Hiding (Swedish)

Kapitel 2

Det var rådde total tystnad i hela huset, vilket gjorde mig genast orolig. Så fort jag kom ner för trappan kollade jag köket. Tomt. Förvirrad fortsatte jag mot vardagsrummet. Också tomt, och ändå var alla lampor tända i huset. Klockan var skulle bli fyra om exakt tio sekunder. Med snabba steg skyndade jag mig mot salongen som var omsluten av mörker.
"Mamma?" Jag ropade samtidigt som jag sträckte mig efter strömbrytaren. I samma sekund som ljuskronan i taket tändes fick jag syn på ett sextiotal bekanta ansikten.
"ÖVERRASKNING!" Ropade de alla och brast ut i skratt.
Fortfarande chockad tog det en stund innan jag också reagerade med ett skratt.
"Vad är det här för? Vad firar vi?" Musiken startade, någon tände lyktorna i taket och släckte ljuskronan. Automatiskt började folk skingras. Min blick fastnade på Vivian som trängde sig förbi folkmassan. Hennes ögon glittrade när hon tog tag i mina armar.
"Vi firar ett år som en familj!"
Hade jag verkligen varit här så länge? "Oj, men ni hade inte behövt ordna en fest!"
Någon lade sin hand på min axel och jag vände mig för att se vem det var. Marc.
"Vi ville visa hur mycket vi bryr oss om dig!"
"Tack så mycket." Jag gav honom en hård kram innan jag vände mig om för omsluta Vivian med mina armar också. "Jag vet inte vad mer jag kan säga."
"Du behöver inte säga något. Njut av festen, mingla eller drick lite champagne!" Marc log stort och fick en plötsligt ansiktsuttryck som om han kom ihåg något som han nyss glömt.
"Juste, jag måste träffa min chef. Jag kommer strax tillbaka." Innan han började gå mot hallen gav han mig en puss på pannan. Vivian ledde mig direkt genom folkvimlet mot bordet med mat. "Jag hoppas att det inte gjorde något att vi bjöd Marcs chef."
Med en snabb blick på de runtomkring oss svarade jag henne. "Självklart inte. Vem mer bjöd ni in?"
"Grannarna, dina vänner från danskurserna, skolan och konstskolan och några utav våra vänner till familjen och från jobbet. Vi försökte skära ner på inbjudningslistan, men det gick inte så bra." Hon log ursäktande. "Jag hoppas att det inte är för mycket. Jag vet att fester inte är riktigt din stil."
"Skämtar du?" Jag slog ut med armen samtidigt som jag höll om henne med andra ."Det här ser fantastiskt ut!" Här och där hade hon hängt upp små runda eldrivna lyktor i salongen som kastade ett mysigt ljus. Hon hade också ställt i ordning runda bord klädda i vita dukar med stolar längst med väggarna. På dem stod buketter med gula rosor i vaser av glas. Överallt gick servitörer och servitriser med champagneglas på sina silverbrickor. Vid sidan om hade man gjort i ordning ett bord åt DJ:n som spelade. Det var för mycket, inte på det sättet att jag inte var glad, jag vet mer än glad, men det hade bara räckt med en filmkväll. Vad de hade åstadkommit inför kvällens event var något jag aldrig skulle kunna återgälda.
"Jag är glad att du tycker om det. Gå iväg nu. Ha kul!" Hon knuffade vänligt iväg mig mot gruppen av tjejer i min ålder en bit bort.
Sanningen är att jag inte var vän med någon av dem egentligen. De var den sortens tjejer som var vän med en för att man hade framgångsrika föräldrar som möjligen kände deras eller så var de bara vän med dig för att de skulle få dem att se bra ut. Ett fläckfritt rykte var enligt dem nyckeln till en framgångsrik framtid. Jag måste ha snubblat på något blött för plötsligt kände jag en hisnande känsla i magen av att falla. I nästa ögonblick hade jag blicken fäst mot taket. Ett starkt grepp om min midja hindrade mig från att falla ner på golvet.
"Oj, var försiktig med vart du går."
Jag mötte ett par mörka ögon som kände märkligt påträngande. Genast hjälpte han mig räta på mig.
"Han" var en ung man som såg ut att vara i samma ålder som mig. Han var klädd i ett par svarta byxor och en fin svart kostym ovanpå sin vita skjorta med en svart slips.
"Tack, och det är jag. Det var blött på golvet." Jag vände mig om och precis som jag misstänkte var det en blöt fläck på golvet.
Vivian som stod bredvid mig lade sin hand på min axel. "Åh, jag ska se till så att en servitris fixar det." Innan jag hann protestera och säga att jag kunde fixa det var hon borta.
Jag vände mig tillbaka mot gruppen av män som stod framför mig. Gruppen bestod av Marc och den unga mannen tillsammans med någon som såg ut att vara lika gammal som min pappa.
"Alexis, det här är min chef, Robert Collins och hans assistent Nash."
"Trevligt att träffas, herr Collins." Jag räckte fram min hand och skakade den lätt när han greppade den. Han såg förvånad ut över min hövlighet att kalla honom herr.
"Trevligt att träffa dig med. Du kan kalla mig Rob. Din pappa och jag har varit vänner länge nu."
"Jaså?"
"Jajamensan." Marc lade sin hand på sin chefs axel som om han var en gammal vän, vilket de på sätt och vis var. "Vi har jobbat nu i femton år tillsammans."
"Ska vi gå och sätta oss så att vi kan prata om affärer?" Herr Collins nickade i riktning mot ett ledigt bort strax bakom dem.
"Javisst." Marc följde ivrigt med sin chef.
Överraskande följde inte hans assistens efter. Jag vände mig mot honom. "Ska du inte följa med dem?"
Han skakade lätt på huvudet. "Nej. När han ska snacka affärer menar han att mina tjänster inte behövs." Han studerade mig, precis som förut. Väldigt påträngande.
"Okej." Jag sneglade mot ett bord. "Vill du följa med till ett av borden? Du vet, få tag i något att äta?"
"Visst." Vi slog oss ner vid närmaste tomma bord. De flesta stod och minglade eller dansade. På en silvertallrick på bordet låg det mackor skurna i pizza formade bitar. Jag tog en tugga av min smörgås och svalde innan jag försökte påbörja en ordentlig konversation. Fortfarande betraktade han mig som om jag var något han aldrig sett förut, fascinerat och dömande.
"Så... Hur är det att jobba för herr Collins? Vad gör du för något?"
"Det är bara bra. Oftast får jag rapportera rapporter om våra säkerhetsvakter som vi hyr ut till förmögna familjer och kändisar."
"Det kan väl inte vara många inom samma branch?"
"Nej, vi jobbar för staten."
"Jaha. Det visste jag inte."
Hans blick fick mig att känna mig naken. "Hur är det att vara en Cooper?"
"Ursäkta?" Sättet han sa mitt efternamn på lät föraktfullt.
"Du måste känna dig så... Tom." Han snurrade sitt champagneglas mellan sina fingrar. Jag spände mina ögon en aning. Vart ville han komma?
"Jag menar, vad är det för liv att leva bakom alla falska leenden, hälsa på falska vänner, vara trevlig mot varenda människa man träffar bara för att det är vad alla förväntar sig att du ska göra?"
Jag kunde inte låta bli att tappa hakan. Vem tror han att han är?!
"Det måste vara eländigt att leva som en Cooper."
"Det måste verkligen vara svårt för någon som dig att se folk glada och lyckliga. Jag menar speciellt när du heter idiot i efternamn."
DJ:n bytte till en lugn låt, något som inte passade mitt humör. Ilsket reste jag mig upp och skulle just gå när jag kände ett grepp om min arm.
"Vänta." Han reste sig upp. "Förlåt, det var dumt sagt."
"Nä, tycker du verkligen det?" Med en stor salva sarkasm ryckte jag till mig min arm. Vad jag egentligen hade lust att göra var att slå till honom tvärs över ansiktet. Han hade ingen rätt att tala till mig så där eller prata illa om min familj...
"Låt mig göra oss kvitt." Hans plötsligt ändrade taktik att vända denna konversationen förvirrade mig."Va?"
"Dansa med mig."
"Varför i hela friden skulle jag vilja dansa med dig?" Tanken på att dansa med honom fick mig att se på honom med avsky. För sent upptäckte jag att vi hade råkat dra till oss blickar från de i närheten.
"För att det skulle kunna gynna din pappa, jag skulle kunna lägga ett ord för honom. Du vill väl inte förstöra hans möjlighet att bli befordrad?" Han höjde på ögonbrynen.
Jag vände mig om och fick se min pappa få Collins att skratta åt något som säkert var ett dåligt skämt. Att se honom ledsen över något som jag orsakat honom gjorde för ont för att föreställa sig.
"Okej, jag gör det. Håller du ditt ord?"
"Alltid." Han tog min hand och ledde mig iväg mot dansgolvet.
Självsäkert lade han en arm om min midja och med andra handen tog han tag i min och började föra.
Förvånat upptäckte jag att han började föra mig i en vals.
"Du ser förvånad ut" sa han som om han läst mina tankar.
"Jag trodde inte att du kunde dansa" medgav jag motvilligt. Han var bra också, men det sa jag inte. Han skrattade. Hans skratt var en aning hånfullt. Blicken han gav mig var mörk och mystisk, vilket faktiskt skrämde mig mer än vad han borde.
När vi var färdiga och låten började närma sig mot sitt slut avslutade han med att snurra mig in mig i hans famn. Han skilde sedan på oss genom att ta ett steg tillbaka och buga kort. Av hövlighetens skull neg jag kort tillbaka. Hur mycket jag än ville slå till honom i ansiktet var jag tvungen att hålla mig samman. Utan förvaring hörde jag applåd. Jag vände mig och log mot de som klappade och gick för att sätta mig bredvid min pappa och min mamma. Collins lade sin arm om sin assistents axlar och slog sig ned vid ett annat bord.
Ungefär en timme senare när folk fått mat på sina tallrikar och alla var mätta och belåtna steg Marc och Vivian fram tillsammans på det öppna dansgolvet. "Kan vi får allas uppmärksamhet?"
Musiken byttes ut mot en mjuk melodi och sänktes en aning. Folk satte sig ner på sina platser och gav dem sin fulla uppmärksamhet.
"Tack." Marc såg på sin publik och log brett. "Vi vill tacka alla för att ni kom. Vi hoppas att alla har haft en trevlig kväll och vi skulle vilja bringa en skål, men först skulle jag vilja få berätta om vad som det var som förde vår dotter Alexis in i våra liv. Den enda personen som bringar ljus in till våra mörkaste dagar." Han svalde och såg på sin fru. Hon log tillbaka med beundran, uppmanade honom att fortsätta.
"Förra året, 2040 den tolfte juli skedde en terroristattack mot en stad inte så långt ifrån oss. Den mindre atombomben som blev detonerad förstörde staden från rötterna, utan några överlevare." Han pausade och konstaterade att alla lyssnade. "Det är iallafall vad alla trodde. Jag och Vivian hade var på väg hem från flygplatsen några mil ifrån Ashville när vi hörde den dåliga nyheten. Vi bestämde oss för att åka förbi staden, för att leta efter överlevare. Strax utanför staden fick vi stanna till på den gamla motorvägen. I ett dike vid sidan om låg en illa skadad bil med repor och bucklor över hela taket.."
Någonstans i rummet var det någon som snörvlade. Alla var helt tagna av Marcs historia.
"Jag bad Vivian att stanna vår bil och ringa efter en ambulans samtidigt som jag började springa mot den andra bilen. När jag närmare mig bilen får jag stanna upp. Allt jag såg var krossade glasrutor. Försiktigt försöker jag öppna dörren, men den har fastnat. Genom rutan ser jag att det sitter en kvinna med långt brunt hår och i en röd tröja. Det var svårt att se in på grund av det spruckna glaset. Jag knackar på rutan och frågar högt om hon hör mig. Jag får inget svar så jag skyndar mig till andra sidan och slår sönder fönstret på passagerarplatsen. När jag äntligen fick se henne ordentligt fick jag mig en riktig chock. Kvinnan som satt i bilen var ingen kvinna. Det var en flicka på sexton år. Hennes tröja var inte röd, den var vit, men hade blivit nerfläckad av näsblod och en glasskiva som satt djupt i hennes axel."
Mina ögon svider och jag får själv svälja för att inte låta tårarna välla fram. När jag ser upp igen ser jag att Marc och Vivian håller på att torka sina.
"Vi följde efter ambulansen till sjukhuset och väntade i väntrummet med tanken på att flickan vi just tagit med oss hade en chans på miljonen att överleva. Hon hade suttit medvetslös i bilen i nästan en timme och hade förlorat en hel del blod. När det börjar närma sig mot midnatt får vi reda på att de har blivit färdiga med operationen där de tog bort glassplittret. Vi stannade kvar på sjukhuset i två dagar i sträck innan vi får nyheten att hon har vaknat. Tyvärr fick vi den dåliga nyheten om att hon hade tappat minnet och att man hade lyckats identifiera henne. Hennes föräldrar hade också identifierats samma dag, men var döda. Hon var föräldralös, med inget minne av varför hon var på sjukhuset eller vad som hänt. Så vi beslutade oss för att göra det enda rätta. Vi adopterade henne."
Nu var allas blickar vända mot mig.

"Kom, gumman." Inte förrän nu slår det mig vad det är han gör för något. Hur kunde han berätta något så privat framför alla vi känner? Sedan får jag syn på Nash och jag förstår nu varför. Han försöker sälja sin historia för att få sin befordran.
Marc väntade tålmodigt med en hand sträckt mot mig. Vivian såg uppmanande på mig.
Jag reser mig upp och går fram till dem. De kramar om mig båda två och jag bara blundar.
"Tack Alexis, för att du kom in i våra liv. Du är en sann gåva från Gud. Tack allihopa för att ni visar ert stöd genom att komma hit. Jag skulle vilja bringa en skål nu..."
Servitrisen som hållit sig i bakgrunden skyndar fram och ger oss alla tre ett varsitt glas.
Marc såg ut mot vårt sällskap. Inom mig växte bara avsky, men istället för att visa det såg jag bara på alla med ett nollställt uttryck. Jag kunde känna Nash blick som ett brännsår på kinden, men valde att inte se på honom.
"För familjen!"
Alla höjde sina glas i hälsning. "För familjen!"