Unexpected

9

Josh Hutcherson - Oscar Grey

Jag snurrade uttråkat ännu ett varv på den obekväma stolen som jag hade blivit nedtvingad i. Jag suckade irriterar och rullade omärkbart på ögonen. 
"Varför är jag här?" frågade jag. Mamma som satt mitt emot mig gav mig en sträng blick. Jag suckade igen och återgick till mitt snurrande. Glasdörren till höger om mig öppnades plötsligt och en kille steg in i tätt följd av Louise. Han drog ut en stol och satte sig ner. Även han suckade. Louise ställde sig framför bordet med hennes lilla anteckningsblock tryckt mot bröstet.
"Vi har beslutat oss för att träna Oscar Grey till en av oss" sa hon högtidligt. Jag tittade misstänksamt på honom. Han såg inte ut som den hårda typen direkt, utan hans ansiktsuttryck utstrålade ren värme och mjukhet. Jag mötte mammas blick och såg att hon hade samma tankar som jag.
"Är han medveten om våra regler, och vilka konsekvenser som vårt jobb kan föra med sig?" frågade hon till Louise. 
"Ja, jag tar de risker som behövs" svarade Oscar utan att slänga en blick på varken Louise eller mamma, utan hans ögon var bara riktade mot mig. Jag kände igen hans röst och granskade honom för att försöka kunna placera honom. Han drog på ena mungipan och glittret i hans gröna ögon fick min igenkännings-känsla att bli ännu kraftigare. Jag la huvudet lite på sned och växlade blicken mellan Oscar och mamma.
"Varför är jag här?" frågade jag än en gång, betydligt mer uppriktigt denna gång. Mammas stränga blick mötte min, och om jag hade suttit närmre hade hon upprört sparkat mig på smalbenet. 
"Bonnie, det här är Oscar. Oscar som för ett par dagar sen, räddade ditt liv." sa Louise menande och snörpte på sin smala mun. Tiden stannade plötsligt. Det var han som jag hade suttit fast med i jordkällaren. Det var han som hade dödat den man som bara var några sekunder ifrån att döda mig. Det var han som hade vänt tillbaks, tillbaks för att rädda mig trots att det kunde kosta hans eget liv. Han hade ingen aning om vem jag var, men han vände tillbaks ändå. Det var han som jag stod i evig skuld till.
Jag kände hur mina kinder intog en liten rödaktig färg, dels på grund av skammen över att jag inte hade känt igen honom, men också för den otrevliga attityden som jag hade bemött honom med. Jag sjönk ner en bit i stolen och försökte göra mig så osynlig som möjligt. 

• • •

"Eh, tack för att du, du vet..-" stammade jag generat med blicken fäst i golvet. Oscar skrattade och jag tittade förvirrat upp mot honom. 
"För att jag räddade ditt liv, med risken att bli dödad själv?" fortsatte han och log retsamt. Uppenbarligen såg han hur obekväm jag var, och jag kunde inte bli mer tacksam över att han valde att lätta upp stämningen. Jag nickade försiktigt och mötte hans ögon.
"Äh, ingen fara" sa han och viftade avvärjande med handen. Jag log lättat, nöjd över att slippa ha en lång utläggning om hur mycket jag uppskattade det han hade gjort. 
"Så du jobbar här?" frågade han sen, med en röst så lättsam som om vi skulle stå i personalrummet på McDonalds. Jag nickade och tittade misstänksamt på honom. Vi gick långsamt längst korridoren och in genom matsalsdörrarna där någon form av "mötes-fika" serverades. 
"Inte så värst trevligt om du frågar mig. Jag menar, kan den där Louise ens le?" han skrattade muntert åt sig själv. 
"Helt ärligt tror jag inte det, jag har i alla fall aldrig sett det" svarade jag uppriktigt och kände hur det drog lite i mungiporna. 

Jag tog en mugg, hällde upp kaffe i den förde den till munnen för att ta en stor klunk. Så fort vi klev in i matsalen hade Oscar gått och socialiserat sig med de andra. På något sätt hade han fått alla att skratta inom loppet av ett par få sekunder, trots att de som jobbar här, inte är såna som vanligtvis skrattar. Jag tittade förundrat på honom på avstånd. Hur kunde en sån människa hamna i en sån här situation? Hur kunde han vara så lugn med det, att han bara för ett par dagar sen satt gisslan i en jordkällare och sen högg en kniv genom en totalt främmande man? Plötsligt när jag stod där, djupt försjunken i mina tankar kände jag hur en annan kropp snubblade in i min. Kaffet jag hade i handen spilldes ut över både mina och den andra personens kläder. 
"Se dig för!" fräste jag irriterad medan jag kämpade för att få bort de mesta av kaffet från mina nya jeans. 
"Ingen dålig attityd från en tjej som nyss blivit skjuten" konstaterade människan framför mig skämtsamt. Jag lyfte på huvudet och möttes av James lekfulla leende. Jag hade inte sett mycket av honom sen jag träffade honom på uttagninsdagen. Jag antog att han jobbade på någon annan avdelning. Jag kände hur all min irritation rann av mig, likt det varma kaffet på min tröja.
"Hallå James" sa jag och log
"Hallå Bonnie" svarade han och log ännu ett av sina retsamma leenden. Vi slog oss ner vid närmsta bordet och jag tog en tugga av chokladbollen som jag hade lyckats rädda ifrån vår krock. 
"Hur gick det till?" frågade James som nyfiket hängde över bordet. Han gjorde en liten nick mot min axel vars vita bandage syntes under mitt svarta linne. Jag suckade och insåg att jag inte hade något annat val än att berätta, då James aldrig hade gett sig ändå. Hans intensiva blick lämnade aldrig min och han nickade vid jämna mellanrum för att visa att jag skulle fortsätta. 
"Hur känns det?" frågade han när jag var klar och tittade på min axel. Den nyfikna blicken han hade haft hade istället bytts ut mot osäkerhet. 
"Det vill du inte veta" svarade jag och skrattade obekvämt. Han nickade beslutsamt, som om han hade bestämt sig för att det samtalsämnet nu var över. Hans blick gick istället till Oscar vars klingande skratt fyllde hela lokalen. 
"Så den där sprätten körde in kniven i mannens ryggrad?" frågade han skeptiskt. Jag nickade och log mot Oscars ryggtavla. 
"Han är tuffare än vad han ser ut" svarade jag och såg hur han fick en till, av de annars så gravallvarliga männen, att brista ut i skratt. 
"Som du, då" James retfulla flin var på plats och osäkerheten var som bortblåst. Jag skrattade och slog lätt till honom på axeln, lättad över jag inte behövde prata mer om den natten. 
När James blev inkallad på ett möte och försvann bort, drog jag uttråkat upp min telefon. Då jag hade haft den på ljudlöst under hela dagen hade jag inte sett det sms som hade rullat in.

 
Jake 15.12
Ska vi försöka igen? ;)

Jag 16.40
Ikväll?

Jake 16.50
Var klar vid 20 så hämtar jag upp dig

Jag 16.52
Okej, ses då ;)

^^^

Stay strong xoxo