Unexpected

5

Jag förde det rykande kaffet till munnen och tog en varm klunk. Jag drog ett djupt andetag och lutade mig tillbaka i den obekväma bänken jag satt på. Egentligen var det meningen att jag skulle springa runt stan för att dels få upp min kondition men också för att börja bekanta mig med staden jag nu bodde i. Men då utmattningen efter gårdagens tester på Place 101 hade tagit ut sin rätt, hamnade jag istället hopsjunken på en parkbänk med en alldeles för dyr kaffe i handen.
"Hej Bonnie!" ropade en munter stämma en bit ifrån mig. Jag hoppade till av det plötsliga ljudet och ställde mig upp innan jag hann tänka. Min självförsvarsträning hade börjat ge resultat.
"Herregud, spänn av älskling!" ropade rösten igen. Jag vände mig och hamnade ofrivilligt ansikte mot ansikte med en rödhårig tjej som hade ögon fulla av upphetsning. Jag kände direkt igen ansiktet och hälsade på den enda tjejkompisen som jag någonsin har haft.
"Hej Liv!" ropade jag tillbaks och försökte göra min röst lika exalterad som hennes var. Jag är väldigt osäker på om jag lyckades. Som sagt, det här med tjejkompisar var inte min största glädje i livet och speciellt nu, när så mycket annat höll på att hända, kändes Liv endast i vägen.
"Vad gör du?" hon fångade min blick och log ett strålande leende. Sen gled blicken vidare till kaffet jag hade i handen. Utan ett ord lösgjorde hon den smidigt från min hand och tog en stor klunk. Jag tittade misstroget på henne medan hon log ett glittrande leende tillbaks. Jag suckade omärkbart. Jag skulle precis öppna min mun för att svara på Livs ytliga fråga när hon ännu en gång hann före mig.
"Kom!" hon tog skrattandes tag i min hand och drog iväg mig ett par meter. Jag stannade upp och tittade frågande på henne. "Sluta vara så tråkig. Snälla någon, SPÄNN AV! Jag ska visa vad vår stad har att erbjuda" hon log och hakade fast mig i armkrok. Jag suckade inombords. Efter ett tag började vi prata, eller det var mer Liv som pratade och jag lyssnade då det verkade som om det var fysiskt omöjligt för hennes mun att vara stängd. Men jag tyckte om det. Jag tyckte faktiskt om att lyssna till hennes sorglösa liv som kantades av små kärleksbekymmer eller familjedraman. Jag mjuknade ju mer tiden gick och efter ett tag började jag till och med skratta åt hennes fruktansvärt dåliga skämt. Jag märkte hur skönt det var att lyssna till Livs naiva tankesätt eftersom det på något sätt fick mig att känna mig normal igen. Jag märkte hur mycket jag hade saknat att skratta, hur mycket jag hade saknat att vara en vanlig tonåring. Liv drog med mig till klädaffär efter klädaffär som hon alltid lyckades hitta något som hon passade perfekt i. Hon drog med mig till själva centrumet och visade mig vart alla kända mötesplatser låg. Efter ett tags shopping, då Liv erkände att hon hade bränt en stor del av sina pengar, slog vi oss ner på Espresso House. Hon tog direkt fram en av sina påsar och började packa upp innehållet. Efter varje plagg hon visade upp bad hon mig säga vad jag tyckte samtidigt som hon granskade de noga. Efter ett tag gled min blick uttråkat ut genom fönstret och tittade på alla de människor som vandrade förbi, medan Liv pratade om hur mycket hon älskade klänningen i hennes hand. Plötsligt såg jag en välbekant människa utanför fönstret och jag sträckte på mig. Jake stod lutad mot lokalen bredvid med en halvbränd cigg i mungipan. Som om han redan visste att jag satt där, mötte hans blick min och han log ett charmigt leende mot mig. Jag log tillbaks och utan att riktigt tänka mig för, vinkade jag honom till mig. Han styrde sina steg mot dörren och några få sekunder senare satt han i stolen framför mig.
"Liv" presenterade sig Liv och log ett förvånansvärt falskt leende.
"Jake" svarade han och blinkade med ena ögat. Liv himlade med ögonen och lutade sig tillbaka mot ryggstödet.
"Åh, jag vet nog vem du är" svarade hon med en ton av avsmak. Irriterat sparkade jag hennes ben under bordet och gav henne en menande blick. Jake skrattade och kliade sig nervöst i nacken. Stämningen blev en aning stel och när Jake skulle gå på toa fick Liv chansen att förklara sig.
"Jake är inte rätt människa att umgås med" sa hon diskret och stirrade nedvärderande på hans gående ryggtavla.
"Varför? Vad är fel?" frågade jag förvirrat och kunde inte få bort Jakes chokladbruna ögon ur huvudet.
"Han har gjort saker som en normal 18:åring inte brukar göra" hennes röst hade blivit låg och varnande. Mer hann hon inte säga förens Jake var på plats igen. Trots Livs starka varning flöt samtalet på bra. Jag njöt av att sitta och titta in i Jakes chokladbruna ögon samtidigt som Livs överdrivna fniss klingade genom lokalen. Jag kände mig hemma igen.

Tiden rullade förbi och efter ett tag var Liv tvungen att gå. Jag ställde mig upp och gav henne en varm kram innan hon strålande gick ut genom lokalen och vinkade glatt till oss båda genom lokalens fönster.
Några minuter senare ställde även jag mig för att gå hem. Jag kramade Jake hejdå men innan jag hann gå ut genom dörren stoppade han mig.
"Eh, vad gör du ikväll?" frågade han och kliade sig nervöst i nacken. Jag tittade undrande på honom.
"För asså det skulle vara kul om vi typ gjorde något?" det hördes hur han blev mer och mer nervös för varje ord han sa.
"Visst" svarade jag och försökte låta obrydd samtidigt som en glädje bubblade upp inom mig.
"Bra" svarade han och jag kunde se hur han pustade ut. "Jag hör av mig senare" Jag nickade och gav ur mitt nummer. Han log med hela ansiktet och jag besvarade leendet direkt. Jag gav honom ännu en kram med en fjäderlätt kyss på kinden som hejdå.
"Då ses vi ikväll" sa han glatt och log charmigt.
"Ja, det gör vi" svarade jag och gick ut med huvudet högt samtidigt som ett stort leende lekte på mina läppar. 

^^^^

Håll ut, snart drar hela boken igång :*

Stay strong xoxo