Hiding (Swedish)

Kapitel 3

Så fort gästerna lämnat huset ser jag med missnöje på Marc.
"Vad är det?"
"Du är så otrolig... Hur kunde du göra så mot mig?"
"Vad har jag gjort?"
"Har det någon gång slagit dig att jag inte ville att folk skulle veta? Nu kommer alla bara att tänka på mig som flickan som tappade minnet och förmodligen förlorade alla hon kände i en terrorist attack!"
"Förlåt gumman jag..."
"Jag vill inte höra din ursäkt!" Jag vände tvärt och skyndade mig uppför trappan. Innan han hunnit uppför trappan stängde jag hårt dörren till mitt rum och låste efter mig.
Snabbt öppnade jag garderoben och slängde fram ett par svarta byxor och ett svart linne och en svart munkjacka. Med en gummisnodd satte jag upp håret högt på huvudet. Med en snabb rörelse lade jag ner min systemkamera tillsammans med flera objektiv i min väska. Jag kontrollerade att jag hade min mobil i min framficka innan jag tog mina bilnycklar. Jag trängde in min arm mellan två korgar på en hylla i min garderob. Efter ett ögonblicks famlande på tå fick jag äntligen tag i det jag ville ha. Ett rep.
På knä knöt jag fast repet med flera knutar i ena benet till sängen och slängde ner resten av repet ut genom fönstret. Smidigt svängde jag ena benet över fönster kanten och sedan det andra. Med stor kraftansträngning hivade jag ner mig själv nerför repet. Händerna kändes varma innanför mina handskar i skinn. Med böjd rygg i skydd av buskarna smög jag förbi varje möjliga synvinkel från huset och började springa så fort jag kunde se min egna svarta stadsjeep.

Efter tjugo minuters biltur stannade jag ute på landsbygden. Här var marken högre upp.
Med gruset rasslande under mina fötter gick jag rakt in den gamla ladan. Ladan var helt övergiven. Här och där fanns det möss och råttor, men de gjorde inga närmanden. Det fanns högar av hö utspridda, en gammal mindre traktor som var fyll av rost. Vant började jag gå mot stegen som stod lutad mot övervåningens golv. Väl uppe gick jag några meter och stannade. Försiktigt lade jag min axelväska på golvet och började fixa högen av hö innan jag satte mig på den och plockade fram min kamera.
Framför mig var staden. Det lyste vackert i mörkret och man kunde lätt urskilja motorvägarna som hade flera gatlyktor som belyste vägen in till staden.

Det här var min plats. Ingen annan visste om det och så ville jag ha det. Marc och Vivian var nu mina föräldrar. Mitt namn var Alexis och inte Alexandra. Flickan, vars identitet min mamma tagit hade gått på min skola. Jag kommer ihåg henne tydligt. Vi var raka motsatserna till varandra. Hon var blond, pärlvit hy, lång och musikalisk, förmögen och populär. Jag är allt annat än det. Kort och nätt, mörkhårig, med gyllene solbränna på min kropp. Ur väskan plockade jag ut en ölflaska och slog bort kapsylen mot fönsterkanten framför mig. Avslappnat tog jag några klunkar av flaskans beska innehåll som gjorde mig en aning lugnare. Jag vet det är dumt av mig att dricka, men hellre det än att röka och säga ja till cancer.
Jag ställde ner flaskan och sträckte mig mot väskan igen för att plocka fram min kamera. Med rätta inställningar tog jag ett foto. Nöjt betraktade jag skärmen på kamerans baksida. Jag sträckte ut armen mot min väska och lade ner kameran och tog upp en liten svart rektangelformad röstinspelare. Jag tryckte på en av knapparna och såg lampan blinka som talade om att den spelade in det jag skulle säga.
"Det är lördagen den tolfte juli år 2041. Klockan är tio och trettiofem på natten. I ett helt år har jag försökt leta efter min bror. Han är i närheten i staden och håller koll på mig. Han var alltid den smarta av oss, det finns det ingen tvekan om. Data geniet som hackade sig in på polisens data bas i Ashville för att radera sin systers brottsregister är nu på rymmen och ser fortfarande efter sin syster..."
Ett leende rykte på mina läppar. Ja, jag hade gjort en del dumma grejer i mina tidigare år. Stulit en klocka, skadegörelse av privat egendom. Jag antar att jag gjorde det för att få uppmärksamhet av vår mamma. Vår pappa är död, han dog när jag bara var tre. Joseph, min bror, var alltid den som tog hand om mig. Fick mig att skaffa ett jobb, hoppa av skolan innan det var försent att rädda vårt hus. Problembarnen från Smith-familjen. Lyckligtvis fick han på grund av sin förmåga att hacka databaser och få fram svårtagen information åt polisen, ett jobb hos både Ashvilles rådhus och hos polisen som IT tekniker. Numera har polisen högre säkerhet, svårare hårdvaror att hacka, mer våldsamma vid arresteringar tack vare min bror. Ibland åkte han iväg till huvudstaden för att prata med den högsta chefen själv. Plötsligt slog det mig.
"Idag fick jag träffa Robert Collins, chef över polisdepartementet. Han var Josephs chef."
Collins var högste chef över polisdepartementet.
Collins kanske visste vem jag var. Kanske visste han att Joseph Smith hade en yngre syster.
"Joseph var den som skapade polisens databas, deras nya hårdvara som innehöll hela landets brottsregister, gamla politiska konflikter, alltså vartenda hemligstämplade brottsfall.
Han var också den enda som kunde hacka polisens databas, kände till saker som han inte borde veta, frågade för många frågor när han inte borde ha gjort det. Kanske ville Collins bli av med honom. Kanske till och med hans familj."
Det värsta ordet att tänka på som väcker så många frågor. Kanske.
Jag lutade huvudet bakåt för att ta djupa andetag. Hårt tryckte jag på knappen och såg lampan slockna. En plötslig huvudvärk pulserade kraftigt. Jag vet inte hur länge min lögn om att ha tappat minnet skulle hålla. En sak var säker och det var att jag måste hitta min bror.
Vinden började bli kallare och himlen blev mörkare. Jag gav mig ut mot bilen och började köra hemåt. Precis innan jag hunnit nå staden får jag se en polisbil vid sidan om. Polisen som står vid sidan om vinkar in mig. Toppen...
Jag kör tills det finns tillräckligt stort utrymme för att kunna stanna vid sidan om vägen strax framför polisbilen. Med ett djupt andetag rullar jag ner rutan samtidigt som jag ser polisen stiga ur bilen och närma sig med långa tunga steg..
"Godkväll, fröken. Kan jag få se ditt körkort?"
Bortsett från sin svarta polisuniform så ser han väldigt snäll ut. Han hade en stor röd mustasch och såg ut att vara omkring fyrtio år gammal. Precis som mina föräldrar.
Jag plockar snabbt fram det ur min plånbok i min väska och ger det till honom. Mitt hjärta slår hårt under tiden som jag ser honom läsa igenom mitt namn.
"Alexis Cooper. Är du Marcus Coopers dotter?"
"Ja." Jag nickar kort.
"Min fru var på er fest innan idag. Du får hälsa din pappa."
"Det ska jag." Jag avfyrar ett leende som jag hoppas ska övertyga honom om min oskyldighet. "Kan jag få tillbaka mitt körkort nu?"
"Först måste du ta ett nykterhetstest." Han plockade fram en fyrkantig låda och tryckte in en nål. "Ge mig din hand."
Jag räckte fram handen och han tryckte snabbt min tumme mot nålen som stack ut från lådan. Han vände sedan på den och tittade på siffrorna som visades på skärmen. "Det är här dåligt."
Om Marc och Vivian fick veta att jag kört onykter... De skulle döda mig. Hjärtat slog fortare men jag stålsatte mig inför det värsta som kunde hända.
Han såg på mig och drog på munnen. "Men jag är trött och vill gå hem. Jag eskorterar dig hem istället, men bara för denna gången..." Han såg varnande på mig innan han fortsatte mot sin bil. Han och hans partner gav varandra en menande blick innan han började köra iväg. Jag startade om min bil och svängde ut på vägen precis bakom bilen.
Vi körde samma vägar hela vägen tills vi nådde mitt hus. Marc måste ha sett oss i fönstret för han öppnade dörren i samma stund som jag parkerade bilen på uppfarten. Jag försökte förklara, men han avbröt mig tvärt med stel kroppshållning och ihop bitna käkar. "Förlåt, jag..."
"Bara gå in." Utan att ägna mig en blick fortsatte han gå med långa steg förbi mig och stannade sedan bredvid polisbilen. Han som stoppat mig innan på motorvägen sänkte fönstret på sin sida och såg en aning farlig ut med sitt falska leende och djävulska ögon som också såg ut att le. Men inte på samma sätt. "God kväll, Marc. Du borde se efter din dotter bättre, att köra ute i mörkret full slutar aldrig bra."
"Jag vet, tack. Jag är skyldig dig en tjänst."
Han log ännu mer nu, grymmare, giftigare. "Jag vet, en stor tjänst."
Detta var den sorts man som du inte ville ha någon som helst kontakt med. Jag som tyckte att han verkade så oskyldig från början.
"Vi ses på jobbet." Marc rätade på sig samtidigt som bilen lämnade vår uppfart. När han vände sig om var hans ansikte hårt som sten. Han var arg. Väldigt arg. "Gå in."
Med svansen mellan benen gick jag in och han följde efter hack i häl.
Så fort dörren stängdes såg han äntligen på mig. "Vad i hela friden tänkte du på?!"
"Pappa, förlåt, jag ville ba få lite luft och utrymme. Jag tänkte inte på konsekvenserna..."
"Det gjorde du verkligen inte." Han såg på mig med stor besvikelse. Det gick ett ögonblick innan han fortsatte. "Jag trodde jag aldrig skulle behöva göra det här men... Du får utegångsförbud."
Nej, nej, nej, nej... "Nej, du kan inte..."
"Jag kan..." Innan jag hann reagera tog han ifrån mig mina bilnycklar. "Och jag gjorde det precis."
Han gav sig iväg och lämnade mig hängande i hallen.
Med snabba steg skyndade jag upp för trapporna och stängde dörren hårt efter mig.
Trött och argt sparkade jag av mig mina skor och drog av mig mina byxor och ersatte dem med pyjamas shorts. Snabbt slängde jag av mig munkjackan också innan jag äntligen kunde lägga mig i sängen under täcket.
Om de visste vad jag hade gått igenom hade de inte ens satt mig i husarrest... Fast å andra sidan kunde jag inte förvänta mig att de skulle förstå. Risken fanns att Marc skulle prata med Collins om jag berättade för honom om vad jag kommer ihåg och om mina misstankar. Risken fanns att han skulle döda mig. Risken fanns också att de jag brydde mig om i mitt nystartade liv också skulle få ett pris på sina huvuden. Med andra ord så kunde jag inte lita på någon annan än mig själv.