LOVERBOY 2

Kapitel 52

Lägenheten känns tom utan Xander, trots att han bara är borta en kväll. Det är något med ikväll som gör att det känns annorlunda att vara ensam hemma än alla andra dagar då någon av oss är hemma själv. Jag försöker sysselsätta mig med att plugga och titta på film men inget får mig att riktigt slappna av.

"Vad ska vi göra ikväll då?" Frågar jag högt. Uppenbarligen har jag blivit en sådan som pratar högt med sin gravidmage vilket känns en aning pinsamt nu när jag är ensam hemma. Av någon anledning känns det inte lika pinsamt när det är jag och Xander som gör det tillsammans. Jag suckar för mig själv i vardagsrumssoffan och slår på tv:n ännu en gång för att se en repris av "Kepping up with the Kardashians". Det tar dock inte lång tid förens min mage börjar kurra, vilket har visat sig inte vara en ovanlighet för mig de senaste veckorna.

"Det finns ju ingenting" säger jag och suckar ännu högre när jag tittar in i kylskåpet, detta trots att jag och Xander veckohandlade bara för några dagar sedan. När jag stänger kylskåpsdörren ser jag bilnycklarna ligga på köksön och jag funderar om det är värt att åka till affären. Det tar inte lång stund förens jag tar nycklarna och går för att sätta på mig ytterkläderna.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag flyttade från Sverige till USA var jag alltid så fascinerad av matbutikerna och hur mycket det skiljde sig från Sverige. Allt var så mycket större och det fanns så mycket mer av allt. Det tog inte lång tid förens jag började sakna svensk mat och allt som hör till. Nu, flera år senare, har jag definitivt vant mig och saknaden av den svenska maten har minskat. När jag kommer in i butiken börjar jag gå mot snackshyllan och står och tittar på alla olika valmöjligheter.

"Vad gör du här?" Frågar en röst och när jag vänder mig om ser jag Pappa.

"Hej! Jag blev hungrig och vi hade inget hemma. Vad gör du själv här?" Frågar jag.

"Jag ska över till en kompis och se på lite fotboll så tänkte stanna här innan och köpa lite snacks" säger han.

"Vart har du loverboy då?"

"Han är ute med några kompisar, jag tror dom skulle hem till någon och ta en öl eller något" säger jag och han nickar.

"Jag som trodde det inte var möjligt att separera er två" säger han med retsam ton och vi båda skrattar. Men plötsligt börjar en smärta sprida sig över min mage och jag jämrar mig.

"Vad är det?" frågar han och jag lutar mig framåt.

"Jag vet inte, det är... det är något som är fel" säger jag och tar tag i hyllan bredvid mig. Smärtan fortsätter och jag vet inte vad jag ska göra.

"Sätt dig" säger han och tar tag i min hand och leder mig ned på golvet. Jag lutar huvudet bakåt och lägger en hand på magen som fortfarande gör ont. Paniken sköljer över mig som en flodvåg och alla möjliga mardrömsscenarion börjar forma sig i mitt huvud. Jag känner hur min andhämtning blir allt snabbare och hur det blir allt svårare att få luft. Mitt hjärta slår fort och dess ljud är det enda jag tycks höra.

"Andas Julia" säger pappa och lägger en hand på min axel. Han tar djupa andetag och signalerar till mig att göra detsamma. Men det är som om något i min kropp sätter stopp. Som om det enda som finns är den här panikslagna andningen. Min kropp har glömt bort hur det är man andas på något annat sätt. I ögonvrån ser jag hur ett fåtal människor samlas omkring oss, chockade över vad som utspelar sig framför dom.

"Vi behöver ringa efter en ambulans" säger pappa till någon av dom och jag ser på honom i ren och skär panik.

"Julia" säger han och drar en hand över min panna. Han försöker få kontakt med mig men det är som om min kropp har stängt av. Smärtan, bristen på luft och det konstanta dunkande ljud i mina öron från mitt hjärta gör allt för mycket.