Unexpected

37

Jag märkte tydligt hur min andning ökade i ren panik när Mannen med kritvit hy ställde sig upp. Han hukade sig över mig, lyfte sitt ena ben och sparkade mig hårt i sidan. Jag stönade till av smärta och all luft flög ur mig. Med förlamade muskler kunde jag inte värja mig, jag kunde inte skydda mitt huvud eller ens flytta mig åt sidan. Jag var hjälplös. Jag ville skrika åt honom. Jag ville be honom att sluta samtidigt som jag lät min panikslagna gråt ta över. Men jag vägrade ge honom det nöjet. Istället led jag i tystnad. Jag tog emot spark efter spark, slag efter slag. Jag tänkte på de människor som stod runt omkring mig, de som såg smärtan i mitt ansikte utan att vara orsaken till den. Vissa av dem gav Mannen med kritvit hy uppmuntrande utrop, medan andra endast stod tysta och stirrade. De sa inte ett ljud när en man över 40 år misshandlade en förlamad tjej på 17 år. De såg bara på.
Jag slöt ögonen och tvingade mig själv till att klamra mig fast vid det sista, svaga halmstrået av hopp jag hade kvar i mitt hopp. Hopp om att jag på något sätt skulle kunna stå ut, bara ett litet tag till. Hopp om att det alltihop någon gång skulle ta slut. Men det blev bara värre och värre. Efter ett tag var jag på väg att ge upp. Varenda liten del på min kropp ömmade och på flera ställen rann det blod nerför de sår som Mannen med kritvit hy hade gett mig. Jag fick en sådan otrolig lust att släppa den spärren av stolthet som jag hade satt upp inom mig. Jag ville skrika, be och gråta i ren panik. Med andra ord, göra exakt det Mannen med kritvit hy både ville och förväntade sig.
Plötsligt träffade hans öppna handflata min kind och jag flämtade till av den svidande smärtan. Jag slog skräckslaget upp ögonen och såg hur hans ansikte var ett par centimeter ifrån mitt.
"Du ska titta på mig" väste han hånfullt och ett par uppmuntrande läten fyllde rummet. Jag stirrade trotsigt på honom samtidigt som jag kämpade för att inte visa någon reaktion på smärta. Jag såg hur han blev allt mer irriterad och han ställde sig upp återigen. Jag såg i ögonvrån hur någon gav honom ett stort föremål och jag kände hur paniken steg ytterligare i min kropp. Mannen med kritvit hy vände sig emot mig men nu med en stor batong höjd mellan händerna. Han flinade stort och jag tvingade mig än en gång att inte skrika. Omedvetet gled min blick ifrån hans ansikte och plötsligt stötte jag in i ett par chokladbruna ögon. Ett par chokladbruna ögon som det kändes som om det hade gått en hel evighet sen jag hade tittat in i. Jakes ögon. Mitt hjärta stannade. Han stod mitt emot mig, snett bakom Mannen med kritvit hy, halvt lutad mot väggen med händer knutna av ilska. Jag såg hur allt hat jag hade i min kropp gentemot Mannen med kritvit hy, speglades i Jakes ögon. Plötsligt tändes en ny låga av hopp inuti mig. Jag visste att Jake inte alls var som Mannen med kritvit hy. För Jake hade ett hjärta.
Mannen med kritvit hy sa någonting, men jag uppfattade inte orden. Jag borrade in min blick i Jakes och insåg att han var min enda räddning.
*Hjälp* mimade jag så diskret så att bara han kunde uppfatta det. Hans ögon blev blanka av medlidande, men när han vände sin blick återigen till Mannen med kritvit hy brann de av hat. Ett hat så starkt som jag aldrig tidigare hade sett. Jag såg hur hans kropp fylldes upp av det, hur alla hans muskler spändes av ilska, men ändå förblev han orörlig mot väggen. Han stod nu ställd framför två olika val. Döda eller bli dödad. Om han räddade mig, skulle han därmed trotsa Mannen med kritvit hy vilket utan tvekan skulle kosta honom livet i form av ett dödsstraff på grund av hans svek gentemot Q.S.A. Om han skulle stå kvar, nöja sig med att protestera i tystnad, så skulle jag i slutändan dö. Då skulle mitt sista hopp ha legat i Jakes händer.
När detta gick uppför mig, slocknade den lågan av hopp inom mig lika snabbt som den hade tänts. Jake skulle aldrig dö för mig. Jag, som aldrig har gett något tillbaks för den hjälpen som han tidigare hade gett mig, förtjänade inte ännu fler uppoffringar, och definitivt inte hans liv. Visst, jag hade aldrig bett om de små hintarna som han tidigare hade gett mig, men ändå så insåg han hur desperat jag var och agerade utifrån sitt medlidande gentemot mig. Både han och jag visste att han riskerade sitt liv genom att försöka hjälpa mig, men trots det hade jag aldrig betalat tillbaks eller ens varit uppriktigt tacksam. Så han om någon, var verkligen inte skyldig mig något, snarare tvärtom.
Där och då kunde jag förutspå min framtid med en sån säkerhet som jag aldrig tidigare hade haft. Jag skulle dö. Den sista droppen av hopp som jag hade lyckats behålla, hade runnit av mig. Jag skulle dö.
Plötsligt dök ett samtal upp i mitt huvud. Ett samtal mellan Oscar och mig, dagen då Joey försvann. Oscar hade precis placerat mig i sin bil och försökte lugna mig, som var totalt förstörd. Helt ärligt kommer jag inte ihåg särskilt mycket av den dagen. Chocken och sorgen som jag då upplevde hade helt tagit över kontrollen över min kropp och lyckades bädda in hela omvärlden i en sorts dimma, som gjorde alla mina minnen väldigt suddiga. Men det som Oscar sa till mig i bilen, var helt glasklart. Jag kom ihåg varenda ord.

"Jag klarar mig inte utan honom. Han får inte vara borta" viskade jag förkrossat. Oscars tumme rörde sig upp och ner över min handrygg.
"Vi kommer klara det här. Tillsammans. Förlora inte hoppet. Ge aldrig upp"

Ge aldrig upp.

De orden spelades upp om och om igen i mitt huvud tillsammans med Oscars lugnande röst. Jag slog upp ögonen och återvände till verkligheten. Smärtan överrumplade mig än en gång då Mannen med kritvit hy sparkade hårt samtidigt som han skrek något som jag inte uppfattade. Mitt huvud hade redan stängt ute honom då mina tankar var fullt upptagna med något annat. Jag tänkte fan inte ge upp. Jag lyckades återfå ögonkontakten med Jake som behöll samma förbannade men ändå osäkra ansiktsuttryck som tidigare.
*Snälla* mimade jag återigen samtidigt som jag desperat stirrade in i hans ögon. Jag såg hur de blev alldeles blanka och en tung tår ringlade sig plötsligt nerför hans kind. För en sekund blev jag lite ställd över hans starka reaktion, men jag hann inte tänka mycket längre då jag såg i ögonvrån hur Mannen med kritvit hy höjde batongen över sitt huvud. Reflexmässigt blundade jag och stålsatte mig för den smärta som jag visste snart skulle ta över min kropp. Jag räknade ner sekunderna, sekunderna tills batongen skulle träffa min kropp och någon del av mig fullständigt skulle explodera i ren smärta.
"Sluta" Mitt hjärta stannade och jag spärrade chockat upp ögonen. Framför mig stod Jake med ett fast grepp om batongen som Mannen med kritvit hy höll mellan sina händer. De uppmuntrande ropen slutade och en dödsdömt tystnad la sig över cellen. Mannen med kritvit hy vände sig om och ställde sig öga mot öga mot Jake.
"Vad sa du?" väste Mannen med kritvit hy hånfullt.
"Sluta" upprepade Jake utan att tveka en sekund. Den osäkerheten som jag tidigare hade skymtat i hans ansikte, var som bortblåst. Inom loppet av några ynkliga sekunder hade Mannen med kritvit hy lyckats pressa upp Jake mot väggen och placerat ett hårt knytnäve slag på hans näsa. Ett oroväckande knäckande ljud hördes och Jakes ansikte började täckas av näsblod.
"Du ska aldrig säga till mig vad jag ska göra. Hör du mig? Aldrig!" röt Mannen med kritvit hy. Jakes blick var stridslysten och utan att knappt lägga märke till sin krossade näsa, stirrade han trotsigt upp mot Mannen med kritvit hy.
"Jag är trött på att vara din marionettdocka. Du är den största psykopaten jag någonsin har träffat, och jag säger vad fan jag vill säga" morrade han föraktfullt och knuffade smidigt bort honom. Jake fiskade upp en kniv som hade legat gömd vid hans byxben och innan någon hann reagera hade träffsäkert kastat iväg den mot Mannen med kritvit hy. Mannen med kritvit hy flämtade till och vacklade några osäkra steg bakåt i samma sekund som kniven borrade sig i in i hans hud. Men han lät sig inte stoppas av det. Utan att min hjärna hann uppfatta vad som hände hade Mannen med kritvit hy ryckt ur kniven ur sin kropp och kastat den mot mig. Eftersom mina muskler fortfarande var totalt förlamade, såg jag hjälplöst hur den flög igenom luften och målmedvetet tryckte sig in i mitt lår. Ett ofrivilligt skrik lämnade mina läppar då den plötsliga smärtan överrumplade mig totalt.
"Bonnie!" hörde jag Jake ropa innan en okänt person lyckades fånga in Jake i sitt grepp. Samtidigt som jag flämtade av smärta gav någon Mannen med kritvit hy en pistol som han nöjt placerade mellan sina händer. Han ställde sig framför Jake och borrade in sin genomskinliga blick in i hans.
"Du ska lyda mig" väste han med en röst som dröp av hat. Sekunden efter det avlossades pistolens kula och cellen fylldes upp av den öronbedövande smällen. Jakes skrik ekade mellan väggarna och jag ropade desperat hans namn samtidigt som jag såg hur hans blodiga kropp föll ner mot det hårda stengolvet.  

^^^

Stay beautiful xoxo