Badboy, You're Mine

Kapitel 14

~ Måndag/Tisdag ~

"Vad gör du här?" skriker jag åt honom och reser mig hastigt upp.
"Trevligt att se dig med", säger han sarkastiskt och reser sig på ena armbågen.
Jag fnyser och och lutar mig stött mot väggen för att studera hans tillstånd.
"Simon, har du druckit?" frågar jag och kollar allvarligt på honom.
"Nej..." försvarar han sig och reser sig vingligt upp från marken.
"Är du säker?"
"Definitivt", säger han och stapplar mot min säng där tjejerna inte längre sitter.
"Har du tagit något?" frågar Sam och kollar nyfiket på honom.
"Sam!" Fräser jag och får ett axelryck till svar.
Lexie står upptryckt mot väggen och hela hon utstrålar obekvämhet. Shailene står ointresserat bredvid sängen och pillar på sina naglar.
"Simon, vad gör du här?"
"Det är trevligare här än hemma. Det är så mörkt, och jag gillar inte mörker. Jag är mörkrädd! Det lät dessutom som om någon var i huset och när jag gick ut ur mitt rum för att kolla var det var så stod det en grön känguru utanför min dörr och då började jag att skrika och då-"
"Simon, lugna ner dig!" avbryter jag honom och kollar med stora ögon på honom.
"Är du på droger, Simon?"
"V-va? Ne-nej..."
Jag suckar och och sätter mig av en konstig anledning bredvid honom på sängkanten. Helt plötsligt så känner jag hur irriterad jag är. Irriterad på att jag måste ha denna skiten här hos mig, trots att han har problem.
Jag lägger en hand på hans axel och föser undan den irriterade känslan och säger: "Du måste vara ärlig om vi ska kunna hjälpa dig."
Jag ger Lexie en blick och mimar "hjälp", men hon bara rycker på axlarna. "Jag är inte erfaren med drogmissbrukare," säger hon.
"Jag är inte drogmissbrukare!" Skriker Simon, och jag börjar känna hur irrationen förvärras.
Det är klart att han inte är drogmissbrukare! Detta var säkert första gången, och sista.
"Så du erkänner att du är på droger? Just nu?"
"Kanske..."
"Simon, skärp dig!"
"Kanske lite," säger han och kollar upp på mig som en hjälplös hundvalp.
"Men gud!" mumlar jag och drar en hand genom håret.
"Är det okej om jag går och lägger mig? Är verkligen skittrött." jag överaskas av Lexies röst, men nickar tafatt som svar.
"Aa, det börjar bli sent," säger de andra och börjar att gå mot sina sovplatser, och jag vänder mig om mot Simon som sitter och stirrar på mig.
"Kom nu," säger jag och tar tag i Simons arm.
Han kollar förvånat på mig.
"Bara kom", muttrar jag och drar honom ut ur mitt sovrum för att sedan hitta ett gästrum där han kan sova ut.
Vi går ner för trappan och sedan runt i nästan hela huset innan jag tillslut hittade ett passande gästrum. Jag gick in i rummet med Simon dragandes bakom mig. Han lade sig automatsikt ner på sängen i rummet utan att jag behövde säga något. Jag börjar att gå ut ur rummet, men han stoppar mig med något som lät som en grymtning. "Snälla, stanna."
Jag suckar och säger sedan: "Ska bara gå och hämta ett glas vatten till dig."
Han nickar och lägger sitt huvud på kudden och jag börjar att vandra mot köket.
Jag plockar fram ett glas och häller i kallt vatten, och började sedan på den långa vägen tillbaka till rummet. Detta är så krävande! Jag har inte haft ett sådant jobbigt träningspass på länge!
När jag kommit tillbaka till gästrummet, ligger Simon däckad på golvet.
Jag ställer på glaset på nattygsbordet.
"Upp med dig!" säger jag sedan och försöker att lyfta upp honom på sängen. Allt jag har att säga är att hans muskler väger!
Försiktigt öppnade han sina ögon och när han märkte vad jag höll på med, hjälpte han mig genom att sätta sig i sängen.
"Här", säger jag och räcker honom glaset.
Han tar tacksamt emot det och dricker upp det som om det vore det sista vattnet på hela jorden.
"Nu måste du verkligen vila", säger jag och tar försiktigt glaset ur hans hand och puttar ner hans huvud på kudden så att han tillslut ligger ner.
Jag ska precis lyfta handen från hans panna, men han stoppar mig än en gång. Lusten att skrika åt honom är väldigt stor, men jag lyckas att övertala mig själv att inte låta mitt utbrott komma utanför mitt huvud.
"Simon, sov", säger jag bestämt.
Han börjar att skratta och jag kollar oförstående på honom.
"Jag kan inte fatta att du gick på det!" gapskrattar han.
"Va?"
"Du fattar väll ändå att jag aldrig skulle ta något som skulle kunna förstöra min attraktiva kropp", säger han självsäkert och ler ett stort och stolt leende.
"Vill du ha ett pris för ditt fantastiska skådespeleri?" frågar jag med ett oskyldigt leende.
"Vad menar du?"
Jag slår till honom något fruktansvärt hårt, eller ja. Jag skulle ha gjort det om han inte hade haft sådana bra reflexer att han stoppade min hand innan den nuddade honom.
Simon har ett hårt grepp om min handled och jag ser på honom att han inte har några planer på att släppa.
"Men ljög du hela tiden?" frågar jag och sätter mig försiktig ner på sängen bredvid honom med hans starka fingrar fortfarande virade runt min handled.
"Nae, jag är faktiskt mörkrädd", säger han och släpper min handled.
"Varför kom du hit?"
"Hade tråkigt."
Jo, men va trevligt jävla bitch.
"Och du kunde inte gå till Sophia, din flickvän?"
"Det är så långt", säger han och drar ut på å:et.
"Det tar typ fem minuter att gå dit'', konstaterar jag och himlar med ögonen.
Han svarar inte, utan fortsätter bara att kolla på mig.
Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag reser mig hastigt upp för att undgå den stela blicken jag fick av Simon.
Jag skyndar mig ut ur rummet och fram till ytterdörren, och öppnar den långsamt för att vara säker på att det inte är en mördare som just har knackat på.
"Hej", säger en muskulös kille när jag öppnat dörren helt.
"Hej?.."
"Jag är utelåst, skulle jag kunna få komma in?"
"Ehh?"
"Så jag får komma in?''
"Känner du Simon?" frågar jag misstänksamt. Om detta är ännu ett av Simons skämt, slår jag ihjäl honom.
"Simon?"
"Simon Anderson."
"Nej, tror inte det."
Simon kommer traskandes in i hallen och ställer sig bredvid mig med en hand på min axel.
"Tjo!" säger han glatt till den snygga killen.
"Är detta Simon?" frågar han och pekar nonchalant mot honom.
"Japp, det är jag det."
"Nej, jag känner inte honom."
de nickar, ni nickar och yo yo man BROOO!!!!! (Ma friendo hade lite kul xD)
"Får jag komma in?" frågar han igen utan att tänka på att det kan vara lite weird att vara utelåst klockan tre på natten.
"Bara om du lovar att inte mörda någon", säger jag sarkastiskt och skakar av mig Simons hand.
"Lovar", svara killen med ett leende.
"Jag heter Al förresten", säger han plötsligt när han har stängt dörren och slängt av sig sina skor.
"Alexandria, men kalla mig Alex."
Al bara ler mot mig och jag känner hur Simon, som står lite för nära, spänner sig bakom mig.
"Du har fått konkurrens", viskar jag i hans öra när jag går förbi honom med Al nonchalant gåendes bakom mig.
Det kändes så bra att se Simons sura ansikte när han själv insåg sanningen i det jag sade. Denna nya killen är riktigt snygg, verkar väldigt social och godhjärtad. Simon har verkligen fått konkurrens.