Hiding (Swedish)

Kapitel 15

"Du skulle bara våga ljuga för mig!"
"Jag ljuger inte! Jag skulle aldrig ljuga för dig!"

Våra röster ekade i det rymliga köket. När Zac lämnat huset och Nash hade gått in till vardagsrummet och kontrollerat att ingen tagit sig över muren hade Marc och Vivianne försiktigt frågat mig om hur informationen om mig hade läckt ut till pressen. När jag sa att jag misstänkte Mr Collins dotter Stella blev Marc fly förbannad. Att anklaga hans chefs dotter var en allvarlig sak.

"Hur i hela freden kan du misstänka att det är Stella som har filmat videon och sedan spridit den till pressen när hon inte närvarade vid vår familjefest?" Marc var så arg att hans ansikte hade färgats rött.

"Det var hon som visste om att den skulle spelas upp på nyheterna, hon satte på alla tv-skärmar de hade på festen!"

Det var uppenbart att någon från festen måste ha vetat om min pappas uttalande och filmat det. Det måste vara någon som stod väldigt nära Marc. På något sätt hade Stella lyckats få tag i videon.
Men det vågade jag inte påpeka framför Marc.

Marc verkade lugna ner sig, förstod att jag hade en poäng. Den röda färgen i ansiktet försvann och ersattes med hans bleka hudton istället.

Han nickade och kliade sig på hakan och slog sig ner igen på barstolen på andra sidan bordet framför mig. Vivianne som satt bredvid honom hade inte sagt mycket, utan begrundade det hela. Det var alltid han och jag som bråkade. Nash gick ljudlöst in till rummet och lutade sig mot väggen i bakgrunden.

Jag minns tillbaka till ögonblicket då jag passerade henne i hallen påväg ut ur hennes hus. Blicken hon gav mig var iskall och fylld med tvättäkta hat. Aldrig hade jag sett henne eller någon annan med så mycket hat och vrede, speciellt inte emot mig. Hon var inte tillfredsställd förrän jag stod ensam, inte längre i centrum. Om det var någon som stod i centrum var det hon och inte jag. Eller?

Nu var det Viviannes tur att säga något. Hon såg bekymrad ut. "Kanske borde vi vara försiktiga med vad vi säger till pressen. De kommer inte att lämna vårt hus förrän vi har gjort ett uttalande."
Det var just det jag var rädd att hon skulle säga. Det oundvikliga var en presskonferens.

"Men vi pratar med dem bara om vi kallar till en presskonferens" sa Marc som om han hört mina tankar. "Det är alldeles för riskfyllt att prata öppet utanför vår gata. Vem vet vilka sjuka människor det finns där ute."
Tro mig, jag vet.

Jag reste mig upp och kände tröttheten försöka brotta ner mitt medvetande.

"Kan jag gå och lägga mig nu?" Klockan var nu omkring ett på natten. Jag hade nästan tappat greppet om tiden. Det var fredag så det betydde att Nash hade snart varit hos oss i två veckor. På månad blir det två veckor. Det var sjukt att han fortfarande var kvar. Det var tydligt att Marc inte tänkte släppa mig ur sikte, definitivt inte nu.

"Självklart. Gör inga planer inför imorgon."

"Varför inte?" Jag hade inga planer, men ändå. Kan inte jag få planera vad jag vill göra på min fritid?

"Det är imorgon som både du och jag och din mamma kommer att få kalla till en presskonferens inne i rådhuset."

Paniken grep tag i mig för en kort sekund. Skulle jag verkligen behöva prata inför alla kameror och i Tv. Om det var något jag var bra på så var det att argumentera och käfta emot och bråka med främlingar. Redovisningar eller argumenterande tal inför klassen har alltid varit ett störningsmoment.

"Redan? Så snart..? Men pappa jag kan knappt hålla ett tal inför klassen. Hur ska jag prata inför pressen när hela Koloniens befolkning kollar på mig genom tv-skärmarna?" Jag svamlade, men jag brydde mig inte.