Unexpected

38

Jag vilade min panna mot det kalla gallret medan min blick uppgivet fäste sig vid en punkt i väggen mitt emot. Min hjärna spelade upp det som hade hänt den senaste timmen om och om igen. Min kropp var i chock. 
"Han misshandlade mig" viskade jag till mig själv i ett försök att få grepp om situationen. "Jake var där. Han räddade mig. Han sköts. Jake är död" min röst sprack. Han räddade mig. Jake visste vad som skulle hända, trots att han visste vad konsekvenserna skulle bli, stod han upp för mig. Men varför? Han stod inte i skuld till mig, därmed hade han inget att betala tillbaks. Jag hade inte orsakat honom något annat än svåra val som medförde ännu värre konsekvenser. Varför skulle han då stå upp för mig mot Mannen med kritvit hy, när han visste vad det skulle kosta honom? För mig.
"Han offrade sig. För mig" viskade jag och kände hur mitt hjärta gick i tusen bitar. 

Efter att Jake blev skjuten försvann alla människor ut ifrån min cell, som om ingenting hade hänt. Inklusive Mannen med kritvit hy. De hade inte brytt sig om att städa upp efter sig, så framför mig fanns en liten pöl av blod. Jakes blod. Jag visste att de hade lämnat kvar det av en anledning. De ville att jag skulle se det, vara tvungen att ha det i min närhet som ständigt skulle påminna mig om att det var mitt fel. Att pölen av blod som låg på stengolvet var där på grund av mig. Jake var död. På grund av mig. Det dåliga samvetet tog över min kropp och gjorde så att jag fick svårt att andas. Jag hade nyss dödat en människa.

En dunkande huvudvärk uppstod när jag med en stor kraftansträngning lyckades röra mitt pekfinger. Förlamningen var alltså på väg att släppa. Jag kände ett stygn av lättnad i mitt bröst som annars endast var fylld av uppgivenhet. Men när förlamningen släppte, skulle jag kunna göra motstånd, återfå min styrka och påbörja mina rymningsförsök. Jag skulle vara på banan igen. Jag skulle äntligen kunna återfå någon form av kontroll, i alla fall över min egna kropp. 

Lätta fotsteg ekade plötsligt i den tomma korridoren och jag spetsade mina öron. Jag stirrade avvaktande mot dörren till min cell som för tillfället irriterande nog, stod vidöppen. Det spelade ju ingen roll om den var stängd eller inte, med tanke på min fullt förlamade kropp. Detta var ännu ett exempel på hur mycket Mannen med kritvit hy njöt, han valde att lämna Jakes blod och hålla celldörren öppen endast för att få mig att sakta men säkert bli galen. Galen av den extrema hjälplösheten som jag var tvungen att genomlida. 
Svaga knackningar hördes plötsligt emot en stenvägg bredvid gallerdörren. Lillys vänliga leende dök upp i dörröppningen men förvreds snabbt i ett förtvivlat ansiktsuttryck när hon fick syn på mig. 
"Lilla vännen min" suckade hon med krossad röst. Jag samlade kraft och gav henne en snabb nickning. Precis som innan började mitt huvud dunka av ansträngning. "Hur är det?" frågade hon och närmade sig mig. "Förlåt, idiotisk fråga. Det klart att du är helt förstörd" fortsatte hon med uppgiven röst. Hennes blick drog sig till den lilla pölen av Jakes blod och jag såg hur hennes ögonbryn skrynklade ihop sig till ett plågat uttryck. Under armen bar hon en hög med kläder och jag insåg med en äcklad rysning, att jag inte hade bytt kläder sen jag kom dit. Mellan Lillys händer fanns en bricka med något som likande mat, och även en hög med tabletter i olika färger. Synen av mat fick min mage att vända sig ut och in. Hon sjönk försiktigt ner på knä bredvid mig och placerade brickan samt kläderna framför mig. Hon suckade. "Egentligen har jag fått order om att ta på dig ett sjukhusnattlinne, men helt ärligt förtjänar du så mycket mer än så. Jag tog med lite av mina egna kläder, jag vet inte om det passar, men det är något i alla fall" hon tittade bekymrat på mig och spridde omsorgsfullt ut kläderna på golvet. "Jag kan hjälpa dig att få på dig dem, eller så kan du vänta tills förlamningen har släppt" suckade hon och mötte min blick med blanka, sorgsna ögon.
"Tack" svarade jag uppriktigt. Lilly läste av mitt ansiktsuttryck och började försiktigt ta av mig de nerblodade kläderna som satt klistrade mot min hud. Hon tog av min tröja och ryggade tillbaks när hennes ögon mötte min överkropp som var prydd av blodiga sår. 
"Jag måste behandla det där. Nu" sa hon sammanbitet och småsprang ut ur min cell. Men innan hon hann ut genom dörren tvärstannade hon. Hon vände sig om, nappade åt mig mitt gamla sjukhusnattlinne och torkade omsorgsfullt upp pölen med Jakes blod. Sen gick hon med snabba steg bort igenom korridoren. Några minuter senare var hon tillbaks med en låda fylld av olika sjukhusrelaterade föremål. Hon sjönk än en gång ner bredvid mig med ögon som lös av sorg. Jag tittade forskande på henne och kunde inte låta bli att undra över hur en sådan genomsnäll människa kunde ha hamnat här, blivit en slav åt Mannen med kritvit hy. Hur en människa som Lilly kund stötta hans handlingar och värderingar, hur hon frivilligt kunde göra som han sa. För mig var det helt oförståeligt. 
"Hur hamnade du här?" sa min mun innan jag hann tänka efter. Försiktigt baddade Lilly ett av mina sår och jag flämtade till av den svidande smärtan som ilade igenom min kropp.
"Det är en fråga som jag väldigt ofta ställer till mig själv. Men hur många gånger jag än frågar mig det, tycks jag inte komma på något vettigt svar" sa hon tankspritt samtidigt som hon vant plåstrade om mig. "Jag har spenderat 20 år av mitt liv här och har egentligen ingen anledning till att ta mig härifrån."
"Så du står för det Q.S.A gör? Du tycker att det han gör är rätt?" frågade jag lite för trotsigt.
"Gud nej!" utbrast hon upprört. "Men jag har inte så många val. Jag menar, visst skulle jag kunna ta mig ut. Han litar nästan lite för mycket på mig, så det hade inte varit några problem. Men om jag väl gjorde det, vart skulle jag ta vägen sen? Jag har ingen som väntar på mig där ute, ingen familj eller några vänner som hoppas på att jag en dag ska lyckas rymma. Hur skruvat det än låter, är de människor som är här den närmsta familj jag någonsin kommer komma" förklarade hon samtidigt som hon försiktigt började badda ett nytt sår.
"Såklart du har någon som bryr sig om dig. Hur skulle en person som du inte kunna ha det?" frågade jag än en gång utan att riktigt tänka mig för. Lilly drog en uppgiven suck och tvättade bort blod som hade runnit nerför min kropp. 
"Vännen, det är smickrande, men jag är inte så god som du verkar tro. Jag har gjort fruktansvärda saker i mitt liv. De personer som en gång brydde sig om mig, lyckades jag skrämma bort. Hjärtlösa människor dödade de få som inte gav upp hoppet om mig. Jag har inga kvar" sa hon. Till en början var hennes röst stadig, fokuserad men ju mer hon pratade lät den allt mer svag och skör. Hennes sorgsna blick mötte min och gjorde så att mitt hjärta värkte av medlidande. "Prova att röra din arm" sa hon med återfunnet fokus. Jag gjorde som hon sa och stålsatte mig inför den dunkande huvudvärken som konstigt nog inte dök upp. Jag kunde utan problem höja min arm vilket resulterade i att mina läppar log ett nöjt leende. 
"Äntligen" suckade jag lättat och sträckte ut mina stela ben. Jag grimaserade åt smärtan då det kändes som om varenda del av min kropp var ett ömt köttstycke efter det Mannen med kritvit hy hade gjort. Lilly log och strök mig ömt över kinden. Hon fortsatte att behandla mina sår i tystnad, men suckade sorgset varje gång jag flämtade till av smärta. 

"Jag har tagit hand om det värsta" sa hon och rätade på ryggen så att hon satt upprätt mitt emot mig. "Jag måste gå. När jag kommer tillbaks så vill jag att den där brickan ska vara tom. Tror du at du kan klara det?" sa hon samtidigt som hon gjorde en liten gest mot brickan som jag helt hade glömt bort. Jag rynkade på näsan av tanken på mat, men jag nickade ändå sakta. Hon log nöjt, vänta på klacken och försvann ut ur min cell. Någon utifrån stängde den bakom henne och jag hörde ett lås klicka till. Jag kröp fram på ömmande ben så att jag kunde greppa tag om det stabila gallret. Med en otrolig kravsansträngning lyckades jag dra upp mig själv så att jag stod på mina ostadiga ben. Jag prövade ett tveksamt steg, men mina ben gav snabbt vika och jag föll ner med en duns på det hårda golvet. Ett kvävt skrik av smärta flög ur min mun och jag knep plågat ihop ögonen. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera smärtan, och när jag var på mitt andra försök till att ställde mig upp hördes plötsligt steg i korridoren. Jag höll andan och kunde snabbt konstatera att fotstegen inte tillhörde Lillys lätta fötter. Jag tog ett stadigt tag om gallret för att försäkra mig om att jag inte skulle ramla och spetsade mina öron. Ljudet av en dörr som öppnades slog emot mig och jag vände snabbt mitt huvud åt riktningen som ljudet hade kommit ifrån. Plötsligt hördes ljud ifrån cellen bredvid min som jag tidigare inte hade noterat fanns. Ett släpande ljud ekade mellan stenväggarna och innan jag hann tänka dök ett par chokladbruna ögon upp bakom gallerväggen bredvid mig. Jag drog ett hackigt andetag.
"Jake" flämtade jag chockat. "Du lever"

^^^

Stay strong xoxo