Hiding (Swedish)

Kapitel 17

Personen, vem de nu än var, måste ha förutsett att jag skulle springa. Han var hack i häl på mig, nästan lika snabb. Det var väldigt mörkt och ödsligt ute på gatan, tack vare vakterna som fört bort paparazzi, men för fösta gången var jag besviken över att bristen på folk. Det var inte så konstigt med tanke på att vädret höll på att skäppa sin första droppar sedan flera veckor bakåt. Under ett ögonblick var det enda som hördes mitt bultande hjärta som susade i öronen och hur mina skor slog mot marken. Panikslagen kunde jag bara fokusera på mina snabba flämtande andetag. Tätt bakom mig hördes sedan hans snabba klapprande skor mot marken också. Just som jag tyckte mig skymta muren till mitt hus kände jag hur en hand slöts kring min luva. Personen ryckte tag i den med en sådan styrka att jag tvingades stanna. Det plötsliga hindret resulterade till att jag snubblade och slog i marken med en hård dunst.

"Hmpf!" Kollisionen med marken måste ha slagit upp mina handflator, armbågar och knän, men mjölksyran i kroppen måste ha dolt smärtan. Halvt genomblöt, utan en tanke, försökte jag resa mig upp, men tappade i nästa sekund all luft och kippade efter andan. Anfallaren kastade sig ovanpå mig och låste fast hela min kropp genom att använda kroppstyngden, låste sina ben runt mina och höll ena armen runt mig och den andra för min mun. "SSSSCH! Skrik int..."

Instinktivt försökte jag skrika och sprattla mig loss, men förgäves. Utan något annat val tog jag tag med tänderna i handen som tryckts mot min mun. Jag bet tag i den köttfyllda delen. Hårt.

"AAAAARGH!" Överfallaren lossade sitt grepp i en bråkdel av en sekund. Med en svag metallsmak i munnen utnyttjade jag tillfället och träffade honom hårt i bakhuvudet med en knytnäve, så hårt att min hand pulserade i smärta. Just som mina händer är nära att slå i hans huvud på nytt fångades de upp i hans hårda grepp och trycks ner i marken på varsin sida om mitt huvud. Med skräcken bultande i mitt bröst skriker jag med allt kraft. "HJÄÄÄÄLP!"

Just som jag skrek i full hals häver sig anfallaren över mig, sätter sig på min mage och överröstar mig. "ALEXIS, DET ÄR JAG!"

Samma ögonblick som jag hörde rösten slutade jag tvärt röra mig. Jag blinkade upp mot honom genom regnet i ögonen från den blöta marken där jag ligger. De mörka nästan kolsvarta ögonen i mörkret var mer välbekanta än jag trott. Håret som lagt sig i ansiktet på honom gjorde det svårt i regnet att identifiera honom, men nog kände jag igen honom. Han slappnade av i händerna, men höll fortfarande fast mina mot marken.
"Nash?!"

"Vad i helvete tänkte du?!" Nu lossade han sina händer och rätade på ryggen så att han kunde se mig ordentligt fortfarande över mig. Om han trodde att han kunde läxa upp mig så hade han fel.
"Vad jag tänkte på? Vad i helvete tänkte DU på?!"

"Va?" Trots skuggorna i hans ansikte kunde jag tolka ett förvirrat, men också upprört uttryck. Han flyttade på sig och reste sig upp. Redo att inta försvarsställning. "Vad snackar du om? Du skulle just lämna huset utan att tala om för någon vart du skulle." Han pekade på mig. "Du är en magnet till fara."

Självklart lade han all skuld på mig. Bra jobbat, Nash.

"Nej!" Jag knuffade honom i bröstet och petade honom i bröstet gång på gång. "Du är den enda faran här. Du om någon har inte rätten att tala om för mig hur jag ska fatta beslut. Faktum är att du är den sista som någonsin skulle få den rätten med tanke på att du förföljde mig! Nej förresten, glöm det, du följer efter mig vartenda dag. Du inkräktar på mitt privatliv, du låter mig inte ens köra min egen bil! Och nu jagar du mig hela vägen tillbaka till mitt hus mitt på natten och brottar ner mig! Du skrämmer halvt ihjäl mig och sen läxar du upp mig?" Jag tog ett steg ifrån honom och plockade upp ryggsäcken som jag inte förrän nu märkt att jag hade tappat. Jag rotade snabbt i väskan och fiskade upp min kamera. Objektivet som satt på satt inte längre som det skulle. Glaset var sprucket och kamerans fokus lins satt snett, nästintill lös. "Du förstörde dessutom min kamera!"