Hiding (Swedish)

Kapitel 1

"Det här vårt hem. Ditt nya hem."
Jag märkte knappt att jag tappade väskan när jag fick syn på köket bredvid. Bredvid den stora hallen vi stod i fanns en stor öppning in till köket. Långsamt gick jag in och det jag fick se var ett gigantiskt kök. Köksbänken som var centrumet av rummet var av svart marmor och omringades av svartklädda barstolar i brunt trä. Köksluckorna var lika bruna som barstolarna och vid sidan om fanns ett bord, också i brunt trä med svartklädda stolar. Mitt på bordet stod en vas med en bukett vita blommor. Köket var minst sagt extraordinärt. Utan att bry mig om att de följde mig med blicken när jag fortsatte ut genom nästa öppning och kom ut i ett ovanligt stort vardagsrum bara för att upptäcka att det inte var ett vardagsrum. Det var en salong. Inte den typen av salong som man klipper håret i, piercar naveln eller fixar naglarna. Den här typen av salong var ett gigantiskt rum med en stor eldstad med stora breda soffor framför, väggar klädda med stora väldiga bokhyllor fyllda med böcker, växter som stod i stora krukor här och var.
"Vill du se ditt rum?" Jag snodde runt och såg dem stå vid trappan som ledde upp till flera okända rum. Vivian, som hon hade presenterat sig, var en kvinna i medelåldern med långt vågigt svart hår och lätt brun hy. Marc, hennes man som såg ut att vara något år äldre hade börjat få en lite grå ton i sitt mörka kortklippta hår, men hade fortfarande en muskulös kropp trots sin ålder. De båda såg på mig med spända leenden, förväntansfulla men också nervösa.
"Visst."
De började gå upp. Jag greppade min väska, slängde den över axeln och skyndade efter.
Golvet var i alla rum utom i den nedersta hallen täckta av en mörk heltäcksmatta som minskade ljudet av våra steg. Äntligen uppe gick de in till rummet längst in i hallen med mig efter. De öppnade rummet och lät mig gå in efter dem.
I rummet fanns en mörkbrun bokhylla lutad mot ena väggen med ett brett skrivbord bredvid. Mot väggen mitt emot fanns en bred dubbelsäng klädd i sitt med två nattygsbord med läslampor bredvid. När jag snurrat runt för att studera vartenda detalj i rummet var jag redo att studera det en gång till. Detta var för mycket, jag har aldrig ägt något mer än mina egna kläder, en skräpig gammal knapptelefon och en gammal enkelsäng.
"Du har inte sett det bästa än..." Vivian log nu med hela ansiktet och gick fram mot en dörr vid sidan om. En garderob full med klädhängare som bara väntade på att få hänga upp mina kläder.
Jag kramade om Naomi. "Tack så mycket för att ni ens övervägde att adoptera mig."
"Det var det minsta vi kunde göra." Marc lade sina händer runt mig och Naomi.
När jag drog mig tillbaka kände jag hur tårarna sved bakom ögonen. Några hann rulla ner för mina kinder innan jag drog mina händer över ansiktet för att torka bort dem. "Kan jag få en stund för mig själv? Jag kommer ner när det är dags för middag."
De såg förstående på varandra och nickade. Vad jag verkligen behövde var att få reflektera över det som hänt.
"Självklart, gumman." Marc lät Vivian gå ut innan han stängde dörren efter sig med ett vänligt leende.
Jag satte mig ned på ena sängkanten och blundade hårt med ansiktet i händerna. Mitt namn var nu Alexis och inte Alexandra. Hur kunde allt gå så fel? Vad var det min mamma var inblandad i? Vad det än var så måste det ha något att göra med den mindre atombomb som utplånat staden och fått bilen att plötsligt hamna i ett dike strax utanför min hemstad. Joseph var inte kvar i bilen när de hittade mig. Han måste ha trott jag var död. Hur som helst hade folk inte kunnat se oss tillsammans. Vi hade två helt nya identiteter som talade om att vi inte var syskon. Vad skulle polisen tro? Vi kunde inte båda ha blivit drabbade av minnesförlust. De skulle pressa oss båda på information, eller misstänka att vi varit två av de terrorister som orsakat attacken mot Ashville. Om min bror fortfarande levde skulle han leta efter någon sorts plats där han kunde hålla sig gömd och förmodligen återhämta sig från sina skador från olyckan. Han kan inte ha sluppit undan så enkelt. Han skulle välja ett ställe som var tillräckligt nära och samtidigt långt ifrån för att kunna hålla uppsikt över mig, han lovade mamma det. Han bryter aldrig ett löfte.

Ett år senare...
"Alexis! Vakna!" Det bankade på dörren.
"Vad...?" Jag mumlade med ansiktet i kudden. Lyckligtvis hade jag låst dörren istället för att få täcket iväg dragit.
Hon fortsatte slå på dörren innan hon stannade upp. "Gå upp ur sängen nu! Om fyra timmar är det dags för Marcs cocktailfest, håll ditt rum städat, och klä på dig nu!"
"Okej, jag kommer ner om en... Minut..." Jag var nära på att somna om igen, men så hörde jag hur det slog i dörren igen.
"Klockan är tolv för guds skull! Jag vill se dig äta frukost i köket om tio minuter! "
"JAAAAA, okej det räcker! Jag är vaken!" Trött sträckte jag ut armarna och spände mig.
"Påminn mig igen, varför vi ska ha cocktailfest?"
"Marc ska kanske bli befordrad till en högre chef inom säkerhetsorganisationen han jobbar för. Detta är hans chans till att få fler kontakter och..."
"Kyssa folks ändor så att han kan bli befodrad. Okej jag fattar, jag kommer om tio minuter."
Jag satte mig upp i sängen och gnuggade mina ögon. Persiennerna i fönstret släppte in några strimmor som som träffade mig i ögonen innan jag gjorde mig redo för att resa mig upp. En aning vimmelkantig fortsatte jag iväg mot mitt alldeles egna badrum, slängde en snabb blick mot mitt långa rufsiga bruna hår klädde av mig och steg in i duschen. Bara några minuter senare steg jag ur duschen, virade handduken runt håret och klädde på mig en badrock och stoppade in fötterna i ett par tofflor innan jag fortsatte ut genom rummet och ner mot köket.
Samtidigt som jag steg ner för trappan hörde jag på avstånd ett mummel av röster som blev högre ju närmre jag kom. "...och det är ytterst viktigt att hon inte misstänker något..." Vivian avbröt sig själv när jag kom in.
"Hej, gumman!" Marc hälsade med ett vänligt leende som verkade en aning spänt. Han kramade om mig innan han nickade i riktning mot diskbänken. "Jag har redan gjort din frukost, det ligger en tallrik där borta."
"Okej, tack pappa." Jag tar tallriken och sätter mig vid köksbänken och ser på Vivian som sitter framför mig. "Så vart var det ni pratade om? Det blev konstigt tyst här."
Vivian viftade bort det, en aning för fort. "Inget, vi pratade bara om räkningar och jobb, inget som du borde oroa dig för." Hon tog en klunk av sitt glas med vatten innan hon fortsatte. "Hur går det med din danskurs förresten?"
Jag pratade samtidigt som jag spetsade baconbitarna med min gaffel. "Bra, min danslärare, fröken Montez säger att jag är färdig lärd i alla danser hon har att lära ut. Vals, bugg, tango, quickstep och salsa."
"Wow, inte visste jag att det gick så bra för dig!" Marc stötte till mig med armen. "Hur kommer det sig att du inte tävlar då? Fröken Montez har ring och frågat, men varje gång har du tackat nej."
Jag svalde. "Jag gillar inte att tävla, jag vill bara dansa för att det är kul. Dessutom är det inte så att det är så många som dansar längre iallafall..."
"Du har rätt, man ska göra något för att det är kul." Vivian log plötsligt med ett brett leende. "Vet du vad som är kul? Shopping! Vad säger du om en shoppingrunda med mig? Innan cocktailfesten börjar?"
Tanken på shopping lockade inte. "Nja..."
"Var inte så tråkig, gör dig i ordning nu! Jag väntar på dig här nere." Hon klappade med händerna och sjasade iväg mig.
"Okej, okej! Jag kommer ner om en liten stund."
Några minuter senare satt jag en silverfärgad BMW i8, iklädd i ett svart linne och ett par blå byxor, med svarta boots och uppsatt hår. Vi parkerade strax utanför ett shoppingcentrum och gick in arm i arm. Vår första tanke när vi såg närmaste café var att fixa varsin milkshake med jordgubbssmak och göra upp en lista med saker som vi behövde. Vi upptäckte väldigt snabbt att det mesta egentligen var saker vi ville ha.
"Vad har du skrivit ner?" Viviana lutade huvudet åt sidan för att se vad jag skrivit.
Jag visade henne den samtidigt som jag läste högt. "Anteckningsblock, pennor, penslar, armbandsur, en klänning inför ikväll och nya skor."
"Inte illa." Hon nickade samtidigt som hon läste igen listan, trots att jag just läst upp den. "Jag skrev, "ALLT"."
Vi skrattade och småpratade lite innan vi reste oss upp för att leta efter vad vi nu än "behövde".
Två timmar senare klev vi belåtna ur bilen på vår uppfart och började gå mot ytterdörren. Varje dag häpnades jag av vårt (utan att överdriva) gigantiska hus som var målat i vitt, stort och majestätiskt med välskött trädgård. Enligt min nya klocka som satt på min handled var klockan bara två. Alltså hade jag två timmar på mig att göra mig i ordning innan gästerna skulle komma.
Efter att ha gett Vivian en puss på kinden skyndade jag mig upp till mitt rum.
Jag har aldrig varit den personen som tyckt om att göra mig fin, jag har aldrig brytt mig egentligen, men idag kände jag mig ovanligt glad. Jag packade genast ur shoppingkassarnas innehåll, fyllde min bokhylla med fler böcker, lade anteckningsböckerna i skrivlådan till skrivbordet, lade mitt nya objektiv bredvid min kamera i bokhylla, bytte om till den nya klänningen jag köpt. Med en väldigt dömande blick studerade jag flickan i spegeln. Hon hade en fin gyllenbrun hud, brunt långt och lockigt hår och var iklädd i en röd klänning och röda pumps. Klänningen hade en fin urringning som delade sig i ett V. Den satt åtsittande på överkroppen, men satt mjukt åt i midjan och böljade ner för låren. Som pricken över i fäste jag dropp formade diamant örhängen i örsnibbarna innan jag tog min handväska och steg ut ur rummet.