Unexpected

1

Shay Mithell - Bonnie Rollands

"Är ni redo för första dagen?" frågade mamma med ett litet leende. Jag suckade högljutt och såg i ögonvrån hur Joey blängde surt på henne.
"Tror du att vi tycker att det är kul att lämna vårat hem? Mitt liv är förstört! Vi hade ett trevåningshus, och vad har vi nu? Harry Potters rum under trappen är stort om man jämför med det råtthål som Joey sover i nu. " jag gick närmre Joey och la en stöttande hand på hans axel. Drog ett djupt andetag och fortsatte. "Vi lämnade allt, vi lämnade hela vårat liv. De vännerna vi har haft i en evighet, kommer vi antagligen aldrig se igen." skrek jag och gestikulerade upprört med armen. Mamma gav mig en medlidsam blick.
"Älskling, jag ville inte det här heller. Men nu är vi här, och det finns inget vi kan göra åt saken. Så det är bara att försöka göra det här till det bästa som går. Era vänner kommer säkert hälsa på, så tänk inte på det." Hon försökte sig på ett positivt leende vilket jag bemötte med den mörkaste blicken jag kunde uppnå.
"Fattar inte du hur långt bort det är? Vi kommer aldrig se dem igen, ALDRIG. Du har förstört våra liv!" skrek jag och stormade ut ur köket. Jag stampade demonstrativt upp i trappen med Joey hack i häl som gjorde samma sak. Jag ställde mig i dörröppningen till mitt rum och tittade på Joey. Han gjorde en liten nick, för att bekräfta det jag tänkte på. Jag tog upp tre fingrar, och räknade sakta ner. På tre smällde både jag och Joey igen våra dörrar så att hela husets väggar skallrade. Jag log för mig själv. När vi var små sprang jag och Joey runt till alla vi kände och hävdade att vi kunde prata med varandra via tankarna. Det funderade jag fortfarande på ibland. För ingen förstod mig bättre än vad han gjorde. Han förstod exakt vad jag menade genom ett ögonkast eller en liten ögonbrynsryckning medan andra inte märkte det alls. Det fanns ingen på hela jorden, som jag tyckte om mer än Joey. Han var det bästa jag hade.

• • •

Jag stod lutad mot väggen och fingrade stressat på kartan som rektorn just hade gett till mig. Mina ögonbryn skrynklades förvirrat ihop och jag försökte förgäves fundera ut vart jag befann mig. Min lektion började om fem minuter och jag hade inte ens lyckats hitta mitt skåp. Jag suckade frustrerat. Jag ville hem.
"Du är ny här va?" frågade en röst. Jag, som var helt inne i min egna stressade värld, hoppade högt av rösten som tycktes komma från ingenstans. Rösten skrattade roat och en person tornade upp sig framför mig som snabbt sträckte fram handen.
"Jake" sa personen med en förvånansvärt mjuk röst och hakade fast sina chokladruna ögon i mina.
"Bonnie" svarade jag och skakade den. "Ja, jag är ny här" la jag snabbt till och log stressat. Han gav mig ett bländande leende tillbaks och hans blick letade sig ner till kartan mellan mina händer. Han ställde sig obesvärat bredvid mig och böjde sig ner mot kartan.
"Vart ska du?" frågade han och försökte öppna skåpet som jag stod och halvt lutade mig mot. Jag ursäktade mig snabbt och hoppade undan. Jag hade haft ett mål med den här dagen. Ett enda. Att vara osynlig. Jag hade inte ens hunnit gå till min lektion och hade redan lyckats vara i vägen för alla de som gick i den korridoren jag befann mig i. Jag suckade frustrerat igen. Jag ville hem.
"Sal 132" mumlade jag och tittade än en gång ner på den omöjliga kartan. Jake flinade nöjt och tog ut en bunt med böcker ur skåpet.
"Jag går med dig dit" han blinkade med ena ögat och började gå åt den riktningen som jag nyss hade konstaterat var åt helt fel håll.
"Tack, jag är verkligen helt vilse. Det här är en labyrint" sa jag och log lite åt mig själv samtidigt som vi vek av åt höger, vilket också var en av de gångar som jag hade uteslutit helt och hållet.
"Inga problem, att hjälpa vackra damer i nöd är lite utav min specialitet" sa han med tillgjord nobel röst och blinkade med ena ögat. Jag skrattade roat och bilden av Thomas
O'Malley, den charmiga vildkatten från filmen Aristocats, dök plötsligt upp i mitt huvud. Vi gick runt ett hörn och plötsligt dök dörr 132 upp från ingenstans. Stället var verkligen en labyrint. Jag snurrade runt och fick syn på mitt efterlängtade skåp.
"Tack igen" jag log ett tacksamt leende och la handen på mitt skåp. Han mötte mitt leende och var påväg att vända sig om när han plötsligt ändrade sig.
"Vi kommer nog mötas igen, vackra dam. Trevligt att stå till tjänst" log han och tog av sin osynliga hatt samtidigt som han bugade artigt. Jag skrattade roat och neg så artigt som jag kunde. Han log ännu en gång, blinkade med ena ögat och började lugnt gå iväg till nästa sal.