Unexpected

8

" De kom undan"
"Era idioter. Hur fan lyckas ni?"
"De var för starka Sir"
"De är barn. BARN. Era hopplösa idio- Fattar ni vad ni har gjort?" 
"Förlåt Sir. Jag kan inte hjälpa det"
"Ta hit Tommy"
"Men-"
"Inga jävla men! Ta hit Tommy!
"Han är död Sir. Grey stack en kniv igenom honom"
"De där snorungarna. Om de tar mina män, tar jag deras. Det här kommer stå de jävligt dyrt, så dyrt att de kommer önska att de aldrig blev födda.

• • •

En varm puff med lukt av kanelbulle och cigarettrök träffade mitt ansikte. Jag öppnade ögonen och stirrade rakt in i ett par gula, grumliga ögon, högst tre centimeter ifrån mina. Jag slog reflexmässigt min hand över de gula ögonen samtidigt som jag skrämt hopade undan.
"AJ! Vad håller du på med?" gormade en kraxig röst. Jag satte mig upp och stirrade på den främmande damen som nu irriterat gned sig över kinden. Jag öppnade munnen för att fråga vem hon var, men hon hann före. 
"No-no, jag skulle inte göra så om jag var du" sa hon med stark fransk brytning och vickade på sitt krokiga pekfinger. 
"Jag är Denice och om du kan ligga still, så ska jag hjälpa dig. Pratar du, blir det värre." Jag la mig tveksamt ner på britsen igen och granskade kvinnan noggrant. Jag kände igen henne, men kunde inte placera henne. Hon mötte mina ögon och jag antog att hon såg min igenkännande blick eftersom hon fortsatte att prata. 
"Jag ser att du känner igen mig. Jag är nära vän till din familj, jag bodde i huset bredvid ett tag, du och Joey var alltid hos mig och åt upp mina kanelbullar. Jag är sjukvårdare här, och jag ska sy ihop dig raring" hon tog en paus och log vänligt. Då klickade det till och jag kom plötsligt ihåg ett hus, fullt med cigarrettrök och kanelbullar. Fönsterna vibrerade alltid av fransk opera, och Denice sjöng alltid med, trots att hennes skrovliga röst skar sig flera gånger. Hon var som vår mormor och vi älskade att vara hos henne, tills hon en dag spårlöst försvann. Ingen ville berätta vart hon hade tagit vägen, och jag antog faktiskt att hon hade dött. Hon berättade nu att när Place 101 höll på att gå under för några år sen, blev hon inkallad som extrapersonal och flyttade hit långt innan vi gjorde det. 
"På min tid fanns det inget som hette bedövning, trams är vad det är. Men när Julia har bestämt sig för något, så gäller det. Det är ju trots allt hon som håller i min lön"  hon skrattade ett skratt som snabbt slutade i en rosslig hostattack. 
"Jag hade precis gett dig bedövningen när du bestämde dig för att vakna. Du har alltid varit ett envist barn, jäkla unge." Hon log varmt och tog upp tre fingrar i luften. Hon tog ner ett krokigt finger i taget.
"Aurevoir, raring" sa hon när hon tog ner sitt sista fingret. Efter de orden blev mina ögonlock allt tyngre innan hela världen än en gång blev svart. 

• • •

"Vi skulle aldrig ha utsatt henne för det här, det är vårt fel alltihop." mammas röst lät som i en tjock dimma. Jag kämpade för att öppna ögonen, men det kändes som om en tung filt tyngde ner dem.
"Jag vet. Men det som är gjort är gjort. Vi kunde inte hålla det från dem längre, det var lika bra att de fick reda på det. Nu är de åtminstone tränade" försökte pappa med lugn röst.
"Tom, hon blev skjuten, skjuten! Ho höll på att dö av blodförlust, och om inte han hade dödat mannen hade det varit hon som hade legat död kvar. Det hade varit vårt fel!" mammas röst var rädd, orolig och arg. Frustrerad.
"Vi kan inte skydda dem från allt, Julia. Det är inte deras fel att de har hamnat i den här situationen, men det är inte vårt heller. Vi måste göra det bästa av den. Var inte så hårt mot dig själv, hjärtat" hörde jag pappa mumla. Mamma kvävde några snyftningar.

• • •

Jag fick stanna på sjukhuset i två dagar, för att Denice skulle försäkra sig om att mina sår läkte som de skulle. Två dagar fyllda av kanelbullar, franska svordomar och tonvis med cigaretter. Jag hade trivts där, frånkopplad från allt ansvar. Det kändes nästan som om jag var liten igen och lekte i Denices hus. Men jag visste att jag inte kunde stanna där för alltid, och efter de två dagarna var jag ändå glad när pappa kom för att hämta mig. 
Nu låg jag placerade hemma i min säng med Joey bredvid mig. Han hade kommit till sjukhuset varje dag, och glidit ner bredvid mig i britsen. Han hade försökt prata om lättsamma samtalsämnen, men jag kunde höra hur hans röst var oroligare än vad jag någonsin hade hört den vara tidigare. När jag hade kommit hem, såg jag hur han kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Han hade försiktigt kramat mig, och mot min hårbotten viskade han att han älskade mig, men jag var osäker på om det var meningen att jag skulle höra det. Sen dess lämnade han mig knappt med blicken, antagligen orolig för att jag och mitt sår skulle bli sämre.
Just när vi låg där, jag som lyssnade på ännu ett av Joeys lättsamma, ytliga samtalsämnen ropade mamma på mig.
"Bonnie, du har besök!" jag suckade ljudligt och rufsade till Joeys lockar innan jag lämnade rummet. I dörröppningen stod en välbekant gestalt, avslappnat lutad mot dörrkarmen. De chokladbruna ögonen tittade lättat på mig när jag närmade mig. Utan att jag var förberedd drog Jake in mig i en lång kram. 
"Bonnie, var har du varit?" frågade han mot mitt huvud. "Jag har försökt nå dig i tre dagar, du, bara försvann. Jag har varit så orolig" Jag suckade frustrerat och försökte desperat tänka ut en bra bortförklaring.
"Det är komplicerat" sa jag tveksamt och blev irriterad på mig själv för att jag inte hade kommit på något bättre. Han släppte och tittade misstroget på mig.
"Jag är värd en bra förklaring" sa han och höjde frågande på ögonbrynen. 
"Ja, jag vet. Men jag kan inte berätta, det går inte. Förlåt" jag tittade ner på mina fötter, skämdes över att jag inte kunde stå för det jag hade gjort. 
"Jag hann aldrig dansa med dig, du bar stack. Ditt svin!" jag hörde det skämtsamma leendet i hans röst. Jag skrattade lättat, tacksam över att han verkade ha släppt den allvarliga tonen. 
"Ja, jag erkänner. Jag är ett svin" log jag tillbaks. 
"Men jag tycker om dig ändå" han skrattade och tog ett trevande steg mot mig. Jag kände hur min mage pirrade till och jag skrattade av glädje. Men jag hejdade mig snabbt av den huggande smärtan i axeln och kämpade för att inte göra en smärtsam grimas. 
"Ska vi försöka igen?" frågade han, plötsligt nervös "Jag menar, vill du gå ut och äta middag, eller nåt sånt skit?" han log och skrattade osäkert, uppenbarligen obekväm över att behöva försöka vara romantisk. Jag skrattade roat.
"Vadå, som en dejt?" frågade jag och såg hur han frustrerat tittade på mig. "Ja Jake, jag vill jättegärna gå ut och äta middag, eller nåt sånt skit med dig" log jag. Han sprack upp i ett lättat leende. Jag skrattade ännu en gång och brydde mig inte om smärtan i axeln, eftersom fjärilarna i min mage hade tagit kontroll över hela min kropp. 

^^^

Stay beautiful xoxo