Unexpected

35

Jag flämtade till och stirrade oförstående upp i den främmande kvinnans ögon. Ju mer jag betraktade hennes ansikte, desto mer kände jag igen henne. Hennes ögon var precis lika dana som de ögon som så många gånger hade tindrat när de mötte mina. Lika dana ögon som hade gett mig tröst, lugn och trygghet. Det var Oscars ögon. Min Oscar.
"Grey?" viskade jag med samma spruckna röst som innan.
"Vad sa jag om att prata?" svarade hon strängt samtidigt som hon oförstående tittade på mig. Jag antog att hon inte hade hört vad jag hade sagt, och jag gav upp idén om att prata. "Smärtstillandet kommer börja verka om en liten stund. Jag ska meddela ditt tillstånd till chefen, tryck på den röda knappen om du behöver något. Jag är strax tillbaka" förklarade hon med en betydligt mjukare röst och pekade på en röd knapp bredvid mig. Jag följde Lillys ord och nickade bekräftande istället för att svara. Nu, när hon hade berättat sitt efternamn kunde jag inte släppa tanken om de slående likheter som fanns mellan henne och Oscar. Med tanke på Oscars bakgrund, var jag säker på att hon var någon form av släkting till honom. Men eftersom hela hans släkt blev utplånad, förstod jag inte riktigt vem kvinnan var.
Jag väcktes ifrån mina tankar och upptäckte att Lilly hade lämnat rummet. Jag var ensam. Hur gärna jag än ville springa därifrån, försöka mig på ännu ett flyktförsök, visste jag att det Lilly hade sagt var sant. Jag var för svag och för skadad för att ens kunna gå utan att det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Trots smärtstillandet förstod jag att smärtan fanns där av en anledning och jag visste att jag inte skulle klara mig länge utanför sjukhusets väggar. Jag kisade upp mot den alldeles för starka lampan och suckade tungt. Jag förstod inte riktigt varför jag var på ett sjukhus. Eftersom Mannen med kritvit hy ville ha mig död, borde det väl vara smidigast att ha gjort det redan. Jag antog att han hade planerat något mer. Någon mycket mer smärtsam död, än vad jag hade hoppats på.

Dörren öppnades plötsligt och Lilly klev in med ett papper mellan händerna. Hon log vänligt och satte sig bredvid mig på sängen.
"Hur mår du?" frågade hon och granskade mitt ansikte. "Huvudvärk?" Jag nickade svagt och hon gav mitt ett mjukt leende. Hon drog upp en liten förpackning ur fickan, plockade fram någon form av brustablett och la ner den i vattenglaset som stod på det lilla bordet bredvid. "Du behöver näring" sa hon och tittade menade på vattenglaset. Tanken på att både äta och dricka, fick min mage att vända sig ut och in. Jag skakade avvärjande på huvudet.
"Vad kommer ni göra med mig?" viskade jag och försökte dölja smärtan som uppstod i halsen. Lilly suckade, gav antagligen upp om att förbjuda mig ifrån att prata.
"Jag vet inte, vännen" svarade hon och klappade mig mjukt på kinden. "Men vad som än hända, så kommer du inte kunna göra något åt det. Så oroa dig inte, lilla vän, då blir det bara värre, okej?" Jag nickade avvaktande samtidigt som hon fortsatte att lugnande klappa på min kind. Hon plockade fram ett sugrör ur ena fickan och plockade upp glaset. "Du måste" sa hon. Jag suckade, visste att jag inte hade något val och drack några klunkar av den salta, äckliga vätskan. Lilly log nöjt och satte tillbaks glaset på bordet.
"Jag ska låta dig vila en stund, men jag kommer snart tillbaks för att kolla ditt allmäntillstånd" Lilly ställde sig upp och ännu en hårslinga smet från hennes blonda knut. "Om du vill något, tryck bara på knappen. Dörren kommer vara låst, av säkerhetsskäl såklart" Informerade hon och backade några steg. Jag nickade och hon lämnade mig ensam i sjukhusrummet, igen.

Helt ärligt så minns jag knappt de resterande timmarna och har svårt att urskilja de gånger jag var vaken och inte. Det smärtstillande medlet jag fick, var starkare än jag trodde och gjorde så att det kändes som om jag ständigt befann mig i ett slags drömmande tillstånd.
Två dygn hade gått då mitt medvetande var lite till och från. Jag var fullkomligt utmattad efter allt som hade hänt och de medicinerna som Lilly ständigt gav mig, gjorde så att jag kunde få så mycket lugn i mig att jag faktiskt lyckades sova. Så jag sov helt enkelt ikapp de timmarna jag hade missat, de timmarna då jag hade suttit uppe och vägrat sova då jag inte vågade möta mardrömmarna som jag visste skulle besöka mig. Medicinerna gjorde så att jag knappt brydde mig. Jag slutade tänka på Lillys koppling till Oscar, åt och drack allt som Lilly petade i mig, accepterade helt enkelt den situationen jag var i då medicinerna gjorde att jag gav upp alla tankar på att ta mig ur den.

• • •

Ett svagt knackande ljud väckte mig ur min sömn och jag hörde Lillys lätta steg komma in i mitt rum. Jag lyfte irriterat på ena ögonlocket och tittade rakt in i Lillys strålande leende. Hon höll en bricka som var fullproppad med mat, mellan händerna och ställde försiktigt ner den på mina lår.
"Vad är klockan?" rosslade jag sömnigt. Min hals hade blivit så pass bra att jag kunde äta riktig mat, men min röst lät numera som en sextioårig tant som hade rökt oavbrutet sen hon var tolv år. Lilly log mjukt och klappade mig på kinden.
"Kvart i åtta vännen. Middagen är serverad" Hon räckte över ett par plastbestick och gjorde en gest åt den rykande maträtten framför mig. Köttbullar och potatismos. Igen. Jag rynkade ogillande på näsan och tittade upp mot Lilly. "Du kommer bli utskriven ifrån sjukhuset redan imorgon. Din röst kommer komma tillbaks om ett par dagar, men förutom det är du så gott som ny" kvittrade hon muntert. En oro la sig på plats i min mage och jag rynkade ögonbrynen.
"Vart ska jag ta vägen sen?" Lillys leende dog plötsligt bort och bekräftade den oron som jag hade börjat bygga upp.
"Ät nu, du behöver energin" svarade hon avvärjande och flackade med blicken. Jag visste att jag borde ha gett upp, att jag borde ha accepterat fullt ut att jag skulle dö. Jag trodde att det hoppet jag hade om att kunna ta mig därifrån, hade flugit ur mig för länge sen. Men när jag såg Lillys reaktion fylldes min kropp av samma panik som den gången då jag först kom dit. Jag visste att jag var tvungen att ta mig därifrån.
Med vetskapen om att jag just då inte kunde göra något, spetsade jag en av de illaluktande köttbullarna med gaffeln och förde den till munnen.
"Bra Bonnie, du kommer snart bli bra" försäkrade Lilly mig och gav mig ett mjukt leende. Hon puffade upp kudden som jag låg på, bytte snabbt påslakanet på mitt täcke och la ner mina gamla kläder i en tvättkorg. Innan hon gick gav hon mig en snabb klapp på kinden.
"Det kommer ordna sig, det blir bättre snart" mumlade hon tyst och tittade på mig med en medlidande blick. Än en gång sköljde en våg av igenkänning över mig samtidigt som orden gjorde att min kropp värkte av saknad. För det var de orden som jag hade hört mumlade mot mitt huvud medan personens armar höll om mig så att jag inte skulle falla isär. Oscars ord. Jag insåg plötsligt att jag inte kunde vänta längre. Jag kunde inte lämna Oscar, jag kunde inte stå ut med tanken om att aldrig få se honom igen. Så jag tog ett andetag, och stålsatte mig för det värsta. För jag vägrade ge upp.
Jag rev av täcket så att brickan med köttbullarna dunsade ner i marken och prydde golvet med potatismos. Jag ställde mig snabbt upp, förvånades över att rummet inte började snurra, och rusade emot dörren.
"Jag måste hem. Nu" sa jag beslutsamt samtidigt som jag tryckte ner dörrhandtaget. Men Lilly var snabbare. Innan jag hade hunnit få upp dörren, hade hon tryckt in en nål i min nacke. Jag kände hur något kallt började spridas i min kropp och hur mina ben plötsligt vek sig under mig. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens skrika. Min kropp var fullkomligt bedövad och det tog inte många sekunder innan jag återigen förlorade mitt medvetande.

• • •

"Bonnie" väste en röst i mitt öra. "Dags att vakna" Rösten kom närmre och jag kände hur kalla kårar kröp uppför min ryggrad. Som tidigare, kunde jag inte riktigt avgöra om jag var vaken eller inte och jag hade svårt att få upp ögonen. "Hör du mig Bonnie?" Mansrösten fortsatte att kalla på mig och jag kände med hela min kropp att något var fel. Orden som mannen sa lät trevliga, men hans röst var långt ifrån vänlig och mjuk. Mer hotfull. Precis som en väsande orm. Jag avbröt mina tankar. Röst som en orm. Jag lyckades få upp mina ögon och stirrade på personen som endast befann sig ett par ynka centimeter ifrån mitt ansikte. De ögonen som stirrade tillbaks på mig fick min kropp att fyllas av en skräckfylld panik. De var just de reptilögonen som stirrade på mig i de mörkaste mardrömmarna. Mannen med kritvit hy.

^^^

Stay beautiful xoxo