Badboy, You're Mine

Kapitel 10

~ Onsdag ~

Jag sitter i min säng med gardinerna fördragna så att en mörk stämning vilar över rummet. Ganska mysigt enligt mig, men det kan kanske uppfattas som en aning läskigt med tanke på att jag är ensam hemma och klockan är tre på natten.
Datorn ligger halvt på mitt ben och halvt på mitt skrynkliga täcke. Blair från serien Gossip Girl lyser på dataskärmen och Chuck kommer sedan in i det rummet som Blair befinner sig i.
Jag stönar högt och stänger igen datorn och lutar mig sedan bak mot alla kuddar som jag tidigare hade satt upp.
Dörrklockan ekar i hela huset och jag vaknar ur mitt halvsovande tillstånd. Jag hasar mig upp ur sängen och går med svaga steg ner till hallen där jag öppnar dörren utan att fundera över vem det är som skulle komma hem till mig så här sent.
"Hej!" Jag kollar ut i mörkret och på ett av de många trappstegen står förvånansvärt Colton med en sportbag slängd över axeln.
Jag pekar på mig själv och säger: "Pratar du med mig?"
Colton ger mig en konstig blick, men ler sedan. "Trött eller? Och som svar på din fråga, ja, jag pratar med dig",
jag muttrar något oförståeligt och öppnar sedan dörren lite mer så att Colton får plats att komma förbi mig.
Han sparkar av sig skorna och följer sedan efter mig upp till mitt rum där jag förut hade en liten "filmkväll".
"Jag kan ta den", säger jag och syftar på sportbagen som han har slängd över axeln.
Han ger mig ett vänligt leende och räcker mig sedan bagen och jag tar emot den.
"Så.... Prata?" Jag släpper ner bagen på golvet bredvid sovrumsdörren och sätter mig sedan bredvid Colton på min obäddade säng.
"Eftersom att du sade att jag kunde prata med dig, så tänkte jag att jag kunde komma hit - tre på natten."
"Det är lugnt. Jag kände mig väldigt ensam, så det är bara kul att du kom", jag lägger diskret min hand i hans och hans läppar bildar ett attraktivt leende.
"Eftersom att jag var tillräckligt oförskämd att bara skita i din fråga på franskalektionrn i förrgår, plus att du var sjuk igår och är sjuk idag, tänkte jag att jag kunde förklara varför det var - är - jobbigt att prata om", ett försiktigt skratt lämnar hans mun och han skakar på huvudet.
"Berätta", säger jag och ler uppmuntrande.
Colton tar ett djupt andetag och kollar mig rakt in i ögonen. "För fyra år sedan var min lillasyster med i en bilolycka, och hon omkom. Hon var endast sju år gammal", han kollar in i mina ögon och hans blåa ögon utstrålar ingenting, barra tomhet.
"Åh, Colton", säger jag försiktigt och tar ett fastare grepp om hans hand.
"Mamma körde och Elaine, min lillasyster, satt där bak. De var påväg hem från mormor och morfar och när de skulle köra ner för den branta backen som låg precis vid mormors och morfars hus var det några barn som lekte ute på vägen. För att inte mamma skulle köra på dem svängde hon brått åt sidan och hon förlorade kontrollen över bilen och bilen åkte rakt in i ett tegelhus. Jag vet inte vad som hände med barnen, men Elaine miste sitt liv med en gång för att hennes kropp inte kunde ta emot smällen medan mamma överlevde med en massa skador. Det stod om olyckan i tidningar, men mina föräldrar ville inte att jag skulle se bilden av den krossade bilen som fanns med", en enstaka tår rinner ner för hans kind. (Lame kid. Haha, nej, men han måste ha det hemskt.)
"När jag var hos några vänner några dagar senare låg det en gammal tidning på deras köksö och jag började bläddra i den för att jag väntade på att de skulle bli klara. Då stod det om bilolyckan och jag blev helt förskräckt när jag såg bilden. Jag tänkte aldrig över det stora hålet som var i ett tegelhus en bit från mormors och morfars hus när vi åkt dit ett par gånger dagarna efter olyckan, men när jag nu såg bilden i tidningen förstod jag varför hålet var där. Bilen hade kommit i en sådan fart att den hade gjort hål i väggen! Hela framdelen av bilen var krossad! Glaset låg i små små bitar intryckt i vägen med bilen tryckt på där igen. Jag önskar att jag aldrig hade behövt se den bilden."
"Men gud, Colton! Om jag ska vara ärlig och inte vara som alla andra, måste jag erkänna att jag har ingen aning om vad du går igenom. Men som jag tidigare har sagt så finns jag här om det är något och jag stöttar dig."
Jag stryker bort några tårar som lämnar hans ögon, men håller kvar min hand mot hans kind.
Hans väldigt blåa ögon kollar in i mina bruna. Han vilar sin hand på min höft och lutar sig närmre.
Jag lägger min andra hand på hans kind så att mina händer kupas om hans ansikte och jag lutar mig närmre honom också.
Våra läppar snuddar vid varandra och hans varma andetag smeker mitt ansikte.
Ett högt kras hörs och jag rycks ur min trans och reser mig hastigt upp för att se var det var som har hänt.
Jag gör fram till det ena fönstret som är mitt emot Simons och jag drar bort gardinen så att jag kan se vad som har hänt på andra sidan.
Simons fönster är krossat och det lilla jag kan se i mörkret är att där inne i hans sovrum står han och... Jag kan inte riktigt se vem det är...
"Sophia", Jag kollar chockat bak på Colton.
"Det verkar inte som om han håller sig till planen", Muttrar han och jag ger honom en oförstående blick, men säger sedan: "Det var trevligt att du kom förbi och jag känner mig ärad att du pratade med mig - verkligen - men jag är ju sjuk och jag tror nog att det är bäst om du går."
"Men jag har ju bara varit här i...", Colton tar en titt på sin klockan han har runt handleden. "... ca trettio minuter."
"Jag vet, men jag vill inte smitta dig."
"Men jag är villig att bli smittad av dig", Colton avfyrar ett leende och tar tag om min midja.
"För då slipper jag skolan och kan vara här med dig."
Han fångar mina läppar med hans och jag passar på att dra en hand genom hans silkeslena hår. Jag trycker mig närmre honom och Colton styr oss mot väggen med våra läppar fortfarande i kontakt.
Han flyttar sina händer från min midja och placerar dem innanför min tröja och överallt där han rör mig stannar små elektriska stötar.
Jag lindar mina ben runt hans mage och lutar mig mot väggen så att jag inte ska ramla ner () och Colton lutar sig framåt mot mig för att sedan placera sina läppar på mina hals.
Jag hör tunga fotsteg som klampar upp för trappan och Colton slutar snabbt att kyssa mig.
Min dörr öppnas och Colton stiger åt sidan så att jag ramlar ner på golvet och jag ligger nu i en hög.
"Vad är det som händer?" Jag drar bort några hårstrån ur mitt ansikte och kollar upp på personen som står i dörröppningen med armarna i kors.
"Ehm...", Colton kliar sig i nacken och kollar av någon anledning skamset ner i golvet. Vilken bitch.
"Zac, kan du gå?" Jag kommer klumpigt upp på fötter, går fram till honom och puttar honom ut från mitt rum och smäller där efter dörren i ansiktet på honom.
"Colton, stick!" Väser jag och schasar honom fram till ett av de stora fönstren.
"Vill du att jag ska klättra ut genom ditt fönster?!" Colton kollar storögt på mig.
"Som om du aldrig har klättrat ut ur någon tjejs fönster förut", säger jag och himlar med ögonen.
"Vad får dig att tro att jag håller på med många tjejer? Jag är ju den försiktiga", säger han och lägger en hand på hjärtat för att låtsas vara sårad.
"Men gud! Jag har till och med klättrat ut genom det fönstret! Ut! Nu!" Jag går fram till fönstret bakom honom och öppnar det försiktigt och vänder mig bestämt om för att se honom i ögonen.
"Gå ut nu annars puttar jag ut dig."
"Som du vill, sötnos."
Colton stiger ut och ställer sig stadigt på taket.
"Hoppas du är tillräckligt frisk för att komma imorgon."
Jag vänder mig om och går fram till dörren där hans sportbag ligger.
"Du kanske vill ha den här", säger jag och går fram till fönstret igen fast med bagen i famnen.
"Behåll den. Om du inte kommer till skolan imorgon, finns det några saker där i som du kanske skulle gilla", innan jag hann protestera hoppade han ner från taket.
Jahapp, där försvann han.
"Alex, vad fan gjorde han här?" Ryter Zac och jag vänder mig hastigt om för att ge honom ett oskyldigt leende.
"Alex?" Han kollar frågande på mig.
"Inget hände, okej?" Suckar jag och slänger mig ner på sängen.
Zac kommer fram till mig och sätter sig bredvid mig.
"Kom inte nära, jag kan smitta dig", säger jag varnande, men Zac bara skrattar.
"Du vet att du kan prata med mig", Zac blir gravallvarlig.
"Zac, du behöver inte. Jag har faktiskt vänner jag kan prata med", skämtar jag och puttar till honom.
"Inte röra!" Utbrister Zac och jag brister ut i ett fult högljutt skratt.
Hur hade han tänkt att jag skulle kunna berätta för honom om mina tjejproblem? Hans oskuldsfulla leende får mig att inte ta honom på allvar. Det går bara inte.
"Men snälla berätta!" Gud! Han beter sig ju precis som en tjej!
"Jaja, Zara. Har jag någonsin berättat för dig hur bra du passar i dem där glittriga hårbanden?"
"Vad skulle jag ha gjort då? Du ville ju prata med en tjejkompis, då måste jag ju vara som en också", jag skrattar och Zac ler oskyldigt.
"Men om du så gärna vill ta del av mina problem kan du bara kolla ut genom det där fönstret", jag pekar på fönstret som är mittemot Simon's och Zac reser sig raskt upp från sin plats för att gå bort till fönstret som jag pekar på.
"Jag fattar inte vad som är problemet..." Muttrar Zac och kollar på mig med rynkade ögonbryn.
"Nej, precis. Du är ju trots allt min storebror, och en kille."
Zac går suckande ut ur rummet med en hand som han drar över ansiktet ett par gånger.
Vad fan är det jag har gjort?! Colton får aldrig göra så mot mig igen! Jag får aldrig göra så mot mig själv igen!
Eller?
-
Hallå där! Det var ett tag sedan...
Tack så himlans mycket för 14 k!!!!!❤️❤️❤️ Det går inte att beskriva hur glad jag är! Och tack för alla fina kommentarer ni ger mig, blir sjukt glad! Även om jag inte svarar på alla, läser jag dem!
Med tanke på att detta var kapitel tio, hade jag tänkt att jag skulle skriva dialogerna på engelska i de kommande kapitlen. Det utspelar sig ju trots allt i USA.
När jag har läst och tittat på mina gamla kapitel ser jag så himla många fel, men jag orkar inte ändra på dem
Men aja. Tack för att ni kommenterar, votear och läser!❤️❤️