LOVERBOY 2

Kapitel 33

Ambulansen hade fört med sig Steve till sjukhuset. Nora, Xanders mamma hade följt med i ambulansen och vi alla stod helt chockade kvar. 

"Åk till sjukhuset ni" säger mamma och lägger en hand på min axel. Jag nickar och ser på Xander som står som förstelnad. 

"Xander" säger jag försiktigt och tar hans hand. Han verkar komma ur sitt trans och nickar en aning. 

"Ring mig sen" säger mamma när vi sätter oss i bilen. Jag nickar och Xander startar sedan bilen. Hela vägen till sjukhuset är vi båda tysta. Det finns egentligen inte så mycket att säga. Allt vi har är egentligen bara frågor. Ambulanssjukvårdarna kunde inte säga något mer än att det var akut och att han behövde komma till sjukhuset på en gång. Vi vet ingenting, och det är det som är mest skrämmande. 

När vi kommer in genom sjukhusdörrarna möts vi av ett stort väntrum och en liten reception. Jag går fram och en äldre kvinna ser upp på mig. Hon ler mjukt mot mig. 

"Hej vi letar efter Steve Smith, han fördes hit med ambulans" säger jag.

"Steve Smith..." börjar hon och börjar knappa på sin dator. 

"Han genomgår just nu flertalet tester, ni kan slå er ned i stolarna här borta så läkarna kommer komma ut så fort dom vet något" säger hon och pekar mot väntrummet. 

"Okej tack" säger jag, tar Xanders hand och sätter oss ned. 

"Vill du ha något, kaffe eller så?" Frågar jag men han skakar på huvudet. Jag lägger en hand på hans axel och han ser på mig. 

"Det kommer bli bra, han kommer må bra" säger jag och jag ser hur han försöker forma ett leende.

"Jag kan bara inte fatta vad som hände" säger han och jag nickar. 

"Det är chocken, den kommer förmodligen lägga sig snart" säger jag och han nickar. Jag märker hur han inte vill prata så det enda jag gör är att lägga huvudet på hans axel och hålla om hans hand. Det finns inte så mycket mer jag kan göra för att lugna honom. 

"Xander?" Jag lyfter på huvudet och ser upp på Xanders mamma. Hon är helt rödsprucken i ögonen och hennes kinder är svullna av alla tårar. 

"Mamma" säger han, reser sig upp och kramar om henne. Även jag reser mig upp och kramar om Nora när hon och Xander släppt varandra. 

"Har du fått höra något?" Frågar jag henne och hon skakar på huvudet. 

"Han vaknade upp några minuter efter vi kommit till sjukhuset. Läkarna bestämde sig för att göra en massa tester. Han gör någon slags magnetröntgen av hjärnan nu tror jag" säger hon och jag nickar. 

Vi sätter oss ned alla tre vid samma stolar. Tiden går och det känns som en evighet. En evighet av frågor, tankar och tystnad. 

"Mrs. Smith" en läkare kommer ut från samma glasdörrar som Nora hade kommit ut från. Vi reser oss upp samtidigt. 

"Ni kan träffa honom nu" säger han och jag tvekar en aning om Xander vill att jag ska följa med. Det är ju så... intimt. Det är hans pappa som ligger där inne på en sjukhusbädd. Jag är ju inte en del av familjen, så det känns konstigt att tränga mig på.  Mina orostankar lugnas snabbt av Xander som greppar min hand och börjar gå. Han vill ha mig därinne. Vi går igenom den långa korridoren av patientrum tills läkaren stannar vid ett. Därinne ligger Steve i klassiska sjukhuskläder. Rummet är vitt men ljust tack vare det stora fönstret. Nora går fram till Steve och sätter sig på en stol som är placerad alldeles intill sängkanten. Jag och Xander slår oss ned på två stolar som är placerade på andra sidan sängen.