Hiding (Swedish)

Kapitel 20

Marcus Cooper och Robert Collins tillsammans med mig och Nash i samma hotellrum. Inte alls konstigt. Det var en svit vi befann oss i, med ljust gula väggar med en gigantisk säng i fint snidad trä och kritvita påslakan. Alla möbler i trä blänkte lika mycket som det stora runda matbordet i glas de satt vid.

"Sir, avvaktar utanför dörren om ni behöver mig." Nash såg på Robert som nickade att det var okej att stänga dörren. Han backade ut ur rummet och stängde dörren tyst efter sig. I andra änden av rummet stod två vakter i varsitt hörn och kontrollerade fönsterna.

" Varför är jag här?" Plötsligt visste jag inte riktigt vad jag skulle göra så jag lade armarna i kors och väntade på vad de hade att säga.

"Varsågod och slå dig ner." Roberts mörka stämma var nästan befallande. Jag gjorde som han sa och slog mig ner på stolen, så att jag hamnade mellan de båda. "Som du uttryckt så har du ingen aning varför du är här. Jag ska alldeles strax förklara." På bordet hade Collins en portfölj i brunt läder, vilken han knäppte upp och plockade fram en bunt papper. Förbryllat kollade jag från Collins till Mac för att veta om jag borde vara orolig. Han hade sitt stenansikte, känslolösa isblå ögon som sa Håll tyst och lyssna på vad vi har att säga. 

Oj, detta var en ganska så seriös grej.

"Alexis." Började Robert och försökte se förstående ut. "Jag förstår att det inte var så lätt att komma tillbaka till skolan idag. Efter presskonferensen måste du tyvärr göra ett uttalande hos polisen också."

"Men.." Jag såg bedjande på min adoptivpappa.

Mac flikade in. "Vi vet att du var där i höstas och att innan det var du där i somras flertal gånger  strax efter att du fick åka hem från sjukhuset. Trots det ber, min kollega och vår högsta polischef här..." han gjorde en gest mot Collins. "...dig om en uppföljning med lite frågor. Det kommer att se fel ut från folkets synpunkt i hela Kolonin om inte ett förhör görs. Alla i det här landet är oroliga, vilket är därför det måste göras."

Jag tittade på Mac och han nickade. "Okej, jag gör det."

"Fin fint." Robert Collins smackade nöjt med läpparna och började bläddra bland sina papper, där han snabbt fiskade upp ett tjockt häfte av intresse och räckte det till mig. Rubriken ovanpå löd: ANSÖKAN TILL TJÄNSTGÖRING (Federala Säkerhetsdepartementet i anslutning till Polishögskolan samt Försvarsmakten) 

Ursäkta mig eller inte, men... Va i helvete!

"Vad ska detta föreställa?" Hundratals tankar flög igenom huvudet. Jag svalde och försökte hålla en stadig andning för att inte tappa humöret. Skulle de skicka iväg mig? Och om dem skulle det, vad hade jag gjort för att förtjäna det?

"Ser du inte det?" Nu verkade det vara slut på vänligheten från Collins sida. Jag blängde tillbaka för att uttrycka mitt missnöje.

"Jag är väl ändå inte blind heller." Pappersbunten sköt jag tillbaka över bordet fastän att han inte tog emot det. "Varför förslår ni att jag ska ansöka till tjänstgöring?"

"Är det inte uppenbart?" nu hade Collins definitivt tappat tålamodet och började låta spydig. Han lutade sig tillbaka i stolen så att solljuset reflekterade sig i hans kala huvudtopp. Innan han fortsatte tog han upp sin kaffekopp och slurpade ljudligt. "Att ansöka och tjänstgöra är perfekta alibin för dig. Det visar att du är villig att kämpa för det här landet och att du vet vad som är rätt och fel. Ett perfekt ansikte utåt för både mig och din fars affärsplaner, men också en strålande framtid för din del."

Jag måste ha rest mig upp för plötslig slog stolen i golvet med en ljudlig smäll. Vakterna som varit avvaktande såg nu ut att vara på helspänn, uppenbart att de blivit överraskade av mitt plötsliga utbrott. Robert såg förvånansvärt road ut med antydan till ett hånflin, men hjälpte definitivt inte. Hjärtat bultade och jag dröp nästan av svett. Hans hånleende och mitt humör tillsammans var som att hälla bensin i en redan stor eld. "Över min döda kropp! Det är mitt liv och du har ingen makt över mig..."