Hiding (Swedish)

Kapitel 6

Ljudet av skolklockans ringande ton väckte mig ur tankarna på lektionen.

Äntligen. Det var äntligen slut. Ingen mer skola, åtminstone för idag. Jag reste mig upp och följde efter Nashs ryggtavla. Innan jag hann försvinna ut drog någon mig åt sidan.
"Stella." Konstaterade jag och log. "Vad händer?"
Hon log med sin perfekt vita tandrad. Förmodligen blekta tänder. "På fredag kommer jag ha fest hos mig."
"Och..?" Det var något hon utelämnade. Hon såg en aning besvärad ut.
"Du är inbjuden, men inte din kusin. Han..." Hon letad efter rätt ord. "Han är inte precis ett passande sällskap. Du vet, han pratar om fattigt folk. Han nämnde ju Ashville och bombningen. Det är lite nedstämmande, men också konstigt att ni inte stött på varandra."
Jag påmindes ännu en gång om att hon varit med när Marc släppt den stora bomben om mitt förflutna med bombningen för nästan alla jag kände. "Jag vet. Jo, men jag fattar."
"Vad bra! Jag trodde du skulle ta illa upp."
Nejdå inte alls. Jag dog trots allt nästan i bombningen. Min mamma blev mördad och min bror är försvunnen på grund av din pappa, men det vet ju inte du heller. Jag var ju också nästintill fattig i Ashville, men det vet ju inte du heller. Det är opassande för sådant folk som dig. Man ska inte prata om sånt, om att omkring ettusen människor dog av en terrorattack.
Jag log inte längre. Jag kunde inte utan vände på klacken och krockade i något hårt. När jag såg upp såg jag bara stjärnor innan synen klarnade. Nash chokladbruna ögon mötte mina.
Mitt humör var verkligen inte det bästa idag. Utan att fråga varför jag dröjde följde han efter. Han hade lagt märke till att jag inte var den mest pratglada personen, det verkade inte han vara heller för den delen och det passade mig fint.
Frågan var bara om jag skulle avstå från att gå på festen eller inte. Jag hatade fester, så det fick förmodligen bli ett nej.

Väl hemma satte jag mig mitt emot pappa med ett juicepaket i handen och ett glas i andra. Jag tänkte inte ge honom en puss på kinden som jag brukade. Jag hade fortfarande inte förlåtit honom för att ha varit så hård mot mig och han hade förmodligen inte förlåtit mig för mitt "oacceptabla" uppförande på senaste tiden.
"Hej." Han såg över tidningen med glasögonen på nästippen.
Jag tog en klunk och lade märke till att han såg länge på mig.
"Hur har det varit i skolan?"
Istället för att svara förde jag glaset till läpparna igen. Bakom honom stod Nash bakåtlutad mot köksbänken och tog tugga efter tugga av ett rött äpple.
När jag inte svarade Marc lade han ner tidningen och tog av sig glasögonen. "Verkligen? Är det verkligen så du ska ha det? Så du kommer inte ens att prata med mig?"
"Jo, självklart." Jag log det sötaste leendet jag kunde. "Hej, skolan var ett helvete. Det var jättekul att se hur konstigt alla såg på min så kallade "kusin" som följde efter mig överallt. Dem är inte dumma, pappa." Jag reste mig häftigt upp, så häftigt att stolen slog ner i golvet. Utan att bry mig om vad han skulle säga härnäst skyndade jag ut mot trapporna. Hans röst ekade efter mig.
"Alexis..!" Snabbt slängde jag dörren hårt och låste den.
Fattade han inte? Jag kunde inte leva såhär. Nash som följder mig vart jag än går. Folk skulle tro på riktigt att det var ett arrangerat giftermål på gång eller något.
Jag kastade mig i sängen och tog tag i en av kuddarna. Med all kraft jag hade skrek jag med ansiktet tryckt in i den.
Jävla Marc som gjort mitt liv till ett rent helvete. Jävla Vivianne som inte sagt något, som tyst stod och såg på igår. Jävla Collins och jävla Stella. Jävla dömande Nash. Om det var någon gång jag hade stor lust och bara gapa och skrika ut allt jag visste var det just nu.
Jag skyndade ut mot vårt tomma garage där vi hade massor av lerkrukor i ett hörn, många fula och misslyckade. Alla var från förra året när jag provat på och gå i en kurs om konst formgivning. Snabbt radade jag upp dem på rad och greppade tag i ett basebollträ.
"Högtalare i rum åtta, på."
Den elektroniska sensorn i huset startade genast rockmusiken som dunkade högt. Med ett välriktad slag slog jag mot en av krukorna. Jag hörde inte när krukan gick sönder, men att känna hur den gav vika under slagträt var på något sätt frigivande. Bara ett ögonblick senare hade jag slagit sönder fem krukor till. Jag riktade mig om på den sjätte och slog med mer kraft. En av skärvorna flög plötsligt i riktning mot mig. En svidande smärta spred sig i underarmen.
"Aj! Jävla skit!" Skärvan hade borrat sig in ganska djupt. "Högtalare i rum åtta, av."
Blodet hade redan börjat träda fram i kanterna runt såret. Försiktigt med skakande hand grep jag tag i den och bet mig i underläppen. Jag förberedde mig mentalt inför smärtan och med ett kvävt skrik drog jag ut den. Det började direkt bulta i armen samtidigt som blodet trädde fram. Klumpigt slängde jag upp förstahjälpen-lådans lucka och drog ut en gasbinda, renande våtservetter och bandage. Slarvigt gjorde jag rent det och fäste bindan på armen och band fast bandaget runt armen.
Hur kunde jag vara så dum?
Jag reste mig upp och började närma mig mot dörren in till huset när den öppnades av Marc.
Bakom honom stod Nash, såklart.
Det första Marcs blick hamnade på var min arm.
"Vad har hänt?!" Han grep tag i min armled istället för i underarmen.
Jag krånglade mig ur hans grepp.
"Inget." Halvt muttrade jag och halvt fräste åt honom. Jag kände mig dum som ens gått ner till garaget. Bakom mig hörde jag Marcs trötta röst. "Kan du kolla hennes skada?"
"Ja, självklart" han avbröt sig själv. "Men, Mr Cooper, jag tror att du borde nog ringa städerskan..."