Hiding (Swedish)

Kapitel 18

"Vad ska du göra i Ashville? Det där stället består av inget annat än... Ja, aska."

Det gjorde ont i hjärtat när han sa så. Jag gav honom en snabb blick utan att säga något. Det var mitt hem han snackade om, ett utav de sämre ställda städerna i Kolonin. Även om jag inte hade den bästa uppväxten fick han visa lite respekt, det var inte rätt läge att vara kall.

"Förlåt." Han suckade och justerade sätet bakåt genom att klicka på en knapp för att sedan luta sig bakåt med händerna bakom huvudet. Trots att jag inte ser honom mer än som en vän kunde jag inte låta bli att lägga märke till att hans T-shirt gled upp under hans öppna luvtröja mitt under rörelsen och avslöjade konturer av magmuskler.

Jag vände omedelbart blicken mot vägen igen och började tänka på vad det var jag skulle leta efter. Själv visste jag inte. Min mamma hade varit väldigt hemlighetsfull, tystlåten vilket är antagligen anledningen till att hon dog som hon gjorde... Mördad.

Jag svalde.

Det hela var kaosartat. Hur i hela friden kunde allt inträffa på en och samma gång? Det måste finnas ett samband, omöjligt att det hela skedde utav en slump på just förintelsedagen av Ashville.

Jag skruvade upp volymen och körde i ytterligare en halvtimma med Zac sovande bredvid innan jag äntligen lyckades nå avfarten till Ashville. Det första efter avfarten man mötte var en korsning utanför övergiven stormarknads byggnad med fönstren inslagna och tejpade för med kartonger. På väggarna hade någon klottrat med graffiti signaturer. På byggnadens bredsida skrivet över annat klotter stod det "R.I.P. to the people of Ashville" i vit text med en ängel ditmålad. Det var vackert.

Zac som hade nyktrat till när jag inte såg, betraktade nu också den. Utan att vetskap om vad jag gjorde hade jag fått bilen att stannat till. Jag vaknade ur dvalan och styrde bilen mot det håll staden låg. Resten utav vägen studerade jag och Zac omgivningen noga. Överallt låg, varuhus, lagerförråd, stugor och hus med långa avstånd till varandra med inslagna fönster, nedbrutna dörrar med trädgårdar och rabatter som var översvämmade av ogräs. Allt var plundrat på förnödenheter, dock var det inget som såg ut att ha blivit förstört utav bomben.

Till slut nådde vi platsen där en bil låg nervält i ett dike. Så fort jag fick syn på den stoppade jag bilen. Den stannade med ett hastigt ryck.

"Vad såg du för något?" Han såg sig omkring, och hade ännu inte upptäckt bilvraket som omringades av högt gräs och förmodligen lång den nersjunken i lera.

"Omkring femton meter bort i den riktningen ligger en bil."

Jag pekade ut mot vänster sida av vägen. Han tittade ut och letade och lutade sig bak i sätet igen när han såg den. Jag fortsatte förklara samtidigt som tittade bort på den.

"När jag skulle åka ut från Ashville till Gracebury utlöstes bomben. Men jag var inte ensam. Jag var med min bror." Jag hoppade ur bilen och lät bildörren va öppen. Utan att vänta på honom rörde jag mig åt det hållet bilen låg. Bakom mig hördes det när han öppnade dörren och skyndade efter.

"En bror?" Frågade han när han kom upp jämsides med mig.

"Ja. Han hette Joseph." Vi nådde vägkanten där bilen kört ner. Med lera som täckte två tredjedelar av våra fötter fortsatte vi gå mot bilvraket som nu bara var omkring 8 meter bort. Han gav mig en ogillande blick med hans blonda lockar hängande i ansiktet. Anledningen var förmodligen för att hans nya blå skor nu var förstörda.

"Jag köper nya till dig." Jag skakade på huvudet åt honom.

"Det behövs inte" svarade han med sina slafsande skor bredvid. "Vad hände då?"