Unexpected

29

Verkligheten lamslog mig och jag ställde mig snabbt upp. Med lappen i handen sprang jag ut ur rummet, sjönk ner på andra sidan väggen och drog upp min telefon. Bilden av Joeys blodiga rum var som fastbränt framför mina ögon och jag kunde inte undgå att tänka på vad de hade utsatt honom för. Han var borta. Paniken växte inom mig och min kropp började vibrera. Med darrande fingrar slog jag in det första numret som kom upp i mitt huvud. Jag försökte samla mina tankar, försökte låta kontrollerad och lugn. Två signaler gick fram innan en stabil röst svarade.
"Oscar Grey" Så fort hans röst nådde mina öron brast det inom mig. Jag kunde inte fokusera, inte tänka klart.
"H-han är borta" stammade jag fram.
"Bonnie? Vad har hänt?" Hans röst blev genast orolig och jag drog ett hackigt andetag.
"Dem har tagit honom" fortsatte jag med sprucken röst.
"Jag är på väg" Sa han stressat och jag hörde i bakgrunden hur en motor startades. Jag kämpade för att kontrollera min anledning, men chocken och paniken hade helt tagit över min kropp. Jag var hjälplös. "Va kvar med mig i telefonen, jag kommer så fort jag kan" sa han lugnt samtidigt som ilskna bil tutor tjöt igenom telefonen.
"Du förstår inte. Han är borta, de har tagit honom ifrån mig. Det här är mitt straff, min skuld" sa jag osammanhängande samtidigt som tårar hade börjat rinna nerför mina kinder.
"Vem är borta? Bonnie förklara för mig" Plötsligt gick alla känslor ur mig. Jag insåg vad som hade hänt, vad jag hade orsakat.
"Min lillebror" stammade jag och lät telefonen trilla ner till marken. I bakgrunden hörde jag hur Oscar desperat försökte få kontakt med mig men jag var helt instängd i mitt huvud. Plötsligt dök bilden av Joeys uppskurna huvud upp framför mitt synfält och ett skräckslaget skrik vällde upp ur min strupe. Jag började hyperventilera och tryckte desperat mina händer framför ögonen i ett försök till att stänga ute världen. Jag hörde hur ytterdörren smälldes upp och hur snabba steg sprang uppför trappan. Jag kände hur ett par händer greppade mina och hur de försiktigt försökte få bort mina ifrån ögonen.
"Jag är här nu" mumlade Oscar stadigt. Jag lyfte på huvudet och såg hur han försiktigt sneglade in till Joeys rum. Han kvävde en flämtning och jag såg hur hans ögon fylldes av stress. Han drog upp mig i sin famn, tryckte mitt huvud mot sitt bröst och bar mig stadigt iväg mig till sin vita bil. Han placerade mig i framsätet och strök försiktigt bort en tår ifrån min kind.
"Va stark Bonnie, det kommer bli bra. Lita på mig" sa han stadigt och kysste mig ömt på huvudet samtidigt som han varsamt spände fast mig. Han slog igen bildörren, sprang runt bilen och satte sig snabbt i sätet bredvid.
"Vi åker till Place 101 så överlämnar vi det åt Louise" förklarade han sakligt och backade ut ifrån vår uppfart.
"Men..-" började jag osäkert.
"Inga men Bonnie. Det är mitt fel att det här händer. De är ute efter dig och de kommer inte sluta förens de har dig. Men jag vägrar låta det hända, jag måste få dig trygg" sa han med höjd, upprörd röst och slog argt i ratten. Jag visste att han hade rätt, att jag inte kunde göra något åt det. Så jag nickade stumt och lutade mitt huvud mot hans axel. Jag tog krampaktigt tag i hans lediga hand samtidigt som jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
"Jag klarar mig inte utan honom. Han får inte vara borta" viskade jag mot hans axel. Oscars tumme rörde sig lugnande upp och ner över min handrygg.
"Vi kommer klara det här. Tillsammans. Förlora inte hoppet. Ge aldrig upp" sa han och kramade min hand. Efter det, gav jag aldrig upp.

Vi rullade in på Place 101's där vi snabbt klev ur bilen. Oscar hade kontaktat Louise under tiden vi åkte och hon väntade på oss vid trappuppgången med ett fokuserat ansiktsuttryck. På skakiga ben började jag gå emot Louise och Oscar greppade snabbt tag i min hand. Louise sakliga blick mötte min och hon gav Oscar en tacksam nickning där han lugnt stod vid min sida.
"Rollands, vi ska göra allt vi kan för att få tillbaks Joey. Tills vidare ber vi dig att stanna u ett av våra skyddsrum, endast temporärt tills det hela lugnar ner sig. För säkerhetens skull" sa hon stadigt. "En trupp ska sändas ut så snart som möjligt. Jag kommer stanna här och fråga er lite frågor. Okej?" Hennes pageklippta hår vajade i vinden och hon snörpte otåligt på minnen. Än en gång förvånades jag över hennes känslolöshet. Jag nickade osäkert. "Jag ska visa dig till ditt rum. Några vakter ska strax hämta några av dina saker, kläder och annat som du kan behöva" Hon vände sig om utan att vänta på svar och började gå för att leda mig till mitt rum. Mitt grepp om Oscars hand hårdnade och jag kände hur hans tumme lugnande började stryka över min handrygg.
"Ta det lugnt. Jag ska ingenstans, jag lämnar dig inte" sa han stadigt. Tillsammans följde vi efter Louise in i en klaustrofobisk hiss där vi åkte upp till sista våningen. Hon öppnade en dörr och vi gick in i ett stort, luftigt vardagsrum. Vi fortsatte igenom ännu en dörr och hamnade i ett alldagligt sovrum. Jag ställde mig på tröskeln och betraktade det rummet som jag nu skulle spendera ett obestämt antal nätter i.
"Så, Bonnie här ska du få sova de närmsta veckorna. Vi kan garantera dig högsta säkerhet då två vakter alltid kommer stå utplacerade här. Är det okej?" Louises blick flög ner till Oscars hand, som höll i min med ett fast grepp. "Tom och Julia kommer bo på ett annat ställe då de ständigt kommer vara upptagna med en massor av jobb. Det är bäst om vi har er på två olika ställen." fortsatte hon och tittade på mig med en svårtolkad blick. Jag nickade och tog ett osäkert steg in till mitt rum. "Jag lämnar er två här och skickar ut några anställda för att plocka ihop nödvändiga ägodelar. Du får inte lämna våningen" sa hon strängt och stirrade på mig. Hon vände sig om och med bestämda steg försvann hon utom synhåll. Jag sjönk ner på sängen med guldkant och drog ena handen över det ljusblå överkastet. Oscar satte sig snabbt bredvid mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Han vilade sin haka mot min tinning och la en skyddande arm runt mig.
"Jag menade det jag sa, jag ska ingenstans. Jag ska prata med dem, jag vägrar lämna dig. För jag vet hur det är Bonnie, att bara vänta när en person som man älskar svävar i stor fara. Det är outhärdligt" sa han övertygande.
"Tack" svarade jag tyst. Jag drog fram den ömtåliga lappen som jag hade stoppat i min jackas innerficka och jag drog tummen försiktigt över den spretiga handstilen. Jag kände hur mina tårar återigen hotade att komma fram och jag kurade ihop mig i Oscars famn.

Min lillebror var någonstans där ute, rädd och skadad. Eller dödad. Bara tanken på det fick mitt hjärta att brista i tusen bitar. Jag skulle aldrig kunna leva utan honom. Han var min andra halva. Den personen som jag så många gånger hade tröstat, skrikigt på och skrattat med. Han var personen som jag alltid skulle älskade helt utan gränser. För han var min lillebror. Och nu var han borta.

^^^^

Stay strong xoxo