Hiding (Swedish)

Kapitel 10

Blickarna från eleverna drogs till den svarta stadsjeepen som stod parkerad på den sista tomma parkeringsrutan strax framför skolan. Genom bilrutan mötte min blick andras som slog ner sina i marken. När vi klev ur bilen och möttes utav hälsningar från folk som kallade sig själva som mina vänner kunde jag inte låta bli att tänka på hur synd jag tyckte det var om dem. Detta var inget liv de ville ha, men det var inget de visste om.

Att vara rik innebar så mycket mer än vad jag trott, insåg jag nu. Folk av "lägre rang" vågade knappt prata med mig. Inte heller Stellas marionetter, som knappt pratade med mig utan följde henne vart hon än gick och framförde någon form utav meddelande från henne när hon kände för det.
Man skulle kunna tro att jag skaffat många vänner, men om jag ska vara ärlig hade jag genast viftat bort de som gjort tappra försök att prata med mig. Det var inget jag gjorde för att visa att jag klassades som en viktigare person, vilket jag verkligen inte är, jag ville bara inte väcka misstankar. Det var det minsta jag behövde nu när jag fortfarande efter ett års letande efter min bror.

Han var smart. Utan tvekan.
Han höll sig uppenbarligen i närheten dold utan att uppge sin destination.
Jag var nittionio procent säker på det. Jag kände min bror. Han höll alltid sina löften.
Inför mina ögon spelas min mammas sista andetag upp inför mina ögon.

Hennes ansikte hade tappat all färg, hon hade varit blekare än ett lakan. Man kunde tydligt se att hon hade ont när hon pratade.
"Lyssna noga, ta din syster till närmaste stad och skapa nya identiteter. Starta nya liv, håll en låg profil okej? Efter det måste alltid hålla ihop, det är er enda chans att överleva..."
Efter det hade hon blundat hårt vilket hade resulterat en flod med tårar.
"Ta hand om din syster. Packa ner mat, kläder och vapen..."

Joseph hade tagit hennes hand medan jag såg på med händerna hängande i sidorna. Jag gjorde inget för att förhindra hennes död. Jag ville att hon skulle dö.
Kallt hade jag sett på henne när hon fortsatte se på Joseph som alltid varit hennes favorit. Det syntes tydligt i hennes ögon hur mycket hon avgudade honom.

"Mina älskade barn... Det är ett krig som pågår utanför vår dörr som hållits dold för er under hela er uppväxt... Jag önskar att jag hade kunnat... förklara..."

Ljuset hade försvunnit från hennes ögon. Hon tog ett sista andetag och bröstkorgen förblev stilla. När Joseph hade strukit bort sina tårar vände han sig mot mig. Men när han mötte min blick blev hans kroppsspråk alldeles stelt. Det var som om han tyckte att jag var ett monster för att inte visat några tecken på kärlek för vår mamma.
Han hade sett hur svart mitt hjärta var, vilket gjorde det till det var det värsta ögonblicket i mitt liv. Det är för att det är det enda som har fått mig till att tvivla på om han någonsin kommer att låta mig träffa honom efter att jag låtit mamma dö.

"Alexis?"

Jag rycktes tillbaka till verkligheten av Nash mörka stämma.

Vi stod båda lutande mot väggen i en av korridorerna i skolan. Klassrummet hade öppnats och eleverna hade automatiskt börjat försvinna in för att sedan i sin tur göra korridorerna folktomma.
Jag hade inte rört mig ur fläcken.

Stella och resten av hennes marionetter hade också stannat upp och väntade på att jag skulle gå in före. Jag såg snabbt på Nash innan jag bestämde mig för att ta täten.
Vad jag inte fattade var varför ens Stella brydde sig om att det var så viktigt att jag och hon umgicks så öppet. Jag skulle lika gärna kunna vara den rika nollan i den här skolan, och jag hade egentligen inte haft något emot att vara ensam.
Ändå valde de att se till att jag fick som jag ville.

Då och då rycktes jag tillbaka till verkligheten på de första lektionerna för dagen av lärarnas höga röster eller av han som armbågade mig försiktigt i sidan. Det syntes tydligt på honom att han lätt hade läst av att jag var långt borta, i min egen lilla värld full av hemligheter.
Hemligheter som skulle kunna få mig och min bror mördade.