Badboy, You're Mine

Kapitel 20

VARNING! OREDIGERAT!
Ni kanske har märkt att jag har bytt tempus:) Och jag kommer inte ihåg detaljer av vad jag tidigare skrivit, så lite (eller mycket) kan tyvärr ha ändrats, för jag är för lat för att läsa igenom allt gammalt jag skrivit. Förlåt.

{Alexandrias perspektiv}

Jag kunde se lärarens läppar röra på sig, men det ända ljud jag kunde höra var klockans tickande. Efter balen hade min koncentration på skolan försvunnit helt. Det ända jag hade kunnat tänka på är Simon.
Han hade inte varit i skolan på en hel vecka, det samma gällde Lexie. På något sätt känneds det som båda deras frånvarande hade något att göra med varandra, men jag hade ingen aning och det var fel av mig att misstänka något. Dessutom visste jag inte ens vad det var jag skulle kunna misstänka.

"Alex", väste Samantha i mitt öra.
Jag vaknade till och föll ur min tankebubbla.
"Ja?"
"Jag har glömt min mattebok, kan vi dela?"

Jag suckade. "Kan du inte söka upp den på internet?"
"Min dator dog och jag har ingen laddare."
Detta var så typiskt Sam. Alltid ska hon krångla till det.
"Du kan få låna min laddare."

"Men det blir enklare om vi bara kan dela", sa hon efter en stund.
Jag vände mig så att jag kunde se henne rakt i ögonen. "Bara för den här gången, och förstör den inte."
Hon gav mig en oförstående blick. "Förstöra den? Varför skulle jag förstöra den?"

"Tjejer, små bokstäver tack. Annars flyttar jag Miss Collins till ett annat bord", sa matteläraren och kollade irriterat på oss.

Jag vände mig om mot Samantha igen. " Bara förstör den inte, okej?"
Hon suckade, men nickade tillslut på huvudet. "Jaja, bara låt mig få jobba nu så att jag inte får underkänt."

{Lexies Perspektiv}

Jag vaknade till en snarkande kille bredvid mig. En kille som jag brydde mig om, men som jag inte längre känner. Han har förändrats så mycket och jag hatar det.
Jag petade till honom på kinden och han ryckte till innan han brått satte sig upp i sängen och kollade på mig med uppspärrade ögon.
"Förlåt", sa jag tyst och drog en röd hårslinga bakom mitt öra.

Han gäspade stort. "Det är lugnt."
Han lade sig ner i sängen igen och stirrade upp i taket. Jag visste inte vad jag skulle göra för att det skulle bli mindre stelt, så jag gjorde exakt samma som honom. Jag stirrade upp i mitt vita tak. Väldigt intressant.

"Du vet, du måste inte stanna hemma bara för att jag är här", sa han efter en stunds stirrande.
Jag suckade. "Men jag vill se till att du inte gör något dumt, som förra gången."
"Jag tror din mamma kan se till att jag inte gör något fel", svarade han.
"Säg inte så", sa jag och blängde på honom.
"Okej, ta det lugnt. Men du måste dra till skolan, annars kommer dina vänner undra vad du håller på med."

Juste. Shailene och Samantha visste nog redan, eller iallafall så anade de vad som var på gång. Men Alexandria, hon visste ingenting om det här. Tänk om hon kommer att bli arg när hon har fått reda på vad som har hänt, om hon kommer att bli arg för att de andar visste och inte hon. Jag borde ha berättat för henne på övernattningen. Fast då visste jag ju inte än att han skulle komma tillbaka.

"Hur mycket är klockan?" frågade han.
"Vet inte, klockan är på din sida", svarade jag och drog täcket över mitt huvud.
Alexandria kommer att bli förbannad på mig för att jag inte har berättat för henne om vad som har hänt.
"Lexie, upp och hoppa. Klockan är mycket, nästan över tolv", han ryckte bort täcket från min kropp och jag rullade ihop till en boll. Det är alldeles för kallt.