LOVERBOY 2

Kapitel 42

Julias perspektiv

Jag sitter på sängen i mitt gamla rum med mamma bredvid mig. Vi har inte pratat så mycket. Mest suttit bredvid varandra. Tårarna har slutat rinna. Jag tror helt ärligt inte att jag har mer gråt inom mig. Det som är kvar nu är tomheten. För utan Xander känns det så fruktansvärt tomt. Jag hör dörren öppnas och jag ser upp på Jacob.

"Han var här" säger han med neutralt tonfall.

"Vad sa han?" frågar jag och ser på Jacob som stannat i dörröppningen.

"Typ att han ångrade sig, att det enda han ville vara att vara med dig och ert barn" säger han och jag suckar.

"Jag borde prata med honom... Är han kvar?" Frågar jag och ställer mig upp.

"Jag skickade iväg honom, han har sårat dig tillräckligt" säger Jacob och lägger händerna i jeansfickorna.

"Vad sa du till honom?" Frågar jag och ser oroat på Jacob. Känner jag Jacob rätt har han tagit på sig beskyddarrollen och varit helt iskall.

"Jag sa att han har sårat dig tillräckligt. Att det inte var rätt att lämna dig i det läget" säger han.

"Men jag borde ändå prata med honom..." säger jag.

"Vänta..." börjar jag men Mamma tar tag om min handled.

"Det kanske är bäst för dig att smälta allt. Det har varit en lång dag för dig. Du kan prata med Xander imorgon" säger hon och jag sätter mig bredvid henne på sängen igen.

"Jag håller med, du har all tid i världen att prata med honom imorgon" säger Jacob.

Jag nickar och lägger mig i sängen och försöker somna. Det hade varit så enkelt att bara kunna sova bort alla tankar och all oro.

"Vi ses imorgon älskling" säger mamma och pussar mig på håret innan hon släcker taklampan och lämnar rummet.

Nästa morgon väcks jag av mamma som stryker sin hand över mitt hår.

"Hej älskling" säger hon när jag ser upp på henne.

"Pappa och jag åker till jobbet nu" säger hon och ler mot mig.

"Och Jacob?" frågar jag och sätter mig upp i sängen.

"Han var tvungen att åka tillbaka till universitetet. Det var någon viktig föreläsning. Han hälsade att han skulle komma hit så fort han kunde" säger hon och jag nickar.

"Ha en bra dag, så ses vi senare" säger hon och kramar om mig. Hon lämnar sedan mitt rum och lite senare hör jag ytterdörren stängas. Jag går upp ur sängen och byter om från kläderna jag sov i. Visserligen är dom pyjamasbyxorna och linnet inte så olikt det jag sovit i. Men det känns ändå som en nystart på dagen om jag lämnar kläderna jag hade på mig igår bakom mig. Nere i köket häller jag upp ett glas apelsinjuice och går ut och sätter mig på baksidan. Solen lyser starkt och jag blundar och njuter av värmen den ger mig. Jag lägger en hand på min mage och förundras över tanken att det faktiskt är ett barn som växer inom mig. Min mage ser ju fortfarande likadan ut som det gjorde innan, så det känns svårt att föreställa sig.

"Vilken situation vi satt oss i, du" säger jag och skrattar till.

"Jag kommer bli en av dom som pratar med sin gravidmage, eller hur?" säger jag och rör handen över magen.

"Jag får låtsats att du svarar" säger jag tyst för mig själv och suckar.

Xanders perspektiv