Badboy, You're Mine

Kapitel 5

(Bilden ska föreställa en del av Alexandria's rum)

~ Lördag ~

Jag vaknar av att morgonsolens ljus sipprar in genom det stora fönstret.

Har jag glömt att dra för gardinerna igen?

Jag drar det mörkblåa, fluffiga täcket över mig så att inte solljuset når mina slutna ögon. Vänta! Blåa? Detta är inte mitt täcke!

Jag försöker sätta mig upp och se omgivningen, men jag stoppas av en arm som ligger över min kropp.

Försiktigt vrider jag mitt huvud mot personen som äger den här armen och ett fridfullt ansikte som tillhör Simon. SIMON?!

Jag vräker mig ut ur sängen med en sådan fart att hela täcket kommer med mig.

Simon vaknar av att den kalla morgonluften som träffar honom och han stirrar på mig.

"Vad gör jag här?" Frågar jag med oroliga ögon.

Simon's härliga skratt fyller rummet och små fjärilar börjar bildas i min mage.

"Du kom med mig hem igår."

"Varför gjorde jag det?"

"Du var en aning berusad."

Det var anledningen till den dunkande värken jag hade i huvudet. Min första baksmälla.

"Och jag gick inte hem, för att?"

"Dina föräldrar."

Jag hummar.

"Varför var jag berusad?"

"Du var på en fest."

"Jag? Var jag på en fest?!"

"Mm-hm..."

Några minnen från igår kommer tillbaka.

"Åh gud...", mumlar jag när jag kommer ihåg när jag klämde på hans arm. Och även sade att han var snygg! Gud vad jag har skämt ut mig.

"Såå... Ska vi börja prata om dina kunskaper i sängen?" Mina ögon spärras upp.

Nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!

"Hade vi... Ehm, hade vi... Du vet... Ehm..."

"Nej! Jag skämtade bara! Du var alldeles för full. Aa, inte för att det skulle göra mig något, men med tanke på att du då skulle förlora din oskuld som full och jag antar att det inte är din största dröm. Du verkar vara lite mer romantisk och tycker att detta om att förlora sin oskuld är typ något heligt."

Jag kollar storögt på honom.

"Jag har faktiskt ett hjärta", försvarade han sig själv.

"Svårt att tro..." Muttrar jag ohörbart.

Då slår det mig. "Mina föräldrar! De vet inte vart jag är! De har säkert redan ringt polisen!"

Simon skrattar igen och flinar åt mig.

"Klockan är bara fem."

"Aa, du kanske inte vet hur tidigt mina föräldrar går upp."

"Alex, det är helg."

"Jag heter Alexandria, vilket betyder att du kallar mig för det också."

"Visst, prinsessan."
Jag fnyser.

"Skulle inte du och dina föräldrar äta middag hos Samantha?"

"Jo?"

"Varför var din mormor här då? Och inte dina föräldrar?"