LOVERBOY 2

Kapitel 60

Tre veckor senare 

Det finns dom dagar jag älskar psykologi. Dagar då jag fascineras över hur vi kan tänka som vi tänker och varför vi gör som vi gör. Men det finns också andra dagar där jag fullkomligt hatar det. Där ingenting känns rimligt och där allt bara känns meningslöst. Idag är just en sån dag där allt bara känns meningslöst. Jag sitter hemma vid köksbordet med kursboken i ena handen och med en penna jag stressat slår mot bordet i den andra handen. Hade Xander varit hemma hade han klagat på ljudet och bett mig ta några djupa andetag. Det hade förmodligen lett till att jag fått ett vredesutbrott på honom som varje gång han försöker "lugna ned mig". Både han och jag borde därför vara glada över att han just nu är på fotbollsträning.  Av någon anledning har hans försök att lugna ned mig alltid motsatt effekt på mig. Xander kallar det "hormoner" men jag skyller på att han bara är jobbig och störande. Jag suckar för tusende gången och lägger sedan ned boken. 

"Jag fattar verkligen ingenting" säger jag för mig själv. Jag reser mig upp och går bort till kylen för att ta en flaska vatten. Som vanligt är magen i vägen och jag känner mig som en flodhäst som försöker ta sig runt. Folk sa till mig att jag bara ska njuta nu när jag bara har en månad kvar av graviditeten. Att jag ska ta vara på den här speciella kontakten jag och bönan har. Jag tror att alla som sagt så till mig egentligen aldrig varit gravida. För det här är hemskt. Jag kan knappt röra mig, jag orkar ingenting och jag har ont precis överallt. Just nu vill jag bara att bönan ska komma så jag slipper vara gravid längre. 

Istället för att gå tillbaka till köksbordet och tillbaka till pluggandet går jag till vardagsrummet. För mig låter det just nu som en mycket bättre ide att sitta och titta på tv istället för att plugga. Jag slår på tv:n och blir genast på bättre humör när jag ser att en repris av "keeping up with the kardashians" spelas. Det slutar med att jag ser avsnitt efter avsnitt men så småningom börjar jag känna hur en smärta sprider sig över magen. 

"Inte nu igen" säger jag och suckar för mig själv. Jag har inte haft förvärkar på länge och jag har kunnat slappna av en aning. De har bara börjat göra ondare och ondare och idag verkar de slå ett nytt rekord i smärta. Jag gör det enda som har visat sig lindra smärtan, det vill säga att röra sig. Jag börjar gå runt i lägenheten men hinner inte långt förens jag känner hur det blir blött. När jag tittar ned så har jag en stor, växande fläck längs mina leggings. 

"Åh nej. Nej, nej, nej" Säger jag i panik. 

"Vad sjutton gör jag nu? Var du tvungen att välja den tidpunkt din pappa INTE är hemma" säger jag mot magen. Jag går mot soffan och hämtar min telefon och ringer Xander. Signal efter signal går fram men inget svar. Det kanske i och för sig inte är så konstigt i och med att han är på träning. Jag väljer därför att ringa mamma. 

"Hej gumman! Jag tänkte precis på dig, jag har nämligen lagat..." börjar hon men jag avbryter henne. 

"Vattnet har gått och Xander är inte hemma! Du måste köra mig till sjukhuset!" Säger jag och det blir helt tyst i andra änden av telefonen. 

"Mamma?" Frågar jag efter en stunds tystnad. 

"Men gud! Redan? Åh vad kul älskling!" säger hon och låter väldigt exalterad. 

"Jag vet, jag är lika chockad som du är! Kan du skjutsa mig eller ska jag behöva gå till sjukhuset?" Frågar jag stressat. 

"Ja, javisst! Jag åker direkt" säger hon och jag lägger på. Jag går sakta till sovrummet och tar av mig dom blöta leggingsen och byter ut dom mot mjukisbyxor. Efter det hör jag hur ytterdörren öppnas och det tar inte lång tid förens mamma kommer in i sovrummet.