Unexpected

32

Rysningar av obehag flög längs ryggraden och jag tog ett hårt grepp om madrassen med min fria hand. Alla sinnen sattes på helspänn och det kändes som om tiden plötsligt hade stannat. Jag visste att jag nu var en del i ett nytt spel, i en ny del av hans lek. Jag hatade att jag inte var förberedd, att jag inte hade någon aning om vad som väntade mig. Utan det enda jag kunde göra var att vänta.
"Vad vill du?" frågade jag med en röst som lät mer skakig än jag ville.
"Jag har något att erkänna" började han och jag kände hur hans röst fick mig att få svårt att andas. "Att visa upp din bror i det skicket, det var ett slag under bältet. Väldigt sorgligt att det behövde gå såhär långt" Hans röst dröp av ironi och jag kunde höra hur mycket han njöt av det. Jag fnös trotsigt åt honom, för jag visste att han inte hade några känslor. Han hade inget hjärta och struntade i om hans drag var för grova eller inte. Det var han som var spelledaren, han satte upp reglerna och jag visste att han njöt av varje gång han såg mig gråta, varje gång han hörde Joey skrika. Jag var hans pjäs. Vi alla var det. Vi alla låg under hans kontroll, och han älskade det.
"Vad vill du?" upprepade jag med hatisk röst. Han skrockade lågt och jag fick än en gång rysningar av obehag.
"Jag har inte kunnat undgå att märka hur stor lojalitet din bror har till dig. Vad vi än utsätter honom för så ger han inte efter. Han måste älska dig väldigt mycket. Patetiskt" Han tog en kort paus och jag kände hur hans ord fick mig att börja hyperventilera. Jag försökte tvinga mig till att vara lugn, lyssna till det han sa. "Han vägrar berätta något, vilket gör honom helt värdelös för oss. Så helt ärligt hade det bara sparat tid  och resurser om vi avslutade hans liv. Tro mig Bonnie, jag hade gjort det utan att tveka" Paniken växte i mig. Jag kastades plötsligt tillbaks till drömmen jag hade haft under natten och insåg nu att det bara kunde vara några sekunder ifrån verklighet. Ett liv utan Joey var otänkbart. Jag visste att jag aldrig skulle klara mig utan honom. Han fick inte dö.
"Jag gör vad som helst, bara låt honom gå" viskade jag lågt och kände hur gråten låg hotande i halsen.
"Var inte ledsen flicka lilla, för det finns nämligen ett men. Som du kanske redan har förstått skulle vi väldigt gärna vilja ha dig, det har alltid varit vårt drömscenario. Jag ville bara ha lite kul på vägen, och det måste man ju få ha, eller hur?" han tog en paus och jag visste inte om han väntade sig ett svar på det han sa. Men jag hade intet att säga. Hans arroganta, hotfulla och hånande tonfall fick mig att vilja skrika på honom i en evighet. Berätta för honom vem han verkligen var, att inte var något mer än en patetisk, hämndlysten man som saknade medmänsklighet och de känslor som gör en människa till en människa. Men jag sa ingenting. För jag kunde gissa vart det här samtalet skulle leda någonstans, jag kunde gissa vad han ville att jag skulle göra. Så jag var tyst och lät honom prata till mig med sin arroganta, hotfulla och hånande röst. "Jag har tänkt ett tag, och jag känner att den här katt och råtta leken kan sluta nu. Så jag har tänkt ut en lösning, ett litet byte. Vi är villiga att låta din lillebror gå fri om du tar hans plats" Trots att jag hade känt på mig det länge, kändes det som om hela min värld stannade upp. Jag visste vad jag var tvungen att göra. För min lillebror blev torterad för att de vill ha information om mig. Men han hade skyddat mig och hade aldrig berättat något, vilket ledde till att de skadade det honom mer och mer. Jag visste att han aldrig skulle ge med sig, aldrig skulle svika mig. Och det skulle bli hans död. Det hade då varit mitt fel. Jag kunde inte låta det hända, jag kunde inte vänta på att min lillebror skulle dö. Han förtjänade så mycket bättre, ett liv där våld och hot inte fanns. Det var mitt fel att han blev misshandlad, och det hade varit mitt fel om han skulle dö. Jag behövde ta ansvar för det.
"Jag gör vad som helst" upprepade jag med en röst som inte skakade. Jag var säker på mitt beslut.
"Det var väl det jag trodde. Nästan lite för lätt, om du frågar mig" hans hånfulla skrockande fyllde upp telefonen och jag gjorde en äcklad min. "Var i parken klocka 00.00, så gör vi bytet där. Gå ensam. Jag är så trött på att Grey följer efter dig som en liten hundvalp. Om du kommer med sällskap, ryker pojkens huvud innan du ens hinner blinka. Samma sak gäller om du inte dyker upp, då är hans korta liv över. Valet är ditt. Har du förstått?" väste han betydligt mer hotfullt än innan.
"Ja" svarade jag kort utan att ens ha hunnit tänka. Men det spelade ingen roll för mig, vad de än skulle utsätta mig för. Jag var tvungen att rädda min lillebror.
"Så trevligt, då ses vi då" sa han med tillgjort artig röst innan de entoniga, pipande signalerna tog plats i telefonen. Jag andades häftigt och kämpade för att kontrollera mina skakande händer. Jag gick igenom samtalet i mitt huvud än en gång, försökte minnas de viktiga detaljerna han hade sagt. Jag visste att jag var tvungen att samla mig, kontrollera min tankar och jobba så systematiskt jag kunde. Annars skulle jag aldrig klara det. Det spelade ingen roll hur rädd jag var, för jag visste att jag hade tagit helt rätt beslut. För min lillebror skulle fortsätta leva.