LOVERBOY 2

Kapitel 47

Det känns som att tiden försvinner från oss. Dagar känns som timmar och veckor känns som dagar. Jag antar att det blir så när man har mycket som pågår i ens liv. Allt annat blir som "ur fokus" och man förlorar tidsperspektivet. Dom senaste veckorna har allt varit en berg- och dalbana, både för mig och Xander. Mitt mående har fysiskt gått upp och ned då jag vissa dagar inte kunnat göra annat än att sitta bredvid toaletten illamående samtidigt som jag andra dagar känner mig som världens friskaste person. Jag antar väl att det är bönan som försöker spela ett spratt på mig. Jag är i vecka 17 nu och tydligen ska illamåendet inte gå över förens runt vecka 20. Men trots att jag ibland känner mig stark och frisk tynger annat ned mig. Xanders pappas mående har inte förändrats mycket. Förra veckan fick han komma av respiratorn då han klarade av att andas själv vilket i sig kändes som ett väldigt stort framsteg. Sedan dess har man bara gått och väntat på att han faktiskt ska vakna. Allt känns så hopplöst när det inte finns några svar utan allt består av en massa "kanske" och "förhoppningsvis". Jag märker hur det påverkar Xander, hur han försöker hålla sina känslor inne och visa sig stark. Vid det här laget vet jag inte om det är för att skydda mig eller sig själv.

Jag står i badrummet och borstar tänderna och studerar min spegelbild. Jag vrider mig till sidan och drar handen över magen som har blivit mer och mer synlig de senaste veckorna. Det är inget som är uppenbart och någon som inte visste att jag var gravid skulle inte se det bara från att se på min mage. Det påminner mig om det faktum att jag och Xander inte har berättar för någon att jag är gravid. Det, som allt annat, har väl runnit ifrån oss i och med allt annat som hänt. Det är väl något vi glömt bort. Jag antar också att det skulle kännas konstigt att fira när vi inte har någon information gällande Xanders pappa.

"Det känns så surrealistiskt" hör jag Xander säga och när jag ser upp i spegeln ser jag hur han lutar sig mot dörrkarmen.

"Jag vet, det blir väl mer och mer på riktigt desto större jag blir" säger jag och han nickar.

"Hur mår du idag?" Frågar han och jag vänder mig om och ser på honom.

"Bättre än igår. Jag tror igår var något from av rekord i antalet gånger jag behövde springa till toan" säger jag och skrattar till när jag tänker på gårdagen. Xander hade försökt sitta vid mig och hjälpa mig så gott det gick men inget hjälpte. Jag har spenderat så många dagar jag kunnat hemma och pluggat, såvida det inte varit någon viktig föreläsning. Idag kan jag som tur är hålla mig hemma hela dagen.

"Jag ska åka till träningen nu, jag kommer hem lite senare i eftermiddag" säger han och jag nickar. Han går mot mig och lägger sina händer på varsin sida om mitt ansikte. Han ser mig så pass djupt i ögonen att det pirrar i hela kroppen. När hans läppar tillslut rör mina kan jag inte hejda mig från att dra honom närmare mig. Hålla honom kvar så att han inte kan gå till skolan. När hans läppar släpper mina lutar han sin panna mot min.

"Säker på att du inte kan stanna?" Frågar jag och han nickar.

"Jag har träning. Hade jag kunnat hade jag inte rört mig en millimeter från dig, tro mig" säger han och jag skrattar.

"Jag ringer dig direkt efter jag slutat" säger han och jag nickar. Han böjer sig ned och kysser ömt min mage.

"Jag älskar dig" säger han och kysser mig en gång på kinden innan han lämnar badrummet och sedan även lägenheten.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag började studera psykologi trodde jag det skulle vara enkelt. Jag trodde att jag skulle få analysera något fall, lära mig någon teori och det skulle vara allt. Men nu när jag gått snart två år på psykologilinjen har jag märkt att det är ingenting av det jag förväntade mig. Framförallt är det otroligt mycket att läsa. Kapitel efter kapitel om en specifik teori som vi sedan ska kunna utantill. I början var det överväldigande men nu har man vant sig mer och mer. I början kändes det näst intill omöjligt att få klart alla uppgifter och hinna läsa allt i tid. Men nu när Xander inte är hemma kan jag passa på att sprida ut alla 1000 olika kursböcker på köksön och försöka läsa igenom så mycket som möjligt. Det är i sånna här lägen jag är glad över att jag inte bor i ett trångt studentrum. Jag sitter på en av barstolarna med en kursbok i knät när jag hör dörrklockan ringa. När jag öppnar dörren möts jag av Hanna som står där med öppna armar.