Hiding (Swedish)

Kapitel 9

Jag hade tyst för mig själv planerat in i minsta detalj hur jag skulle kunna smyga ut utan att Nash skulle kunna misstänka något.
Som vanligt vaknade jag av att han slog på dörren.

"Upp och hoppa, sömntuta!"

Jag kunde knappt öppna ögonen. På grund av all oro hade jag haft svårt att sova.
När jag kom upp ur sängen kände jag hur det var något som tycktes knocka mig rakt i pannan. En huvudvärk som gjorde så ont att det händes som om jag blev träffad av en hammare sekund efter sekund.
Väl framför spegeln kunde jag inte undgå att se de mörka påsarna jag hade under ögonen.
Istället för att försöka täcka över dem satte jag upp håret i en hög tofs och tog en av platsmuggarna jag hade i en låda under vasken och fyllde den med vatten. Jag stoppade in en huvudvärkstablett i munnen och klunkade i mig vattnet.
Återigen hörde jag hur det slog på dörren.

"Alexis! Det är dags att vakna! Om du inte går upp nu kommer jag att dra dig ur sängen..."
"Jag är redan vaken!" Ropade jag och fick sluta ögonen. Min egen röst gjorde ont i mitt huvud.
"Jag kommer om fem minuter!

När jag slog upp ögonen igen och fick syn på mitt hår borstade jag snabbt igenom det. Med två starka hårband lyckades jag sätta upp håret i en stram hög tofs. Efter ett ombyte till ett par mörkblå jeans, ett rött linne och min svarta skinnjacka skyndade jag ner.

"God morgon gumman!" Vivianne gav mig en puss på kinden när jag kom ner för trappan.
"God morgon, är pappa hemma?" sa jag när vi särade på oss. Det enda som fattades var ljudet av kaffebryggaren och lukten av kaffe, vilket saknades väldigt ofta de senaste dagarna. Alltså var nog inte Marc hemma.
Hon bekräftade mina misstankar. "Nej, han åkte till jobbet tidigt idag."
"Aha. Okej."

Jag var en aning besviken. Jag trodde att han vid det här laget skulle ha insett att jag inte längre behövde Nash som min barnvakt. Det räckte mer än väl redan med säkerhetsvakterna vi hade vid vår grind. Om han hade gjort Nash tjänstledig hade jag inte behövt göra det jag planerade att göra.
När jag mötte Viviannes blick igen såg hon på mig med medlidande.
Jag ville inte ha hennes medlidande. Hon visste ingenting om hur jag kände för hon har aldrig varit i samma sits som mig.

"Kom igen, gör mig sällskap och ät frukost" hon lade en hand mellan mina skulderblad och förde mig med sig in till köket.
"Vart är Nash?"
"Han väntar i vardagsrummet. Jag tänkte att vi kunde ha lite tid för oss själva innan du måste gå till skolan. Jag frågade faktiskt Nash om han ville göra oss sällskap, men han hade redan ätit frukost och du vet ju hur din pappa skulle ha reagerat."

Hon såg på mig med en menande blick. Hon hade rätt.
Jag undrar om han visste om att jag bjudit Nash på frukost flera gånger. I samma ögonblick inser jag att jag flertal gånger lämnat två tallrikar i diskhon. Han trodde antagligen att jag och Nash hade något på gång. Om han bara visste hur fel han hade...
Ändå kunde jag inte låta bli att himla skeptiskt med ögonen när jag slog mig ner vid köksbänken mittemot henne.

"Ja. Allt utanför familjen ska vara affärsmässigt." Jag gav henne ett lydigt leende. "Du och pappa har inget att oroa er för."
"Duktig flicka." Hon lät sitt finger snudda vid tippen på min näsa och fick mig genast att le större.

Strax därefter serverade hon mig en tallrik med rostat bröd, äggröra, bacon och ett glas apelsinjuice till. Bara vid synen av frukosten fick det att vattnas i munnen på mig. Hungern gjorde sig påmind genom att få min mage att knorra högt.
Jag satte genast igång med att rensa tallriken. Till min belåtenhet hade jag lyckats äta mycket utav det på tallriken, men kände sedan hur min mage protesterade. Varför måste jag alltid ha så bråttom när jag äter?

"Alexis! Vi måste gå!"
Nash stack in sitt huvud i den stora öppningen in till köket och lutade sig mot kylskåpet bredvid. Jag suckade högt innan jag reste mig upp för att duka av.
Magen knöt sig, inte bara för att jag var för mätt utan för vad jag planerade att göra. Jag skulle förmodligen ångra det.

"Varför fick jag höra från din danslärare att du missat tre träningar utan att höra av dig?"

Detta var verkligen något jag hade hoppats på att slippa konfrontera med Vivianne.
Jag stelnade till och visste att det var kört om jag inte kom på en väldigt bra anledning till varför jag skippat danslektionerna.
Jag var ute på hal is.
Med ett oskyldigt och ångerfullt ansiktsuttryck vände jag mig om så att jag mötte hennes blick på andra sidan av köksbänken.

"Jag har bara haft mycket att tänka på den här veckan."
Det var sant.
Min adoptivmamma såg misstänksamt på mig med ett höjt ögonbryn. Hon visste att jag inte sa sanningen. Tja... åtminstone inte hela. "Och?"
"Och jag har dessutom en väldigt viktig inlämning som jag har lagt all min tid åt på. Jag vill inte riskera att få dåliga betyg. Det var inte meningen att oroa dig och pappa..."
Inte så sant. En stor fet lögn.
"Åh gumman! Du kunde bara ha sagt det från början!"
Hon rundade köksbänken och omfamnade mig. När hon tog ett steg bakåt lät hon sina händer vila på mina axlar. Av att döma på hennes uppsyn var hon fortfarande lite misstänksam.
"Men det förklarar inte varför du inte kontaktade fröken Gonzalez för att berätta att du inte kunde närvara på danslektionerna."
"Åh, men det var för att jag var dum nog att rensa hela min kontaktlista på mobilen. De enda telefon numren jag har skrivit ner är ditt och pappas."
Tyvärr var det sant. Men det var med mening.
"Varför i hela friden gjorde du det?"

Hennes panna skrynklade ihop sig. Påsarna under hennes ögon tydde på att hon jobbat mycket på senaste tiden och inte fått tillräckligt med sömn. Hennes långa mörka hår hade börjat gråna lite, men hon hade fortfarande kvar de små rynkorna i ögonkanterna som tydde på att hon ofta log.
I min mobil hade jag alla viktiga kontakter. Telefonnumret till ett av våra bevakningsföretag där vi betalade för våra säkerhetsvakter, Mr Collins, Stella, nästan alla tjejer och killar i skolan, lärare, danslärare, journalister, paparazzis, andra välkända rikemansbarn och kändisar...
Listan var oändlig. Alla dessa kontakter var livsviktiga om jag ville bygga upp en trygg framtid med löften om flera jobbmöjligheter och uppmärksamhet i media.
Sanningen var att jag inte ville ha något utav det. Tyvärr tog det väldigt lång tid för mig att inse det.
Att leva ett rikt liv slukar upp dig till slut, och det är då du glömmer vem du egentligen är och förvandlas till en snobbig översittare.
Jag ville inte vara som Stella.
Jag ville inte vara rik över huvudtaget även om jag en gång önskat jag var det.
Allt jag ville ha var min bror tillbaka.
Men det kunde jag inte säga.
Varje dag tvingas jag leva i en enda stor lögn där jag tvingas ljuga ännu mer för att kunna leva ett skyddat liv trots att USAs befolkning hade ögonen på oss i och med att jag nu är en rikemansdotter.
Typ.

"Det får mig bara att känna mig stressad att ha alla trehundra kontakterna i handen. Det skrämde mig lite att bara med ett tryck skaffa ett jobb och helt ärligt så vet jag inte ens om jag har några riktiga vänner utan dolda åsikter."
Hennes ögon blev återigen fyllda med medlidande. "Åh gumman, du vet att det inte är sant..."
Om du bara visste...
"Kanske inte, men gjort är gjort och..."
"Och du har bråttom till skolan." Avslutade hon åt mig.
"Precis." Jag snappade åt mig min väska som hängde i axelremmarna över stolen jag suttit på och gav henne en snabb puss på kinden. "Ha en trevlig dag på jobbet."
"Detsamma."

Jag vände mig om leende, men leendet dog när jag mötte Nash blick. Han hade betraktat mig med ett tvivlande ansiktsuttryck. Också frågande med ett höjt ögonbryn, precis som Vivianne tidigare gjort. Han visste att jag undanhöll något.
Med huvudet högt passerade jag honom, visste att han skulle följa efter för att sedan köra mig till skolan.
Ännu en gång sög det till i magen. Mina tankar gick genast till att gå igenom planen ännu en gång i huvudet.
Hoppas bara att det skulle fungera.