Unexpected

30

Jag drog hårt upp dörren och tog ett argt steg ut från Louises kontor. Jag tog ett djupt andetag och försökte förgäves samla mina känslor. I tre timmar hade jag fått svara på kalla, känslolösa frågor om min kidnappade lillebror. Blicken som Louise gav mig var outhärdlig. Hon tittade på mig som om jag var svag, som om mina skakande händer var ett tecken på instabilitet istället för sorg och saknad. Sättet hon såg på mig fick mig själv att nedvärdera mina känslor. Helt plötsligt tyckte jag också att mina tårar var ett tecken på svaghet och att det inte fanns någon annan utväg än att trycka bort alla känslor. Framstå som stark. Stark och kontrollerad.

"Hur gick det?" frågade Oscar försiktigt där han satt i soffan utanför Louises kontor. Hans mörka ringar avslöjade att han inte hade sovit utan varit uppe och väntat på mig även de timmar som jag hade varit inne hos Louise. Jag sjönk ner bredvid honom och suckade tungt.
"Jag är så trött" viskade jag tyst och kände hur all kraft försvann ur min kropp. Han la en arm runt mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag visste att jag inte var kapabel till att sova, eftersom varje gång jag slöt ögonen såg jag Joeys blodiga rum. Så jag var tvungen att hålla ut. Inte ge upp.
"Jag med" svarade han med samma trötthet i rösten som jag hade. Jag kunde inte vara mer tacksam över att han var här. Han var det som gjorde att jag lyckades hålla ihop mig själv. Han var den enda tryggheten jag hade kvar.
Louise stack ut huvudet genom dörrspringan och hon vinkade snabbt till sig Oscar. Nu var det hans tur att svara på Louises frågor eftersom han var den som hade kommit till platsen först.
"Jag kommer snart" sa han och tog bort armen ifrån min kropp.
"Jag går och äter något" svarade jag och försökte le trots att jag visste att jag inte skulle få i mig en tugga. Han nickade, log tillbaks och gick in till Louises kontor. Jag ställde mig upp, började gå bort från kontoret och öppnade två stora trädörrar. Framför mig fanns ett stort matbord där en halvdan frukost var framdukad. Jag slängde en blick på klockan som visade 07.27, alltså hade de som jobbade där redan ätit. Jag hade varken sovit eller ätit under drygt ett dygn och jag kände hur det började påverka min kropp allt mer. Jag suckade och hällde upp en kopp kaffe och la upp lite bacon på min tallrik. Med vetskapen om att jag visste att jag var tvungen att äta något, sjönk jag ner vid ett bort som stod närmst en stor tv. Tveksamt tog jag en tugga och kände hur baconbiten endast svällde i minnen. Kämpandes, svalde jag ner baconklumpen och rös äcklat. Jag skulle precis ta ännu en tugga när jag hörde ett sprakande ljud. Jag lyfte på huvudet och såg hur teven blixtrade till innan ett välbekant ansikte dök upp på skärmen. Jag släppte gaffeln och flög upp på fötter samtidigt som jag stirrade in ögonen på Mannen med kritvit hy.
"God morgon Bonnie Rollands. Sovit gott?" sa han med en tillgjord, mjuk röst. Reflexmässigt backade jag bak och pressade mig mot den kalla väggen. "Vi har inte kunnat undgå att förstå, att det är något ni saknar" fortsatte han och jag drog efter andan. Kalla korar löpte längst min ryggrad när jag hörde hans väsande röst. Plötsligt flyttade Mannen med kritvit hy på sig och gjorde så att en annan människa blev synlig.
"Lill-Rollands, ska du inte säga hej till din älskade syster?" Mitt hjärta stannade. Jag rusade fram till teven och ställde mig så nära den som det gick. Joey satt fastbunden på en pinnstol, med huvudet nerböjt i en konstig vinkel. Joeys huvud flög upp och det kändes som om hela min kropp slutade att fungera. Joeys plågade blick stirrade in i kameran och krossade mitt hjärta i tusen bitar. Jag kände knappt igen honom. Hans ansikte hade blivit så misshandlad så att det nästan inte gick att se vem det var. Men de ögon som var inramade av stora blåtiror, visste jag tillhörde Joey. För det var samma ögon som jag så många gånger hade sett skratta, gråta och även sett förbannade blixtar flyga från. Men nu saknade de det förväntansfulla glittret som de annars alltid hade. Det såg ut som om all glädje, allt hopp som bara Joey kunde ha, hade sugits ur honom och lämnat honom som ett tomt skal. På endast 24 timmar hade de lyckats förstöra allt det som gjorde Joey till Joey. På endast 24 timmar hade de gjort så att han såg nästintill livlös ut.
Jag sträckte ut min hand och drog den långsamt över Joeys skadade ansikte.
"Bon, jag vet inte om du hör mig men om du nu gör det så måste du komma ihåg att jag älskar dig" började han säga med raspig, utmattad röst. Mitt hjärta stannade på nytt och jag kände hur tårar började rinna nerför mina kinder. "Allt kommer bli bra, lita på mig" fortsatte han och ett flertal tårar rann nerför hans skadade ansikte. Ett hånskratt ekade genom tevens högtalare innan skärmen flimrade till och återgick till sin svarta, tomma bild.
För några sekunder stod jag stilla, försökte samla chocken som nyss hade drabbat mig. Orden som Joey hade sagt ringde i öronen och fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. Det var mitt fel att han var där. Alla de öppna såren, alla blåmärken på hans kropp var mitt fel.
Jag rusade ut genom de stora trädörrarna och sprang in i Louises kontor.
"Joey, vi måste hämta honom. Nu" sa jag med gråten i halsen efter jag hade ställt mig vid hennes bort. Louise tittade ifrågasättande på mig medan Oscar flög upp på fötter med en orolig uppsyn.
"Bonnie?" frågade Oscar och torkade reflexmässigt bort en av mina tårar. Jag andades tungt, samlade mig och började koncentrerat förklara vad som hade hänt. Louise agerade omedelbart. Hon samlade ihop ett nytt team med de bästa agenterna på Place 101 därmed bland annat mina föräldrar och sig själv. Kvar lämnade hon mig, inlåst i Place 101's säkraste lokal. Hon tillät Oscar att vänta med mig, antagligen för att hon gav mig det lilla medlidande hon hade.

• • •

På lätta fötter smög jag mig försiktigt genom rummet och ställde mig framför den gråa soffan. Oscar, som hade sovit lika lite som jag, hade nyss slumrat till i den. Jag betraktade hans lugna, fridfulla ansikte och kände hur en värme spred sig inom mig. Av någon anledning fick jag ett plötsligt sug efter något jag inte hade gjort på länge. Med snabba steg gick jag ut ur rummet och in i Louises kontor. Försiktigt nappade jag åt mig en penna och ett papper innan jag gick tillbaks till soffan. Ljudlöst gled jag ner i fåtöljen mitt emot och lät pennan rita hans ansiktslinjer på pappret. Jag förundrades över den tryggheten och lugnet som hans ansikte utstrålade. De bekymrade ögonbrynen och de oroliga rynkorna var utslätade och gjorde så att hans ansikte såg harmoniskt ut. Hans mun var lite öppen och mungiporna krökte halvt uppåt, trots att han sov. Så, till och med i sovande tillstånd log han och gjorde så att det lugnet han bar, smittade av sig på mig. Jag hade inte riktigt lagt märke till det innan, men han var vacker. Väldigt vacker.

"Varför stirrar du på mig?" viskade han plötsligt och jag ryckte skrämt till. Hans ögon var fortfarande stängda men han log ett retfullt leende som berättade att han hade märkt av att jag tittade på honom. Jag kände hur mina kinder blossade upp och jag fick genast ett starkt begär om att sjunka ner igenom golvet.
"Det gör jag inte" svarade jag med svajig röst. Han skrattade roat och öppnade ögonen. Forskande granskade han mig som för tillfället hade lust att springa ut ur rummet.
"Inte?" han lyfte på ena ögonbrynet och log retfullt. "Vad är det där?" Hans blick drog sig till den pärmen som jag hade som stöd under mitt ritpapper.
"Ingenting" svarade jag snabbt och reste mig prövande upp.
"Det ser inte ut som ingenting" Jag hörde Oscars leende genom rösten och han flög snabbt upp på fötter. Trots att jag protesterade och desperat tryckte pärmen och pappret mot min mage, lyckades han få tag i det.
"Vad är de...-" började han men avbröt sig själv när han fick syn på sitt egna ansikte på pappret. Han sjönk ner i soffan igen drog fingret över de sträcken jag hade ritat.
"Förlåt, det bara blev så" försökte jag fåraktigt. "Du måste tycka att jag är skitläskig nu" Jag skrattade generat. "Med all rätt" la jag till och försökte bestämma mig för om jag skulle gå eller inte. Jag visste att situationen jag hade hamnat i inte kunde bli mer obekväm, så jag ställde in mig själv på att fly ifrån platsen. Jag böjde mig ner för att ta pappret när Oscars hand greppade om min arm.
"Du är otrolig" viskade han fascinerat och drog mjukt ner mig bredvid sig utan att släppa blicken på pappret.
"Ja, förlåt" svarade jag osäkert då jag inte riktigt förstod vad han menade. Han lyfte på huvudet och tittade på mig med beundrande ögon.
"Nej Bonnie. Du är otrolig" upprepade han som ett självklart konstaterande. Jag tittade på honom, förvånad över hans reaktion. "Det här är jättebra" fortsatte han och gjorde en gest över pappret. Jag skrattade generat och tittade ner i golvet, osäker på vad jag skulle svara. "Ser jag verkligen ut såhär när jag sover?" frågade han sen och skrattade. Jag nickade försiktigt.
"Du såg så lugn ut, så fridfull. Jag kunde inte låta bli" Jag nästintill viskade då jag inte var säker på om jag ville att han skulle höra. "Så vacker" Orden smög sig ut ur min mun innan jag hade tänkt igenom det. Mina kinder blossade upp på nytt och jag skulle precis ursäkta mig ännu en gång när Oscar placerade sitt finger under min haka som gjorde att jag tvingades lyfta på huvudet. Han tittade på mig med en blick fylld av känslor som gjorde att alla tankar i mitt huvud, plötsligt skingrades. Det enda jag såg, det enda jag kunde tänka på var Oscars och hans ögon. Försiktigt drog han mig närmre och den osynliga dragningskraften som jag tidigare hade känt, var tillbaks. Jag kunde känna hans andetag mot mina läppar och mitt hjärta började plötsligt slå dubbla slag. Men när hans läppar endast var ett par få centimeter ifrån mina, stannade han upp i rörelsen. Han stirrade förvirrat på mig och satte sig kapprakt upp. Frustrerat la han sina händer runt sitt ansikte och drog en djup suck. Jag kände hur skammen återigen fyllde min kropp och jag reste snabbt på mig.
"Förlåt, jag vet inte vad som hände" sa jag osäkert och började snabbt gå därifrån.
"Bonnie vänta" hörde jag han säga och kände hur han tog tag i min kropp för att snabbt trycka den mot sin. Han placerade sina händer på varsin sida av mina kinder och tryckte desperat sina läppar mot mina. Mitt hjärta stannade upp i samma sekund som hans läppar försiktigt rörde sig mot mina och jag tryckte mig försiktigt närmre honom. Men utan förvarning drog han plötsligt ifrån men behöll sina händer på mina kinder.
"Jag var tvungen att göra det, åtminstone en gång" mumlade han frustrerat innan han släppte mina kinder och försvann bort igenom korridoren till hans rum.

^^^ 

Stay beautiful xoxo