Hiding (Swedish)

Kapitel 19

Kapitel 19

Morgonen därpå vaknade av ett starkt ljud bredvid mitt öra. Irriterande. Tutande. Störande. Väckarklockan...

Jag famlade efter den trots att det var ljust i rummet. Inte en chans att jag öppnade ögonen nu. Jag lyckades hitta knappen och tryckte ner den. Ljudet slutade och en tystnad spred sig i rummet. Nöjt vände jag mig om och öppnade ögonen för en kort sekund. En suddig mörk skepnad visade sig tillsammans med resten utav den suddiga omgivningen. Omedveten om att det inte var en inbillning blundade jag igen. Trots det fick jag en känsla av att jag inte var ensam och öppnade ögonen igen.

Efter några blinkningar kunde jag se att det var en ung man i svarta jeans och svart skinnjacka med en bister uppsyn. Nash.

"Uuuuh..." Jag stönade innan jag blundade igen och lade armen över ansiktet. "Jag trodde du skulle vara ledig några fler dagar."
"Det var tanken", svarade han kort.
"Vad fick dig på andra tankar då?", frågade jag med armen fortfarande över ansiktet. Jag hade verkligen hoppats på att få vara ensam de närmaste veckorna.
"Journalisterna och reportrarna som väntar vid portarna till er tomt." Han lät fortfarande lika tom och anklagande. "Och det faktum att du fortfarande försätter dig och dina föräldrar i fara bara av att andas."

Men lägg av!

Med en snabb rörelse satte jag mig spikrakt upp i sängen och kastade den första kudden jag fick tag på. Den flög fort och hårt, men inte tillräckligt snabbt. Han fångade den och lade den i knät med ett höjt ögonbryn, en aning förvånad. Som om han tyckte att det hela var löjligt. Kanske, men jag retade mig verkligen på den killen.

Utan att bry mig om hans undrande uppsyn drog jag täcket åt sidan, gick i mina pyjamas byxor och tshirt fram till garderoben. Plockade fram ett par byxor, underkläder och en tröja för att sedan gå med snabba steg mot toaletten. Efter några få sekunder var jag fullt påklädd, varpå jag öppnade dörren samtidigt som jag ställde mig i dörröppningen till toaletten för att se på honom.

"Om du verkligen känner att det är så riskfyllt för alla andra att vara omkring mig, varför tog du då ledigt från första början?" Det var nu min tur att lyfta på ögonbrynet.

Han såg på mig samtidigt som han funderade. Som vanligt hade han sitt inövade stenansikte, ett sådant som jag automatiskt får så fort jag inte pratar med någon. Han å andra sidan hade det ansiktet allt oftare. Efter att ha sett på mig i för ett ögonblick svarade han: "Det är min ensak."

Genast drog jag ihop mina ögonbryn åt svaret och skakade på huvudet. Det var inte så att jag trodde att han faktiskt skulle tala om det för mig, men ändå. Jag vet ingenting om killen vars jobb är att skydda och bevaka mig. Å andra sidan så trodde Nash att jag inte var mer än en bortskämd snorunge som inte visar uppskattning för det mina föräldrar och mitt liv. Det var ändå rätt bra, med tanke på att jag inte kunde komma på en bättre fasad.

Hur som helst så slutade jag tänka på det. Istället började jag tänka på att denna dagen var det skola, vilket innebär att jag måste stå upp för inför alla andra och visa mig stark, med tanke på att jag inte träffat någon från skolan sedan Stellas fest som slutade i fiasko. Jag sträckte mig efter min väska och mobil som låg bredvid min säng innan jag fortsatte sedan mot trappan med Nash i hälarna.

Jag iförd i ett par svarta byxor och ett mörkblått linne i siden. Skorna var låga svarta stövlar med kort gummiklack. Mitt hår var platt från en timmes hårplattning dagen innan. Jag var inte längre rödgråten som jag allt oftare såg ut att vara, utan hade en hudfärgad ögonskugga på ögonlocken och var sminkad så att de mörka ringarna och det röda runt ögonen var borta.