LOVERBOY 2

Kapitel 9

Huvudet dunkar. Det känns som någon slagit mig riktigt hårt men jag kan direkt ana vad som kan ha orsakat huvudvärken. Jag sätter mig upp i den stora sängen och ser mig runt. Andra sidan sängen är tom men när jag ser på väckarklockan förvånar det mig inte. Klockan är drygt 11 på förmiddagen. Jag tror jag aldrig sovit såhär länge. Snabbt reser jag mig upp och går ut från sovrummet. Adams t-shirt hänger löst på min kropp och skulle lika gärna kunna vara en klänning.

"Hej" säger jag och förvånas över min raspiga morgonröst. Adam, som står vid spisen vänder sig om.

"Åh hej. Jag hade tänkt komma in med frukost" säger han, för bort stekpannan från spisen och tar ett steg mot mig. Han drar bort en hårslinga ur mitt ansikte och ser på mig.

"Har du ont i huvudet?" jag nickar endast till svars och han går bort mot ett av köksskåpen och tar fram, vad jag antar, är en huvudvärkstablett och räcker till mig.  Jag tar tacksamt emot den och går mot diskhon för att fylla ett glas med vatten.

"Jag brukar inte sova såhär länge" säger jag ursäktande och ser på honom. Han ser på mig och ler mjukt.

"Jag antog att du ville sova. Vi kom hem ganska sent igår" jag nickar och går in i hans famn där jag trycker mig mot hans bröstkorg. Han lägger armarna om mig och jag njuter av den värmande omfamningen. Jag vinklar huvudet upp och ser på honom. När våra blickar möts skrattar vi båda till och han kysser mig mjukt.

"Vi kanske borde vänta tills jag borstat tänderna" säger jag och skrattar. Han ler och skakar på huvudet.

"Jag struntar i det" säger han och jag ler när han kysser mig igen. Vi lägger upp äggröran i skålar och sätter oss i soffan. Det är mysigt att sitta så nära honom och äta, trots baksmällan.

—————————————————————————

"Jag tänkte gå och köpa något att dricka, vill du ha något?"

"Jag tar gärna en vatten" säger jag och han nickar. Han går upp för den långa trappan och mot det lilla stånd som säljer allt från varmkorv till sockervadd. Det är verkligen en stor skillnad mellan college-matcher och high school-matcher. I high school kunde man som mest förvänta sig popcorn och läsk från någon elev som ville tjäna extra pengar. I högtalarna hörs även en röst som presenterar alla spelare var för sig och deras ansikte syns på jumbotronen. För varje namn jublar publiken.

"Varsågod" Adam räcker mig en vattenflaska och jag tackar och tar emot den. Han sätter sig bredvid mig och jag lägger min hand i hans. Plötsligt hörs rösten säga

"NUMMER 17 XANDER SMITH!!" och återigen jublar publiken.

"Är det..." börjar Adam och tittar på jumbotronen där en leende Xander syns. Det är en snygg bild, det måste jag medge, jag har alltid varit svag för hans leende.

"Ja" säger jag och ser på honom. Av någon anledning är det pinsamt. När jag tänker på det kanske det inte är så konstigt ändå. Jag menar, mitt ex ansikte är på en gigantisk skärm som min nuvarande.... ja vad han nu är... kan se. Dessutom är det en hel publik som jublar och hurrar när de hör hans namn.  När jag ser på Adam ser jag hur osäker han är, vilket är olikt honom. Känner han sig utmanad, pressad eller bara nervös?  Jag kan inte sätta fingret på det men jag vet hur jag ska lösa det. Jag lägger handen under hans haka och vrider ansiktet så att han ser på mig.

"Glöm honom" säger jag och trycker mina läppar mot hans. Jag flyttar min hand från hans haka till hans kind och smeker hans ansikte. När jag till slut drar ifrån ler vi båda stort.

"Okej" säger han. Nu är det hans tur att ta sig hand i min.

Allt går bättre än förväntat. Varje gång Seattle gör en miss eller Florida gör en touchdown skriker gubben framför oss så högt så att man tror att han ska tappa rösten. Ingen av oss kan hålla oss för skratt och flera gånger har han vänt sig om och stirrat ut oss. I halvtid börjar alla röra på sig från sina stolar för att gå på toa eller köpa mer popcorn.