Hiding (Swedish)

Prolog

För första gången på sex år kände Helen sig klar i huvudet. Hon satt i sitt kök i sitt gamla ruckel till hus och bläddrade igenom hennes gamla dagböcker. Det var helg.
Allt hon kunde tänka på var Alexander. Bilder av bilkraschen spelades upp i hennes tankar.
Hon mindes hur hon och hennes man hade bråkat på väg hem från att ha tjänstgjort som livvakter åt hans bror som kandiderade som president. De var på väg till skolan för att hämta Alexandra och Joseph. Från ingenstans hade en hund dykt upp mitt på vägen och i panik hade han värjt undan och körde ner i ett dike som resulterade att bilen sedan i ett andlöst ögonblick snurrade i luften innan den slog i marken igen. Efter det var allt svart. Hon hade som i trans gjort det hon var van vid att göra istället för att sörja. Arbeta, hämta upp barnen, laga mat, diska, gå till sängen, vakna, köra till jobbet och allt om igen. Dett som nu bestod av henne var ett skal av vem hon brukade vara. Alexandra, hennes yngsta av sina två barn brydde sig inte längre om att prata med henne, inte ens när hon verkligen ansträngde sig för att få kontakt med henne.
Joseph, uppfostrad som han var, hade tagit över rollen som husets man och såg alltid efter sin syster. Han hade till och med hjälp sin syster att skaffa ett jobb och jobbade själv med IT i Ashvilles högkvarter. Tillsammans hade alla tre kämpat för att hålla deras ekonomiska situation flytande ovan vatten. Hon ler vid minnet av när hon fick ett samtal från militärskolans rektor, där rektorn berättade att han hade blivit relegerad för att han hade hackat sig in på skolans databas och ändrat sina betyg.
Klockan slog fyra, vilket betydde att hennes barn snart skulle vara hemma från sina jobb.
Hon reste sig försiktigt upp och lämnade de små smala dagböckerna i bokhyllan gömda i insidan av en tjock gammal bok. Hon vände sig om för att sedan röra om med sleven i grytan med den bubblande grönsakssoppan. Genast kände hon värmen slå emot henne och tog tag en tidning för att fäktade med den under sitt ansikte för att få en svag svalkande bris mot sig. Utan särskilt bra resultat öppnade hon istället köksdörren och släppte in luft.
Det var kväll och ändå var det fortfarande trettiograder varmt utomhus. Solen tycktes inte ha någon tanke på att gå ner någon gång snart. Myggen skulle skoningslöst festa på dem under natten när de sov. Det var det enda negativa med att bo i ett gammalt ruckel strax utanför byn intill skogen.
Bekymmerslös började hon vrida på radions knapp för att få in en bra radio station. Samtidigt hördes det hur en bilmotor på distans närmade sig. Till slut stannade den precis utanför och ljudet av en bildörr som öppnades hördes tydligt.
"Hej! Gissa vad det blir för mat?" Hon ropade ut mot dörren och väntade på att de skulle komma. Vant skar hon upp morötterna och skrapade av dem från skärbrädan och lät dem åka ner i grytan. "Joseph?" När hon inte fick något svar kände hon en illavarslande känsla suga i magen på henne.
Automatiskt tog hon kökskniven och gömde den bakom ryggen. Så tyst hon förmådde tassade hon fram mot dörröppningen som vette ut mot deras uppfart. I samma sekund som hon fick syn på den svarta skåpbilen visste hon att något var fel.
En snabb svepande skugga täckte hennes synfält innan ett hårt slag träffade henne i ansiktet och fick henne att flyga bakåt. Oberedd kastades kniven hur hennes hand och landade med en skräll.
Just som hon återfick balansen klev en man in i huset. Hans ansikte hade ett hemskt ärr som löpte över hans vänstra öga. "Nej... Det kan inte vara sant."
Det var ingen tvekan om vem han var. Det fanns inget tvivel om att han var här för hämnd, delvist för att han hade fått i uppdrag att eliminera henne, men mest av allt för sin hämnd.
Med självsäkra steg gick han in och såg sig omkring.
"Så det är här den legendariska Helen Smith har gömt sig. Utanför en by mitt ute i ingenstans."
Med hatisk blick fortsatte han. "Ända sedan jag blev inspärrad har allt jag kunnat tänka på var att få träffa dig igen. Allt jag kunde fokusera på var min längtan att äntligen få se dig lida lika mycket som jag gjorde. Snitt efter snitt, ärr efter ärr." Han gick långsamt framåt och lät handen glida över diskbänken. Till slut stannade han upp och såg på henne med ett ondskefullt leende. "Lyckligtvis insåg de högre makterna att jag kunde vara till bra användning."
Med hjärtat i halsgropen stirrade hon på honom utan att svara. Hon försökte fokusera blicken på honom och inte på kniven som låg två meter ifrån henne på mattan under en av köksstolarna.
Han flinade hånfullt och rörde om med sleven i grytan. "Det luktar gott. Jag antar att du inte har gjort all soppa åt dig själv? Dina barn ska väl vara här när som helst?"
"Prata inte om mina barn." Försent insåg hon att hon inte borde ha reagerat på det han sa. En glimt tändes hans ögon när det gick upp för honom att han träffat en öm punkt.
"Det spelar ingen roll, de kommer ändå vara döda tillsammans med resen av byn."
"Vad menar du med det?" Som om det var förutbestämt hördes en motor på avstånd. Hennes ögon smalnade. För ett ögonblick stod de helt spända och stirrade på varandra. Hon bröt sig ur förlamningen och kastade sig åt sidan efter kniven. Han kastade sig efter henne som om han förutspått hennes nästa drag. Hårt knuffade han undan henne som snubblade åt sidan och landade klumpigt på golvet. När Helen vände sig om var hade han lagt sin tyngd på hennes bröstkorg. Innan hon hunnit röra sig satte han ner knäna över hennes axlar. I panik fäktade hon med händerna, men kunde inte göra annat än att rycka i hans svarta skinnjacka. Kniven blänkte i handen på honom när han böjde sig ner över henne och lät spetsen vila mot hennes kind.
"Efter att jag har dödat dig ska jag göra samma sak med dina barn. Snitt efter snitt..." Han tryckte ner den hårda spetsen och såg på henne med en djävulsk grimas. Långsamt trängde varm vätska fram på hennes kund och hon kände hur hela kinden pulserade när han fortsatte dra kniven ner genom huden. "Ärr efter ärr..."
Hon kippade efter andan av smärta. Med all kraft hon hade sparkade upp sitt ben i luften och träffade honom i bakhuvudet. Hon såg hur han överraskat hamnade ur balans och tog chansen. Snabbt vräkte hon över honom åt sidan och kom upp på fötter. Hennes hjärta lättade en aning när hon precis kom ut genom dörren. Ett öronbedövande ljud hördes och fick henne att vackla till bara för att sedan hukande med handen om skottsåret i sidan springa fortare. Hon öppnade dörren till skjulet bredvid och plockade upp ett metallrör. Springande steg hördes i det grusiga väglaget. Med tröjan klibbig med blod räknade hon sekunderna. Så fort skuggan träffade golvet bredvid henne slungade hon väg metallröret och drämde det i huvudet på honom. Han föll ner på rygg och tappade pistolen. Impulsivt släppte Helen metallröret och slängde sig ner på golvet och drog pistolen när hon vände sig om. Pistolskottet ekade i metallväggarna. Han stannade upp och såg en aning förvirrad ut. Som om han blev påmind av smärtan tittade han ner på sin vita tröja under hans öppna skinnjacka där en röd fläck blommade ut i bröstet på honom. Benen vek sig under honom och han landade bredvid henne. En bilmotor hördes strax utanför. Barnen. Hon tog sig snabbt upp på fötter och skulle just börja gå som hon kände hur yrseln tog över och var tvungen att ta tag i dörrkarmen för att återfå sin balans.
"Joseph!" Hon skyndade sig vacklande mot bilen. Hennes son som var på väg upp ur förarsätet kastade sig ur bilen med ett chockat uttryck.
"Mamma!" Han hann precis fånga upp henne innan hon rasade ihop i hans famn. Hans syster var snabbt vid sin mammas sida. För en gångs skull kunde han se känslor blanda sig i hennes ögon.
"De planerar att döda hela byn... Jag har inte tid att förklara, hjälp mig fort in till huset." Alex följde sin bror som bar henne i sin famn. Utan att bry sig om leran deras skor förde med sig skyndade de in till deras moders sovrum. Varsamt lade hennes son ner henne i sängen. Genast började han undersöka såret och såg till sin fasa det han befarade. "Alex gå och hämta förband..."
"Nej!" Deras mamma lade en hand på hans arm. "Vi har inte tid för det här."
Alexandre protesterade. "Men..."
"Det finns inte tid för mig att förklara. Gör som jag säger till dig hör du det?!" Helens ansikte hade nu tappat all färg och man kunde tydligt se att hon hade ont. De skulle inte lyckas rädda henne.
"Lyssna noga, ta din syster till närmaste stad och skapa nya identiteter. Starta nya liv, håll en låg profil okej? Efter det måste alltid hålla ihop, det är er enda chans att överleva..."
"Mamma vad är det du säger?" Joseph såg nästan arg ut men samtidigt skärrad. "Vem är det som kommer efter oss?"
Deras mamma blundade hårt vilket resulterade att en flod med tårar rullade ner för hennes beniga kinder. "Ta hand om din syster. Packa ner mat, kläder och vapen..." Hon svarade inte på hans fråga, men det spelade ingen roll. Han grep hårdare tag om hennes hand och såg förbluffat att han höll på att krossa den. "Mina älskade barn... Det är ett krig som pågår utanför vår dörr som hållits dold för er under hela er uppväxt... Jag önskar att jag hade kunnat... förklara..."
Man kunde tydligt se hur livet rann ur hennes ögon. Det var som om hon tog ett sista andetag och sedan... Inget. Inget fanns kvar av henne. Det fanns bara kvar ett lik, ett skal av den hon brukade vara. Joseph vände sig mot sin syster som stod lutad mot väggen och stirrade ner i golvet. När hon kände hans blick vände hon sig mot honom. Till hans förvåning såg han inga tårar.
Hennes ansikte var uttryckslöst när hon till slut bröt tystnaden. "Du hörde vad hon sa. Packa fort."
Bara några minuter senare har de hoppat in i bilen och var redan på väg mot Gracebury, Kolonins huvudstad. Plötsligt hördes en stor smäll, nästa sekund svävade de i luften och sedan... Svart.

Ett skarp ljus fick flickan att rycka till. Långsamt och ansträngt försökte hon öppna ögonlocken. De öppnades långsamt och stängdes nästan lika fort som får henne att vänta ett ögonblick för att halvt slå upp dem igen. Genom det suddiga synfältet kunde hon se att ett stort fönster framför sig som släppte in solens gassande strålar. Sjukhuslukten med oparfymerad tvål sköljde över henne. Hon rörde sig en aning och märkte att hon dröp av svett. Samtidigt upptäckte hon också masken som satt tryckt över näsa och mun.
Svagt drar hon till sig sin hand och till hennes förvåning kändes den väldigt tung. Samtidigt såg hon att det var något som släpade efter. Genast fick hon syn på nålarna och slangarna tejpade handen. Trött tog hon av sig masken och tog ett stort andetag genom munnen som kändes lika torr som papper.
Folk passerade och plötslig fick en sjuksköterska upp ögonen på henne och kallade till sig en man i medelåldern i en vit rock. Sekunden därefter öppnades dörren och en lång gråhårig man i en lång vit rock kom in. Hans ansikte var lätt rynkigt och han såg en aning bister ut.
"Så du är äntligen vaken." Han log vänligt. "Jag är doktor Brennan." Han slog sig ner på en pall bredvid såg allvarligt på henne. "Jag ska undersöka dig snabbt och under tiden kommer jag att fråga dig frågor. Går det bra?"
Jag nickar. Han lade den kalla runda delen av stetoskopet mot flickans bara hud strax nedanför nyckelbenet på bröstet samtidigt som han lyssnade på hjärtslagen. "Vet du varför du är här?"
Uppriktigt skakade hon på huvudet.
Hans ögon forskade efter något. Tecken på att hon ljög. När han inte hittade det han letade efter plockade han bort stetoskopet och fortsatte. "Ett par förde dig hit och sade att du hade varit med om en bilolycka i Ashville. De sitter i väntrummet. Titta på mitt finger."
Han förde fingret från sida till sida samtidigt som han tände en liten lampa.
Ögonen drogs ihop en aning av det skarpa ljuset. Hon svalde för att återfukta halsen och svarade raspig och hes röst. "Bilolycka?"
Doktorn släkte lampan och antecknade på sitt block och såg nöjd ut. "Ja, tyvärr har din arm brutits på två ställen och du har också råkat ut för en kraftig hjärnskakning. Under tiden som du var medvetslös var vi tvungna att sätta dig under respiration eftersom du hade svårigheter med att ta upp syre."
Hennes ögon smalnade. "Hur länge har jag varit här?"
"Du har varit här i två dagar nu."
Två dagar. Fyrtioåtta timmar. Tvåtusen åttahundraåttio minuter. Det är längre än vad hon trott.
"Snälla säg mig vad du kommer ihåg. Kan du berätta vad du heter? Vart du bor..?"
Automatiskt öppnade hon munnen och stängde sedan den samtidigt som att han studerade henne oroligt. "Jag... Jag vet inte."

Samtidigt...
"Marc, vi kan inte lämna henne här. Hörde du vad dem sa? Den flickan där inne är den enda som har överlevt attacken mot Ashville! Hennes föräldrar dog!"
Vivian var minst sagt orolig för fickan de hade hittat. Minnesbilder från olycksplatsen slog emot henne. Flickan hade suttit med pannan lutad mot det halvt lösa fönstret med ansiktet täckt av näsblod. Om det hade varit hennes eget barn hade hon inte vetat vad hon hade gjort. Folk omkring satt med nedböjt huvud och väntade på besked om sina nära och käras tillstånd. Även om de inte hade med saken att göra lyssnade de uppmärksamt.
De hade hört rykten om flickan som överlevde terroristattacken som ödelagt byn bara några mil ifrån staden. Det var ingen än detta par i väntrummet som visste hur hon såg ut, hur ung hon var eller ens kunde bekräfta att det faktiskt var hon.
"Vi kan inte göra mycket mer än att se till att hon blir omhändertagen. Sjuksköterskan sa ju att hon har vaknat, det är ju bra eller hur? Vi har varit här i två dagar i sträck..."
Marc satt ner med en kaffemugg i handen och såg sin fru vanka av och an. Han kliade sig på sin mörka stubb klädda haka som han inte hunnit raka under de två dagar de har tillbringat på sjukhuset.
"Du hörde vad doktorn sa - hon har tappat minnet! Det känns som om jag måste hjälpa henne på något sätt!" När hon inte slutade slängde han muggen i papperskorgen och reste sig upp. Hon stannade upp när han stannade framför henne för att sedan lägga armarna om honom. "Vi kan inte göra mycket mer än vad vi redan gjort."
"Det är faktisk en sak vi kan göra..." mumlade hon mot hans axel.
Långsamt särade de på sig så att de kunde se varandra i ögonen. "Menar du..?" Hennes make höjde på ögonbrynen överraskat. Han hade inte väntat sig detta.
Hon nickade allvarligt, hon hade inte varit så beslutsam som hon var den dagen.