Hiding (Swedish)

Kapitel 5

Förlåt för en sen uppdatering!

Efter att jag vandrat igenom skåp fylld korridor efter korridor med Nash strax bakom mig kunde jag inte att göra annat än att ta ett djup andetag innan jag vågade gå in till klassrummet. Borden var uppradade efter varandra med två stolar vid varje en av dem.
Nästan direkt ställde sig någon i vägen och hindrade mig från att slå mig ner vid ett utav borden.
Självklart var det Stella, en tjej med guldlockar, pärlvit hud, perfekt och långbent. Hon var den typ av tjej som gjorde som hon ville med vem hon ville. Hon ställde kraven och ingen sa emot. Det var så det var. Speciellt om hennes pappa var en av landets mäktigaste män och hette Collins i efternamn.
"Hej, Alexis!"
Det gjorde ont i ansiktet av att le när jag i själva verket ville rätta henne som jag så många gånger tidigare gjort. Alex... Kalla mig bara Alex.
"Hej, Stella." Jag log och lät henne omfamna mig kallt och omfamnade henne lika kallt tillbaka. Allt jag kunde känna var förakt.
När vi delade på oss pilade hennes ögon nyfiket från mig till Nash. "Och vem är detta?"

"Min kompis." "Hennes kusin". Vi såg på varandra och synade varandras lögner.
Besvärat såg jag på henne och log så att det gjorde ont i kinderna. "Han är min väldigt, väldigt, väääldigt avlägsna kusin, men vi ser varandra mer som väldigt bra vänner. Han har precis flyttat in till stan."
Jag såg på honom med en blick som uppmanade honom att hänga på lögnen. Han såg på mig kort med ett ansiktsuttryck som sa, menar du allvar?
Okej jag erkänner. Jag är nog den sämsta personen på lögner, iallafall när jag inte redan tänkt ut lögnen i förhand. Men det betyder ändå inte att detta var rätt tidpunkt för att diskutera om han ville vara min kusin eller inte.
"Du kan kalla mig Nash" Han räckte fram sin hand och Stella fattade tag i den.
"Trevligt att träffas." När de skakade hand var det som om en gnista tändes i hennes ögon.
Han log flirtigt. Jag var farligt nära på att himla med ögonen framför näsan på henne. Jag måste ha gjort det iallafall för hon steg plötsligt åt sidan, en aning obekväm.
När jag äntligen slog mig ner vid bordet längst ner i salen kunde jag se hur Stella redan satt ner och viskade med de andra tjejerna med tindrade ögon. Då och då kastade de diskreta blickar mot min följeslagare bredvid mig, blickar som inte var direkt så diskreta som de trodde. Jag umgicks knappt med dem, de syntes bara med mig i skolan, ute i det offentliga för ett bättre rykte nu när mina föräldrar var så framgångsrika och stora i media - precis som deras föräldrar. De var rika också såklart. Alla och då menar jag ALLA var det i skolan, men mina föräldrar var rika som i nästan bedrägeri-rika eller råna-femtio-banker-rika.
Suck. Kunde det bli mycket värre?
Vår engelska lärare Mr Miller kom in och stängde dörren ganska hårt efter sig. Han verkade inte arg på något sett, men den hårda dunsten gjorde att många tystnade.
"Hej allihop, jag hoppas att ni är redo för matteprovet i algebra vi har förberett oss inför i två veckor nu. Förhoppningsvis kommer allt gå bra, ni har ungefär åttio minuter på er att göra det färdig.."
Ett mummel spred sig i klassen. Jag hade helt glömt bort provet, det skulle inte förvåna mig om jag inte lyckades med det...
"Men först..." Han höjde rösten och fick klassen att tystna."...ska vi be en ny elev i klassen få komma fram och presentera sig kort innan vi börjar."
Med ett litet leende reste sig Nash upp och gick fram med självsäkra steg. Genast lade jag märke till hur killarna i klassen blev på sin vakt.
Han ställde sig framför klassen och såg ut över alla innan han började. "Jag heter Nash Smith. Jag bodde innan i Ashville, men när jag blev tio år gammal flyttade jag och min familj runt lite överallt i landet och nu är jag här. Jag gillar sport, framför allt fotboll."
Killarna såg på varandra, rädda att en av deras positioner i skolans fotbollslag skulle slitas ifrån dem. Jag andades tungt ut, plötsligt medveten om att jag hållit andan.
"Jag är även en väldigt, väldigt, väääldigt..." Oh nej. "...avlägsen släkting till Alexis, som ni alla känner, men vi ser varandra mer som väldigt bra vänner." Han såg på mig med ett slugt leende. Sättet han sagt det på hade en nedlåtande ton gentemot mig. Lyckligtvis hade ingen annan lagt märke till det. Ändå fnittrade tjejerna strax framför mig som uppenbarligen hört oss prata tidigare.
"Och det var nog allt jag hade att säga."
Han började gå mot bordet jag satt vid.
"Välkommen till klassen Smith." Sa Mr Miller tafatt efter honom.
När han passerade tjejerna avfyrade han en kritvit tandrad. Deras hjärtan smälte på plats och klippte med fransarna mot honom. Som svar på min fråga: ja, det kunde bli värre.mycket, mycket värre.
Nu tror alla att jag och han har någon sorts fetisch på släktingar av samma kött och blod. Eeuw.
Senare under lunch rasten fick jag ett gyllene tillfälle. Det var verkligen värsta chansen.
Han hade lyckligtvis inte pratat så mycket med mig, följt mig dit jag gick, frågade inga frågor och förödmjukade mig på lektionerna så fort han fick tillfälle. Trots att han egentligen varit helt okej irriterade jag mig extremt mycket på hans närvaro.
Det kändes som om kritiserade mitt liv, mitt sätt att leva på.
Han tittade alltid skeptiskt på allt vi stötte på som han antagligen ansåg som saker som var typiskt rika människor. Märkeskläder, skor, väskor, mobiler, vattenautomaterna, möblerna i uppehållsrum, formaliteter mellan vissa grupper, de granskande blickarna från andra.... Listan var oändlig.
Mycket folk hälsade på mig som vanligt, speciellt i matsalen där alla eleverna samlades. Glatt hälsade jag tillbaka på alla. Så länge alla var trevliga mot mig hade jag ingen anledning till att vara sur. Eller hur?
"Alexis! Nash! Kom och sätt er med oss!" Stella vinkade på ett sett som verkade en aning pinsamt och desperat.
När jag äntligen satte mig ner vid ett bord tillsammans med de andra tjejerna i klassen såg han på mig som om han hade något att säga.
"Vad är det?" Sa jag irriterat. Jag hade helt tappat humöret nu. Varför var han tvungen att förstöra min dag? Gjorde han det med mening, för jag kan nästan svära på att allt som hänt är planerat.
Han fortsatte se på mig samtidigt som han forslade mat i munnen med en blänkande gaffel. Jag skakade lätt på huvudet och började peta i maten samtidigt som jag trött stödde armbågen mot bordet och lutade hakan i min hand. Varför kunde inte dagen gå fortare?
Stella avbröt den pinsamma tystnaden och var helt klart nyfiken på min så kallade kusin. "Så, Nash, du sa att du rest en hel del..." Plötsligt avbröts hon av en mörk stämma.
"Är du inte hungrig?"
Frågan kom så plötsligt att jag stannade upp och såg på honom. Tjejerna vid bordet såg oroligt på varandra, chockade över att någon vågat avbryta Stella, av alla personer avbröt han Stella.
Han lät sig inte störas, blicken var gravallvarlig och fäst vid mig.
"Jag kan inte äta." Jag sköt tallriken ifrån mig.
"Varför?" Jag svarade inte. Det var min ensak. Jag rätade på mig, genast var han på väg att läxa upp mig, som han gjort på festen förra helgen. "Vet du hur mycket utbildningen och maten på denna skolan kostar...-"
"Ja, självklart vet jag det! Det är just därför jag inte kan äta det. Jag räknade ut det redan första dagen jag var här. Alla dessa pengarna som läggs på denna skolan och liknande skolor skulle kunna ha bidragit till att ha utveckla andra städer och drivit många distrikt i Kolonin ur fattigdom."
Min blick var fäst på honom. Om han trott att jag var en annan uppblåst person som inte visste ett skit om orättvisan i landet, vår kära Koloni, hade han fel.
"Speciellt Ashville." Avslutade han. Jag stelnade till.
Bilder av uttorkade gräsmattor på hustomtar, smutsiga kläder, korrupta poliser och skolans sönderslagna fönster blixtrade förbi i mitt huvud. Ashville. Han hade bott där, kanske även gått i samma skola som mig och min bror.
Vad jag än gjorde var jag tvungen att vara försiktig. Vem vet om Nash åsikter inte var vad de utgav sig att vara? Jag menar han jobbar ju för Collins, som även råkade vara Stellas pappa.
Jag svalde innan jag såg ner i tallriken och återvände till att peta i min sallad. Nonchalant försökte jag inte låtsas om min plötsligt stela hållning. "Precis."
Det blev väldigt tyst. Det var tydligt att ingen av tjejerna gillade ämnet, ännu mindre Stella, vars pappa kontrollerade polisen som till största delen upprätthöll ordningen i hela landet. Mycket av skattepengarna gick åt de rika folkets utbildning och drabbade hårt folket i underklasserna.
För lite jobb ledde till liten lön. Liten lön tydde på dålig ekonomi hos företag. Dålig ekonomi hos företag ledde till att företag gick i konkurs, stängdes ner. Det leder i sin tur till att folk blir arbetslösa, kan inte betala hyra och hamnar på gatorna. De rika föräldrarna skulle kunna ändra på mycket, men valde att inte göra det. Ursäkta mitt språk, men vilka svin.
"Ursäkta mig damer, jag ska gå och fixa vatten." Han reste sig upp och lämnade bordet. Fortfarande upprört följde jag honom med blicken. Vilken typ! Jag suckade när jag hörde tjejerna bredvid starta en diskussion om några skor.
Långsamt drog sig min blick till blänkande föremål på bordet. Bilnycklarna! Instinktivt tog jag dem snabbt, men tvekade. Snabbt slängde jag en blick mot Nash, i sina mörka kläder som stod bakom en annan kille vid vattenautomaten och väntade på sin tur.
Detta var min chans att smita. Jag skulle kunna köra min älskling till bil, vart jag än ville.
Jag skulle kunna köra hem, visa att jag inte tänkte ge mig som den rebell jag var. Samtidigt skulle Nash antagligen få en massa skit från både Marc och Collins. Med en flackande blick på Nash och nycklarna försökte jag bestämma mig. Innan han vände sig mot bordet släppte jag nycklarna och lutade mig tillbaka.
Det var inte värt det.