Hiding (Swedish)

Kapitel 12

Vad jag egentligen planerat var att kopiera nyckeln.

Zac, en av de få i skolan som faktiskt visat att han brydde sig om mig som en riktig vän, var rik men hade ett intresse för inbrott genom tillverkning av nycklar som gick till hus utan larm där han kunde hitta mycket data utrustning och vapen. På det sättet skulle han inte locka till sig uppmärksamhet genom att slå sönder en ruta eller liknande. Inga spår efter sig.

Han brukade ofta råna företagare där han kunde få tag på små inlåsta vapen och datordelar, men brukade även tjuvkoppla bilar, stjäla dem och köra dem till en av hans så kallade "kompisar" som gjorde om dem till helt nya bilar med nya registreringsskyltar. Ofta tjänade han rätt mycket på vår skola som är proppad full med elever som är i desperat behov av facit inför de kommande proven.

Han berättade en gång för mig att han hatade att vara rik på grund av sitt arv och ville bli rik på sitt eget sätt. Handel av provfacit, stulna bilar, datorer och vapen, det spelade ingen roll. Han brydde sig inte det minsta.

Anledningen till att jag visste om det är för att jag ertappade honom i mina första dagar i skolan med att ett flertal gånger närgånget spana in bilar på skolans parkering. Skolan var rena guldgruvan. Han hade ertappat mig med att följa honom med blicken. Jag visste redan i första ögonblicket som jag såg honom vad det var han sysslade med.

Trots det såg han mig inte som ett hot.

"Hej, du måste vara ny här."
Han hade joggat upp för trapporna till skolans portar. Kläderna han bar hade varit genomblöta och mörka av regnet. Det syntes på långt håll att hans hår dröp av regnvatten trots att han hade sin luva från sin munkjacka uppdragen.

Det hade varit en regnig dag. Ingen var utomhus utom de elever som skyndat sig upp för trapporna för att sedan ta skydd i skolan från det kraftiga regnet.

Jag hade lutat mig mot skolans tegelvägg strax under taket vid portarna med min luva från min egna munkjacka innanför min skinnjacka uppdragen, men sedan ställt mig rak i ryggen med armarna i kors när han nått fram till mig. "Hur kan du vara så säker på att jag är ny?"

"För att, kortis, jag känner alla här" hade han sagt självsäkert.

Jag hade inte kunnat hindra mig själv från höja skeptiskt på ena ögonbrynet. "Du kan inte känna alla i den här skolan" hade jag svarat minst lika självsäker, trots att hans 180 centimeters kroppsbyggnad tornat upp framför mig. "Och jag heter faktiskt inte kortis, jag råkar ha ett namn precis som alla andra."

"Tja... Jag känner alla här förutom dig..." Hans leende smittade av sig är han log med bländande vita tänder. "...vilket är konstigt. Jag brukar oftast veta vilka som ska börja innan de ens vet det själva."

Han hade så klart syftat på att alla rika föräldrar gör valen åt sina barn, vilket var helt och hållet sant. Jag hade lett tillbaka och räckt fram min hand. "Jag är Alexan... Jag menar Alexis."

Hans ögon hade glittrat charmigt. "Är du säker på det?"

Jag skrattade. "Ja, ett hundra procent säker."

"Bra. Jag är Zac."

Vi klickade direkt.

Inte på det sätt som du tror. Vi stöttade varandra när vi fick problem med lärare, förhandlade tillsammans ibland med andra elever, skrev till varandra via dator eller mobil när vi var nere. Tyvärr träffades vi inte lika ofta längre. Zac blev relegerad för tre månader sedan, han blev åtalad för cyberintrång av skolans datorsystem, i samband med att han sålde facit, men blev frigiven. Vi båda misstänker att hans pappa hade mutat domaren som dömt honom i hans rättegång. Det var omkring den tidpunkten som Marc började få uppmärksamhet från Collins och Stella fick uppögonen för mig, åtminstone mer än förut. Zac var min första och enda vän. Han kunde öppna sig för mig och jag kunde öppna mig för honom också.