LOVERBOY 2

Kapitel 49

Jag märker inte ens när Xander parkerar bilen hemma vid lägenheten samma kväll. Den senaste tiden har jag märkt av hur jag blir allt tröttare och tröttare. Vissa föreläsningar är jag nära på att nicka till, vilket jag tror inte skulle uppskattas så mycket av professorerna. Tack och lov somnade jag den här gången bara i bilen. Någonstans i sömnen känner jag hur Xander bär upp mig i sin famn och in i lägenheten. När han tillslut lägger mig i vår säng har jag väckts ur min sömn och ser upp på honom.

"Tack för att du tar hand om mig" säger jag sömnigt och jag ser hur ett leende formas på hans läppar. Han börjar sedan ta av mig mina kläder så att jag tillslut bara ligger i sängen med underkläder.

"Vill du ha den här?" Frågar han och håller upp en av hans t-shirts han tagit upp från sin byrålåda. Jag nickar och sätter mig upp i sängen för att sätta på mig den. När Xander tillslut kryper ned i sängen lägger jag mig med huvudet på hans bröst. Han för genast en hand till min mage, förmodligen i hopp om att få känna bönan igen. Tråkigt nog verkar bönan lika sömnig som mig och varken Xander eller jag känner någon form av rörelse.

"Juste, jag köpte en present till dig idag" säger jag och reser mig upp ur sängen.

"Vi kan ta det imorgon Julia, jag vill ha dig här" säger han och försöker få tag i min arm. Jag hinner smita ut ur rummet men vänder mig om i dörröppningen.

"Strax tillbaka"

När jag kommer in i sovrummet håller jag händerna bakom ryggen. När jag satt mig ned, mitt emot honom, i sängen tar jag fram vad jag köpte idag när jag var ute och shoppade med Hanna. En liten body som är till för bönan när han eller hon är nyfödd. Den är otroligt liten och det är svårt att föreställa sig att en människa kan vara så liten. Bodyn är vit och prydd med texten "Jag älskar min pappa till månen och tillbaka".

"Sluta" säger han och ser upp på mig. Jag ler stort när jag ser hans reaktion.

"Du kan inte göra sånt här mot mig" säger han och lägger ansiktet i händerna. Jag ser på honom en stund innan jag kryper närmare och lägger mina armar runt omkring honom. Han trycker sitt ansikte mot sin hals och det är då jag känner hur hans ansikte är fuktigt. Jag tar hans ansikte mellan mina händer och ser på honom.

"Gråter du?" frågar jag men han möter inte min blick.

"Åh Xander" säger jag och kysser hans mjuka läppar innan jag drar in honom i en ytterligare kram. Jag stryker hans hår och förundras över hans känslor över hans present. Jag trodde inte han skulle reagera på sättet som han gjorde. Men det kanske gör allt så mycket mer verkligt? Kanske är det att referera till sig själv som pappa?

———————————————————————————
"Hej mamma" säger Xander när vi möter Nora i sjukhuskorridoren. Han kramar om henne och håller henne i hans famn en lång stund.

"Hur mår han idag?" Frågar Xander tillslut när han släppt greppet om Nora.

"Bättre än igår, så det är väl alltid något positivt. Läkarna säger att dom är en aning mer optimistiska kring att han ska vakna nu. Men cellgifterna och behandlingen tar ju mycket på honom, ja det vet ni ju redan" säger hon och suckar.

När vi kommer in i sjukhusrummet ligger Steve precis som han gjort i någon vecka nu. Det ser ut som han sover och han ser väldigt fridfull ut. I bakgrunden kan man höra pipandet från respiratorn som indikerar på att Steve fortfarande lever. Det är ett ljud jag aldrig trott att jag varit i sånt stort behov av att höra.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi sitter alla tre tysta en lång stund. Det har blivit att det är så här vi umgås nu, så här vi spenderar tid med Xanders sida av familjen. Det finns inte så mycket annat vi kan göra. Eller rättare sagt, det finns inte så mycket annat vi vill göra. Inte utan Steve iallafall. Att äta middag tillsammans eller ses någonstans utanför sjukhuset visar så tydligt på att någon saknas. Varje gång jag var hemma hos Xander när vi fortfarande gick i High School så var det alltid dom två. Steve och Nora sågs alltid tillsammans.