Hiding (Swedish)

Kapitel 7

"Ja, självklart, men Mr Cooper jag tror du borde ringa städerskan..."
Jag kunde höra hur Marc fnös samtidigt som jag saktade ner på stegen.
"Vet du vad jag tror? Jag tror att du borde se efter min dotter om du vill fortsätta jobba för mig och Robert!"
I samma stund snabbade jag på stegen. När jag nådde trappan upp till övervåningen där mitt rum var hörde jag steg strax bakom. På sista trappsteget kände jag hur någon grep tag i min arm och förde mig bestämt in på mitt rum och in på min egna privata väldoftande toalett. Full av skam satte jag mig ner på toalettstolen och såg på när han öppnade första hjälpen lådan som han haft med sig.
Toaletten var stor och rymlig. Turkos färgade kakelplattor täckte väggarna och bildade en känsla av strand. På hyllorna stod vaniljljus och stora fina snäckor. Jag hade förundrats över mitt nya lyxliv när jag upptäckte att jag egentligen hade nästan en privat lägenhet utan kök. Det var så stort mitt rum var tillsammans med garderob och toalett.
Nu var det inget som förvånade mig längre.
Jag rycktes tillbaka till verkligheten när han började lossa mitt bandage.
Genast gjorde smärtan sig påmind och jag kunde nästan svära på att han också kunde känna hur mina ådrar i armen pulserade hårt. Han var fortfarande tyst, men det syntes tydligt hur han spände sin väl markerade käke av och an. Om jag inte hade fel skulle jag tro att han var upprörd över något. Trots att han var tyst kändes det som om han ville säga något. Det syntes tydligt på hans kroppsspråk.
"Vad är det?" Jag var tvungen att fråga trots att jag redan visste svaret.
Envist låtsades han som om han inte hört mig.
Oj, jag antar att han var arg. Riktigt arg om han gav mig den tysta behandlingen.
Den pinsamma tystnaden låg som en besvärligt tjock dimma över rummet. Obekvämt ville jag skruva på mig men han hade min arm i ett järngrepp. Istället för att se på honom såg jag upp i taket och valde mina ord noga.
"Jag är ledsen för det jag gjorde, och jag är ledsen för att jag gav dig problem..." Jag tvekade. Marcs ord ekade i öronen. ...och vet du vad jag tror? Jag tror du borde ta hand om min dotter om du vill fortsätta jobba för mig och Robert! Skuldkänslorna svämmade över inom mig.
"Är du arg på mig?" Hasplade jag desperat ur mig. Rösten blev lite gäll, men jag brydde mig inte.
Han suckade och såg på mig med en väldigt intensiv blick. Blicken var inte intensiv på det sättet, utan intensiv som om det pågick en inre kamp med i honom med hans inre demoner. Det såg snarare ut som om det var han som hade skuldkänslor.
"Jag är inte arg på dig." Han doppade en tygbit i vätska från en flaska med en frän lukt. Sprit. "Det är mig jag är arg på."
"Varför..." Jag avbröt mig när jag såg honom sträcka sig efter duken.
Oh nej. Jag har sett det på tv och jag tänker inte uppleva samma sak.
Skrik ringer i mitt huvud. Skrik från folk som fått sina sår rena genom ren sprit. Jag är vanligtvis inte rädd för något alls. Ingenting faktiskt. Inte höjdrädd, inte klaustrofobisk, inget. Men jag vill inte få mitt sår tvättat med sprit, det är redan rent!
Instinktivt drog jag undan min blödande arm ur hans grepp.
"Vänta!" Utbrast jag och Jag reste mig upp för att gå åt sidan. Nervöst gömde jag armen bakom ryggen. "Måste vi verkligen göra det här? Kan jag inte bara ta en dusch eller bara tvätta av det i handfatet? Det skulle vara så mycket enklare." Och så mycket mindre smärtsamt.
"Och riskera att det blir inflammerat?" Han såg konstigt på mig som om jag var dum. Det var som om en glödlampa ur tomma intet tändes ovanför hans huvud för plötsligt hade han läst mellan raderna.
"Du är väl inte rädd?"
Instinkten att beskydda mig själv sköt in. "Var inte löjlig!" Fnös jag och upptäckte till min besvikelse hur snabbt jag svarat.
Ett slugt leende lade sig på hans läppar. Oh nej. Självsäkert tog han ett steg emot mig och suckade. "Alexis, vi kan göra det här på det enkla sättet eller det svåra. Hur vill du ha det?"
Istället för att svara var jag redan framme vid dörren beredd på att fly. I nästa sekund hade min skadade arm blivit uppbänd bakom ryggen i en onaturlig vinkel och min kropp hade blivit pressad mot dörren. "Sluta röra på dig. Rör dig för mycket och du kommer att få gå omkring med bruten arm."
Hur i hela friden kunde han förvänta sig att jag skulle vara lugn?! Är han korkad på riktigt? Trodde han att jag var dum? Han skulle aldrig skada mig när det var meningen att han skulle beskydda mig. Å andra sidan kunde jag inte veta säkert eftersom jag inte kände honom. Egentligen skulle han kunna vara en yxmördare...
Alex, skärp dig!
I nästa sekund kände jag hur armen började bränna okontrollerat av smärta. Jag kunde inte låta bli att knipa ihop ögonen. Samtidigt började jag skaka under hans grepp och kunde inte låta bli att dra efter andan.
"Snälla, sluta..."
Till min förvåning släppte han. Oj, det gick snabbare än jag trott, men inte lika smärtfritt som i mina tankar. Med en tår i ögonvrån frigjorde jag mig och vägrade att se på honom utan stod kvar med blicken mot dörren. Det var så mycket värre än vad jag trodde det var.
"Hur kan du inte vara arg på mig?" Rösten skakade lätt men jag lyckades på något sätt hålla den under kontroll. Jag blinkade bort tårarna och svalde. Det kanske inte var hans åsikt att skada mig, men det gjorde faktiskt ont. Smärtan var fortfarande kvar. Stack som tusen nålar. Det var rätt svårt att tro att han inte var arg på mig när han faktiskt orsakat mig smärta. Vem vet, kanske med vilje?
"För att jag skulle ha följt efter dig. Jag skulle ha sett till att du inte gjorde något dumt."
Som om det skulle ha hindra mig...
"Men det är fortfarande jag som slog sönder krukorna. Det var jag som satte dig i en obekväm situation med min pappa." Han borde inte få skulden för något jag gjort.
Han suckade på huvudet som om jag bara var en envis liten femåring. "Och jag kunde ha stoppat dig."