Hiding (Swedish)

Kapitel 14

Nash sa inget på hela vägen till bilen. Det var läskigt tyst. Det enda ljudet jag hörde var musiken som sattes på igen i huset och knastrandet av stenarna under våra skor. Vi gick fort, nästan så fort att jag fick småspringa bredvid honom. Utan att se på mig släppte han taget om mig för att svänga upp bildörren och låta mig hoppa in.

Kort därefter stängde han dörren efteråt mig, rundade bilen och hoppade in på förarsidan. Plötsligt hickade jag till och det var då jag förstod att jag snörvlade för att jag okontrollerat grät tyst. Om Nash hade märkt det visste jag inte. Jag hann inte ens torka mina tårar innan vi var framme vid mitt kvarter.

När vi nådde husets grind precis innan husets vita murar kastade sig någon sig emot oss. Utan att reagera följde jag honom med blicken tills jag såg vad det var han plockade fram ur sin väska. En stor fet kamera. Snabbt kastade Nash av sig sin kofta han tagit med sig. En svag doft av parfym och deodorant slog emot mig samtidigt som jag slarvigt slängde på mig koftan och drog ner luvan över ansiktet.

Efter hans första blixt hann jag snegla snabbt bara för att se flera andra  skynda till bilen vi satt i. Journalister och reportrar.  Våra portvakter skyndade sig att kalla till sig resten av vår personal som skingrade folkvimlet så att vi med bilen kunde passera husets grindar.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag ens lyckades ta mig fram till ytterdörren, men plötsligt befann jag mig i salongen. I salongen fanns en fin eldstad som kastade ett mysigt gult ljus i skuggorna från de höga lågorna. Här och var är små bordslampor tända, men hade fortfarande ett mörker som på sätt och vis inte kändes påträngande. Det kändes istället tröstande. Nash hade kommit in och dragit en pläd runt om mig för att sedan gå ut och prata med mina föräldrar. När jag hade klivit in genom dörren hade Marc ropat på mig ifrån köket. Han måste ha hört talas om nyheterna för när han kom ut i hallen med en väldig fart, men stannade han upp vid första anblick av mig. Halvt avdomnad, bortkopplad från omvärlden hade jag fortsatt in i huset till salongen utan att säga ett ord.

Mitt huvud bestod av ett vimmel av tankar. Någon hade läckt en video från familjetillställningen. Någon som känt sig hotad av oss eller känt sig lockad utav Stella. Hur som helst kunde vi inte lita på någon just nu. Jag kunde inte lita på någon just nu och förmodligen inte i framtiden heller. Hur kunde jag vara så naiv och tro att allt skulle lösas, att folk inte skulle ifrågasätta min bakgrund, att jag adopterades från ett fosterhem för föräldralösa barn. Nu vet alla. Sanningen är ute, eller åtminstone halva sanningen... När började allt bli så komplicerat?

En stark doft av väldoftande mat drog mig tillbaka till verkligheten och fick mig att förstå hur hungrig jag egentligen var. Nash hade kommit in till salongen med två djupa tallrikar med nudlar och grönsaker. Min favorit. Under hans dagar med mig måste han ha varit väldigt observant. När jag såg upp på honom där han slog sig ner på soffan mitt emot kunde jag konstatera att han iakttog mig, försökte tolka mina känslor, som om han var rädd över att jag skulle göra något framfusigt, som om jag var oberäknelig. Det kanske jag var. Min kurrande magen gjorde sig påmind, samtidigt som tanken på att äta flög i mitt huvud kände jag illamåendet stiga.

När jag inte gjorde någon ansats att sträcka mig efter skålen såg jag hur Nash böjde sig framåt och stödjande sina armbågar på sina knän där han satt. "Du måste äta något" uppmanade han.

Jag lydde honom och lät pläden glida ner bakom ryggen på mig och sträckte mig sedan efter tallriken. Just som jag lyfter ätpinnarna känner jag hur nervositeten i magen övergår till känslan av magsäckens galla som stiger upp i halsen. Utan att vidare kastar jag mig upp ur soffan och springer mot närmaste toalett.

Väl framme inne på toaletten slår jag upp toalettlocket och lutar mig över det. Kräkreflexerna tar över och jag börjar hulka samtidigt som jag tömmer maginnehållet i toalettstolen. Under tiden kämpar jag med ena handen för att hålla undan mitt långa hår ifrån mitt ansikte. Ur tomma intet känner jag hur ytterligare två händer griper tag i mitt hår och lägger en tröstande hand på min rygg. Jag spottar och fräser fortfarande efter att jag tömt min mage. Tårarna rullar ohindrat samtidigt som mitt hår faller ner i mitt ansikte. Efter en stund känner jag hur de hjälpande händerna försöker få mig upp på fötter igen. Nash säger ingenting utan räcker mig en blöt kall handduk sim jag baddar mitt ansikte i innan jag torkar av min mun, som jag lyckligtvis inte kladdat ner.  När jag sedan kastar den i tvättkorgen griper han tag i mina armar och hjälper mig att resa mig upp.