LOVERBOY 2

Kapitel 59

Någonstans hade jag hoppats att i stunden jag sa orden "jag kommer inte kunna bo här längre" så skulle han "vakna upp". Han skulle inse vad han höll på att gå miste om och han skulle göra något för att få mig att stanna. Jag vet inte vad det hade varit men det hade räckt med något annat än den reaktion jag fick nu. Orden "Gör vad du vill" var som en kniv rakt i hjärtat. I det här ögonblicket har jag lust att bara ge upp allting. Orken finns inte kvar inom mig för att kämpa längre. Det är som att för varje dag som går så försvinner också motivationen att kämpa för Xander och det vi tillsammans håller på att bygga upp.

"Om det är så du vill ha det" säger jag med skör röst och går in i badrummet där jag borstar tänderna och gör mig i ordning för att gå och lägga mig. Jag är för trött för att åka någonstans men samtidigt är det enda jag vill att komma härifrån. Jag har nog aldrig känt mig så oönskad som jag gör just nu. När jag kryper ned i sängen börjar tårarna rinna nerför mina kinder. Jag försöker blunda, försöker tvinga fram sömnen för att slippa behöva tänka på allt. Men min kropp vägrar ge med sig och jag förblir vaken.

Efter en stund hör jag hur sovrumsdörren öppnas och jag min hjärna börjar direkt med att bygga upp falska förhoppningar, som den så många gånger gör. Förhoppningar om att Xander ska lägga sig bredvid mig, viska en ursäkt i mitt öra och att vi ska komma över allt. Men som varje tidigare gång blir mina förhoppningar inte till verklighet. Xander lägger sig på andra sidan av sängen, utan att säga något och jag försöker febrilt hålla mig från att inte börja gråta när han är här. Det är någonting med att jag inte vill visa mig svag för honom, visa att det han säger inte påverkar mig.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dagen efter går jag upp extra tidigt för att slippa stöta på Xander som fortfarande ligger och sover. Istället för att åka till skolan bestämmer jag mig för att åka till ett café i närheten för att plugga. Att sitta och lyssna på en timmars lång föreläsning är varken något jag har humör eller ork till. Väl framme på det café jag så många gånger pluggat vid beställer jag en kopp te och sätter mig vid ett av borden där jag breder ut mina kursböcker.

När jag efter flera timmar går ut från caféet är jag osäker på vad jag ska göra. Jag borde egentligen åka hem. Jag borde städa, tvätta och laga lunch. Men mitt i alla tankar om vad som behövs göras ser jag över gatan en blombutik. Jag får genast en idé och korsar gatan. När jag går in möts jag av alla möjliga dofter och färger från blommor och jag blir genast på bättre humör. Det är konstigt vad lite växter kan göra för ens humör. När jag gått runt tillräckligt länge och studerat alla blommor och växter plockar jag upp en bukett tulpaner som jag doftar på. De är i flera olika färger och jag bestämmer mig snabbt för att det är den bukett jag vill ha. Kvinnan i kassan slår in dom i papper och när jag betalat går jag ut från butiken. Jag hoppar på närmaste buss och det tar inte lång tid förens jag är framme vid kyrkogården. Jag går alla gravar på den lilla grusgång som så småningom leder mig till Steves grav. Det ligger redan blommor där, rosor, som ser ut att inte vara äldre än någon dag. Jag lägger dit tulpanerna och utan att tänka på det kommer en ljudlig suck från mig.

"Vad ska jag göra med din son? Har du någon bra idé?" Frågar jag, mest nog till mig själv. 

"Kanske ta ett rejält snack med honom?" hör jag en röst bakom mig säga. Jag rycker till och när jag vänder mig om står Nora bakom mig.

"Åh hej, du skrämde mig där" säger jag och hon ler mjukt mot mig.

"Det var inte meningen vännen" säger hon och går fram för att krama mig. Vi båda skrattar när min mage kommer i vägen för oss och gör så att vi inte helt når varandra.