt av den plötsliga ansträngningen vilket inte alls hindrade mig från att fortsätta springa.
När jag befann mig i ungefär mittenedelen av parken hörde jag hur det rasslade till i buskaget bredvid mig. Jag stannade tvärt och vände all min uppmärksamhet till de mörka buskarna. Alla mina sinnen sattes på spänn och jag letade febrilt efter ett tecken på mannen med kritvit hy. Ett dovt skratt virvlade plötsligt runt mellan trädtopparna och jag hoppade skrämt till. En kvinna i 30:årsåldern klev fram ut buskaget med bestämda steg. Hon var klädd i en svart kroppsstrumpa och hade sitt mörkbrunt hår uppsatt i en hög hästsvans. Jag granskade vaksamt hennes hotfulla ansikte och stötte genast in i hennes ögon. De gav mig kalla kårar av obehag av de isblåa irisarna.
"Bonnie Rollands?" Sa hon tydligt. Jag nickade tveksamt och hon tog ett steg närmre mig.
"Då ska du följa med mig om en liten stund" förklarade hon och jag hörde hur hon lossade säkringen på en pistol som låg placerad vid hennes bälte. Hon log ett vänligt leende som jag inte alls hade väntat mig från en superskurk.
"V-vad kommer ni göra med mig?" Frågade jag lågt. Hon skakade på huvudet igen och såg på mig med ett medlidsamt ansiktsuttryck. Hon öppnade munnen för stt svara på min fråga men hann inte yttra ett ord förens ett smärtsamt skrik ilade igenom skogen. Jag stelnade till och vände mig reflexmässigt åt det håll som skriket hade kommit ifrån.
"Bonnie!" Skrek personen igen och jag kunde snabbt koppla vem rösten kom ifrån. Min lillebror.
"Joey!" Svarade jag desperat. Jag snurrade runt och stirrade rakt in i kvinnas ögon. Hon granskade mitt ansikte och såg hur paniken lös ut från mina ögon.
"Låt mig få träffa honom. Snälla, en sista gång" bad jag med ångestladdad röst och hon gav mig ett medlidsamt ansiktsuttryck.
"Snälla" viskade jag och kände hur jag var nära till tårarna. Igen. Jag hatade verkligen att vara såhär svag, att gråta varannan minut. Men det var inget som jag kunde göra något åt för tillfället.