LOVERBOY 2

Kapitel 57

Julias perspektiv

"Att förlora någon är aldrig enkelt. Det tror jag vi alla kan komma överens om. Men att förlora någon nära sig och att förlora någon som Steve gör allt svårare. Från vad Mrs. Smith har berättat har jag förstått att Steve var en underbar man. Någon som alltid hjälpte till och som alltid satte ett leende på andras läppar. Steve levde ett fartfyllt liv med allt från amerikansk fotboll till baseball. Ja, man kan säga att sport var lite Steves grej. Han hade även turen att bli pappa, till Philip och Xander. Han var en pappa som alltid ställde upp och som alltid fanns där för en, för just sån var ju Steve" Prästen växlar blicken mellan Xander, Nora och Philip och tillslut även mig där vi sitter på första raden, längst fram i kyrkan. Förmiddagssolen spelglas in genom det färgade fönstren och liknar strålkastare över hela lokalen. 

Jag ser på Xander som med tomma ögon ser framåt mot kistan. Tårar rinner ned för hans kinder men han gör ingenting för att stoppa dom. Jag väljer att lägga min hand på hans lår. Som ett tecken på att jag finns där honom, att jag är precis vid hans sida. Jag har aldrig varit på begravning, iallafall inte för någon som står mig så pass nära som Steve gjorde. Jag kanske var på en gammal fasters begravning när jag var liten, men det är inget jag minns. Men en sak är säker och det är att jag aldrig kommer glömma den här dagen. Den dagen när så många av Xanders familj och vänner samlas i en och samma lokal, iklädda svart, för att ta farväl av Steve. Begravningen är lång men vacker och det är den finaste av hyllningar till Steve. Jag ser på när hans gamla college-vänner går fram till kistan och lägger varsin baseboll-keps på den samtidigt som de säger sina farväl. När det tillslut är tid för Nora, Xander och Philip att gå fram för att ta sina sista farväl stannar jag kvar i kyrkbänken, osäker på vad som förväntas av mig. Jag har alltid blivit välkomnad in till deras familj, ända sedan Xander och jag började dejta när vi gick i high school har Nora och Steve välkomnat mig med öppna armar. Men det känns fel om jag skulle gå fram tillsammans med dem på hans begravning. 

Nora, Xander och Philip hinner gå några meter innan Nora vänder sig om och ser på mig. Det skär i mig att se hennes rödsprängda ögon och tårarna som rinner för hennes kinder. Hon sträcker ut sin hand mot mig och ler mjukt och jag följer hennes tysta direktiv och går fram till henne. Vi samlas runt kistan och lägger blommor på locket. En bild av en leendes Steve står även uppställd på locket. Nora tar ett hårdare tag om min hand och jag stryker min hand över hennes överarm. Hon ser upp på mig och ger mig sedan en lång kram. Hon fortsätter med att ge Philip och till sist Xander en lång kram. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tre veckor senare

"Jag tänkte fråga om det är något speciellt du vill göra på Söndag? Det är ju inte varje dag man fyller 20?" Säger jag och sätter mig bredvid Xander som ligger i soffan, som han gjort de senaste tre veckorna. Han har inte sagt mer än två meningar till mig sedan Steves begravning och de enda gångerna jag sett honom röra sig från soffan är när han gått på toa eller för att hämta något ur kylskåpet. Jag tror han bytt kläder två eller tre gånger under hela tiden och det plågar mig att se honom må såhär. Men ovetandes om vad jag borde göra för att hjälpa honom låter jag det fortgå. 

"Det är lugnt" säger han men möter inte min blick. Jag drar en hand genom håret i försök att dölja min irritation av bristen på engagemang från hans sida. Inte specifikt bristen av engagemang för hans kommande födelsedag utan för hela tillvaron. 

"Du kanske kan fundera ut något, det hade varit kul att få fira dig" säger jag och när han varken säger eller ger någon form av respons reser jag mig upp.