LOVERBOY 2

Kapitel 39

Förra kapitlet...

"Okej Julia, du ska få börja med att ta ett test" säger hon och ger en genomskinlig kopp till mig. Jag tar emot den och går med nervösa steg ut ur undersökningsrummet och mot toaletterna vi precis varit vid. Tusentals panikkänslor väller över mig och det känns som att jag går i en dimma.  Jag kan inte vara i den här situationen igen. Jag kan inte vara gravid, jag kan bara inte vara det. Jag har lust att gråta, bara släppa allt men håller det inom mig.

Tänk om jag är gravid...

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag kommer tillbaka in till undersökningsrummet lämnar jag koppen till henne och hon tar fram ett graviditetstest och sätter det i koppen.

"Det kan ta några minuter innan vi får svaret" säger hon och jag nickar. Tiden känns som en evighet när jag sitter på den höga stolen i väntan på svaret. Jag ser från klockan på väggen till tavlorna på vägen och till mina skor. Jag försöker andas, försöker tänka positivt för att inte låta paniken ta över hela mig.

"Så... då ska vi se" säger Dr. Montgomery och tar upp stickan.

"Det verkar som du är gravid" säger hon. Jag känner inombords hur hela min värld rasar. Hur alla mina planer, alla mina drömmar för mig och Xander, för mina studier och för hans fotboll bara försvinner. Det här kan inte hända.

"Men... Men jag tog ett test för några veckor sedan. Det visade negativt" Säger jag men märker hur svårt det är att få fram orden.

"Det är mycket möjligt att du var gravid redan då men att det var för tidigt för att ta ett test" säger hon.

"Men tanke på din reaktion antar jag att den här graviditeten inte är planerad" säger hon och jag nickar. Det känns som om jag har tappat talförmågan för jag får inte ut annat än en nickning. Jag vill skrika men min kropp befinner sig fortfarande i chock.

"Finns det någon vi kan ringa, en partner, en förälder eller en vän?" Frågar hon och jag skakar på huvudet.

"Inte nu... allt kom så plötsligt... Jag kan inte" börjar jag men får inte ut en ända fullständig mening. Dr. Montgomery reser sig upp och går fram mot mig. Hon lägger en hand på min axel och ser på mig med mjuk blick.

"Jag förstår att det här är en chock. Men allt kommer att bli okej, det kommer gå bra oavsett vad du bestämmer dig för att göra" säger hon och jag ser på henne.

"Jag vill att vi gör ett ultraljud för att vara säkra. Då kan vi även se vilken vecka du är i" säger hon tar fram en liten dator på hjul.

"Om du bara kan lyfta upp din tröja så ska vi ta en titt här" säger hon och jag gör som hon säger. Dr. Montgomery tar fram en stav som är ihopkopplad till datorn hon rullat fram.

"Det här kan vara lite kallt" säger hon och sprutar lite genomskinlig gel på min mage. Hon för staven fram och tillbaka över min mage och jag ser på skärmen där jag endast ser svarta skuggor.

"Där" säger hon och pekar på skärmen. Det är en liten grå fläck mitt i alla svarta skuggor. Jag kan inte slita blicken från den.

"Det ser ut som en böna" säger jag tyst och Dr. Montgomery skrattar.

"Ja det kan man säga. Det är lite tidigt nu för att se ben och armar så det är som en liten böna" säger hon och när jag ser på henne ler hon mot mig.

"Du verkar vara i vecka 9 så jag skulle säga att beräknad födsel borde vara i slutet på december. Vi kan fastställa ett mer exakt datum på vårt nästa besök" säger hon och jag nickar. Den panik jag hade innan är som undanryckt av bilden från ultraljudet. Min lilla böna. Just nu kan jag bara tänka på att jag och Xander kommer bli föräldrar i december. En liten julbebis.