Unexpected

2

Cameron Boyce - Joey Rollands

Jag lyfte upp en pizzabit och förde den till munnen. Hur kunde världen överleva innan pizzans tid? Jag vågade inte ens tänka på det.

"Så, hur gick första dagen?" frågade pappa och gjorde allt för att försöka låta intresserad. Joey försökte säga något men det kom bara ut som ett mummel då hela hans mun var proppfylld med pizza.
"Med tanke på att vi bokstavligen släpades från vårt hem, så gick det väl helt okej. Sa jag och la huvudet på sned medan jag klistrade på ett ironiskt leende.
"Vad bra då." svarade mamma kallt. Egentligen var det inte en så stor grej, för hur mycket jag än vägrade att erkänna det, hade jag haft det rätt så bra hittills. Men för få mina föräldrar att förstå att jag absolut inte hade förlåtit dem för deras oerhörda egoism, slängde jag iväg pizzabiten jag hade i handen med en sån kraft så att vattenglaset bakom välte ut över bordet.
"Bonnie, skärp dig och väx upp!" skrek mamma upprört medan pappa bara tittade på mig med en blick fylld av besvikelse blandat med utmattning.
"Tack för maten" sa jag med sockersöt röst. Jag ställde mig upp och för andra gången idag stormade jag uppför trappan och drog igen dörren med en smäll. Jag satte mig med en duns ner på min säng och drog upp täcket till hakan. Jag klarade inte av sättet de pratade på, som om vi helt plötsligt hade börjat älska vårt nya liv. Jag hatade hur de förväntade sig hur vi skulle acceptera att lämna vårt gamla liv, huset där vi alltid hade bott på, gatan vi alltid hade lekt på och de kompisar som vi alltid hade haft, bara för deras skull. Bara för deras idiotiska jobbs skull.
En diskret knackning hördes och några sekunder senare satt Joey bredvid mig. Hans huvud vilade mot min axel och han tog försiktigt tag i min hand.
"Är du arg?" frågade han svagt.
"Inte direkt" svarade jag och log ner mot hans krulliga hår. Han lyfte på huvudet och tittade frågande upp på mot mig. Jag skrattade lågt.
"Jag gillar det här stället, jag tror vi kommer få det bra här, men du vet hur jag är..." började jag uppriktigt. Joey la sig till rätta på min ena huvudkudde. Han sträckte inbjudande ut armen och ja la försiktigt mitt huvud på den. "Jag vill inte att mamma och pappa ska tro att de har vunnit över mig. Jag vill att de ska fortsätta ha dåligt samvete, för det är vad de förtjänar" fortsatte jag och rufsade lekfullt hans mjuka hår. Han skrattade och makade sig närmre mig.
"Jag vet Bonnie, du har varit min syster och bästa vän i 15 år. Jag känner dig nästan bättre än vad du gör. Tack för att du står upp för oss." Hans bruna ögon mötte mina och ett tacksamt leende flög förbi på mina läppar. I stunder som dessa fastnade en obehaglig tanke i mitt huvud. Vad hade jag gjort för förtjäna honom?
"De bästa 15 åren i mitt liv, lille man." svarade jag och fick direkt ett belåtet flin av honom.

• • •

Jag vaknade med ett ryck när de genomträngande signalerna från min mobil flöt in i mina trumhinnor. Ett irriterat stön lämnade mina läppar och jag slängde iväg armen i hopp om att träffa mobilen. När min attack inte fungerade grep jag istället tag i den och slängde den i marken med en smäll. Jag la kudden över huvudet och försökte desperat somna om igen. Men bara ett par få sekunder senare kände jag hur det varma täcket plötsligt rycktes bort från min kropp. Jag satte mig kapprakt upp och stirrade rakt in i Joeys flin.
"Upp nu latmask!" sa han retfullt vilket resulterade i att kudden som jag hade i min hand flög iväg och landade mitt i Joeys ansikte. Han sträckte upp långfingret till svar innan han nöjd gick ut ur mitt rum.

Några minuter senare kramade jag Joey hejdå, då han tog en annan buss till sin grundskola, och hoppade på bussen som skulle leda mig till den nya skoldagen. Jag satte mig på bussen och försjönk in i min egen värld när sätet bredvid mig plötsligt trycktes ner. Jag sneglade på den främmande mannen och såg hur hans grå ögon noggrant granskade mig. Han la en hand på min axel och jag lyfte frågandes på huvudet.
"Rollands? Bonnie Rollands?" frågade han med en mörk röst. Jag nickade oförstående.
"Ja, det är jag. Kan jag hjälpa dig med något?" frågade jag osäkert och jag kände hur en förvirrad rynka uppstod mellan mina ögonbryn. Ett triumferande flin spred sig på mannens mun. Han tryckte på stoppknappen, men innan han försvann ur bussen lämnade två väsande ord från hans mun.
"Nu jävlar"

^^^

Stay beautiful xoxo