Hiding (Swedish)

Kapitel 8

Nästa dag vaknade jag av att någon slår på sovrumsdörren.
"ALEXIS! VAKNA! DU BÖRJAR OM EN KVART!"
Jag låg kvar och var nära på att sjunka in i sömndimman igen tills jag insåg...
"Oh herre jävlar!"
Jag snubblade ur sängen och skyndade till toaletten där jag halkade på en blöt fläck men lyckades hålla balansen. Slarvig plockade jag fram min borste ur en av lådorna under vasken och borstade igenom håret fort. Lyckligtvis var inte mitt hår ett stort morgonruffs, men jag sprayade ändå hårolja snabbt över det. Genast fick jag önskad effekt - lent, lockigt och glansigt hår.
I stress sträckte jag mig efter tandborsten, men stoppade mig själv.
Nej, Alex du hinner inte borsta tänderna! Gå och klä på dig!
Jag vände på klacken och skyndade mig ut ur badrummet och plockade fram de första bästa plaggen i garderoben. Innan jag lämnade rummet klädde jag på mig min skinnjacka, lade ner en mascara och lite rouge i min väska för att sedan jag kasta mig ut ur rummet.
Precis när jag hunnit komma ut ur rummet krockade jag in i något hårt som fick mig att vackla bakåt innan jag återfunnit balansen. Aj, det där gjorde ont.Fortfarande vimmelkantig ser jag upp mot Nash pigga ansikte.
"Hallå, vad sysslar du med? Vi kommer att bli sena!"
Som av reflex knuffar jag honom ur vägen och skyndar mig ner för trappan, fortfarande med mina svarta tofflor på fötterna. Strax innan sista trappsteget hör jag någon skratta bakom mig. Jag vänder mig om och ser upp mot Nash som lutar sin bruna muskulösa kropp mot trappräcket samtidigt som han långsamt går ner för den långa trappan med ett leende.
Var han trög? Vi skulle få ogiltig frånvaro om vi missade denna lektionen - jag, rättare sagt, skulle få ogiltig frånvaro!
"Vad det än är som är roligt så kan du berätta om det i bilen. Som du förmodligen märkt så har vi faktiskt bråttom!"
Skäller jag och lägger armarna i kors.
Han skakade långsamt på huvudet och hade nu stannat i mitten av trappan.
"Vet du vad klockan är? Den är sju!" Hans axlar skakade av skratt.
Sju?! Men vi börjar ju inte förrän om två timmar...
"Du din..!" Jag plockade loss en av mina tofflor på fötterna och kastade den hårt.
Den flög snabbt, men han hann ducka innan de hunnit träffa sitt mål och träffade istället några trappsteg bakom honom.
Jag kastade den andra också men den slog han bort som om han viftade bort en fluga.
"Åååh!!!" Utropade jag högt och begav mig in till köket.
Jag var klarvaken och hungrig. Det fanns ingen anledning till att gå och lägga mig igen, tack vare Nash, min så kallade "livvakt".
Hur länge skulle Marc fortsätta straffa mig för ett enda dumt misstag?
Nash hade hur som helst inga problem med att påminna mig om vilken plåga han var. Att göra mitt liv outhärdligt tycktes vara ett av hans intressen.
Som för att bekräfta att jag hade en tom magsäck knorrade magen högt. Mat plockade jag fram snabbt och innan jag visste ordet av hade jag använt mig av tio ägg, en halv liter mjölk, ett paket jordgubbar, en banan, och chokladsmör för att göra flertals fattiga riddare med äggröra vid sidan om, jordgubbar, banan och choklad på fattiga riddare.
Vad kan jag säga? Kalla mig matvrak om du vill, det gör mig inget. Om jag var hungrig gjorde jag alltid ordentlig frukost. Varför bara ta en bit rostat bröd när du kan ha så mycket mer?
Jag lade märke till att Nash hade vågat sig in och satt vid köksbänken av svart marmor. Han hade blicken fäst vid sin mobil i handen. Med en bild på maten jag gjort som låg på en överfull tallrik funderade jag på om jag skulle dela med mig.
Ingen, och då menar jag att ingen äter frukost innan klockan sju. Trots att han varit taskig mot mig förtjänade han inte att gå hungrig. Jag menar, jag hade inte velat gå hungrig, jag älskar ju mat.
När jag vände mig om sköt jag fram tallriken över till honom och vände mig om igen för att göra mer till mig själv.

Skoldagen bara flög förbi. Det var ingen speciell lektion som gjorde att det gick fortare, där du åtminstone kan ha kul, som till exempel kemi där vi ibland experimenterar med syror och reaktioner. Idag bestod bara av lektioner där läraren för det mesta pratade halva lektionen och resten av tiden var du tvungen att jobba själv.
Suck.
Nash hade iallafall lyckats göra dagen mindre plågsam genom att faktisk vara rätt hygglig. Och med hygglig menar jag att han försökt med att smälta in genom att prata med de andra i klassen och bara låtit mig vara ifred med mina så kallade "vänner".
Dagarna fortsatte såhär. Någon enstaka gång var han tvungen att vara lustigkurre på min bekostnad, men så länge som jag själv beteende mig någorlunda väl hoppades jag på att Marc skulle se att jag faktiskt var en ansvarsfull tjej.
Innan jag visste ordet av så var det torsdag kväll.
Vi hade en samhällsuppsats till dagen efter som vi ska redan ha valt ämne till. Jag hade valt att samla fakta om fattigdomen i Brasilien som varit som värst omkring år 2020. Året var nu 2041 och Brasilien var ett mer utvecklat land som minskat fattigdomen med femtio procent. Det är mer än vad jag kan säga om USA, landet jag lever i idag. För omkring tjugo år sedan spred sig en epidemi i landet som knappt hade några symptom. Plötsligt fick de drabbade över fyrtio graders feber, outhärdlig klåda, gula gigantiska blåsor bröt ut i hela kroppen, och till slut dog man. Vi har inget namn för det egentligen. Vi kallar det bara för Fallet för USA. Anledningen till att det heter fallet för USA, var för att USA, tappade mycket utav sin makt i världen, hade knappt några resurser att exportera till andra länder, utan köpte resurser av andra länder istället.
Idag har vi en skyddande mur som går från Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Oklahoma och Texas, avgränsar oss från resten av USA och Canada som blev slukade av epidemin. Det är förbjudet för befolkningen att flyga om du själv inte äger ett privat jet-plan, det vill säga att du är rik. All okontrollerad flygtrafik skjuts ned av utomstående länder, för att förhindra att sjukdomen sprider sig, fastän man tror att sjukdomen har slutat sprida sig. Samma sak gäller hav, där ubåtar ligger på djupt vatten och kontrollerar att där inte är något okänt fartyg som passerar.
Längst med hela muren sitter tätt och fullt utrustade maskingevär, och utanför ligger gömda minor i nergrävda i marken som militären själva kartlagt. Portarna i muren har aldrig öppnats sedan de senast stängdes för att hålla människor ute. Ett blodbad på miljontals lik låg ute på gator folk inte längre gick på. Man hade även koll genom satellitbilder för att se om det fanns hopp om överlevare eftersom man inte uppfunnit ett botemedel. Enligt nytryckta historieböcker och även gamla tidningar från år 2020, för 20 år sedan, hade inga tecken på människoliv hittats.
Hur som helst är det svårt att tänka på min uppsats när någon, även känd som Nash, inte kan sluta zappa mellan kanalerna på tvn framför oss. Han sitter i en av fåtöljerna och jag i soffan med böcker och papper utspritt bredvid mig.
Jag suckade. Hur länge skulle min pappa fortsätta straffa mig för ett enda väldigt dumt misstag?
I samma stund plingade det till i min mobil som ligger framför mig i vår svarta skinnsoffa. Stella.
Hänger du på imorgon? Du har väl inte tankar på andra planer?
Jo. Jag funderar på att skita i festen och låta er stå där som de bortskämda råttor ni är. Utan uppmärksamheten på en av Kolonins mest omtalade tonåringar, det vill säga mig. DET hade inte gjort Stella glad.

Även om det är så jag kände för att göra inför festen imorgon, så skrev jag inte det.
Nejdå, du kan räkna med mig :)
Men, meeen... Hur ska jag kunna ta mig obemärkt till festen, utan Nash?
Jag låg vaken under nästan hela natten och kände hur magen knöt sig. Samtidigt bildades en hård klump i halsen som gjorde mig illamående. Varför kände jag skuldkänslor? Jag hade inte gjort något dumt. Än.